Wikipedia:Utvald artikel/Irisk fonologi

{{Artikelsammanfattning/ |titel=Irisk fonologi |bild=Gaeltachtai le hainmneacha2.svg |bildförhållande=0.771 |bildtext=Karta över de irisktalande områdena på Irland. De platser som nämns i denna artikel är utsatta på kartan |text= Irisk fonologi varierar från dialekt till dialekt, och språket har inget standarduttal. Dialekterna delas vanligtvis in i tre grupper: ulsteririska, connachtiriska och munsteririska. Denna artikel beskriver främst de drag som är gemensamma för samtliga dialekter, samt de tydligaste skillnaderna.

Irisk fonologi har studerats som akademiskt ämne sedan slutet av 1800-talet, och flera forskare har publicerat verk om dialekter från samtliga områden där språket talas. På senare tid har även teoretiska lingvister uppmärksammat iriskans fonologi, och flera böcker, artiklar och avhandlingar har publicerats om språket.

En av de viktigaste aspekterna inom irisk fonologi är det att nästan alla konsonanter förekommer i par, med ett ”tjockt” (från engelska: broad) uttal och ett ”tunt” (engelska: slender). Tjocka konsonanter är velariserade, vilket innebär att tungryggen (bakdelen av tungan) dras bakåt och uppåt mot mjuka gommen för att uttala konsonanten. Tunna konsonanter är palataliserade, vilket innebär att tungan pressas mot hårda gommen. Skillnaden mellan tjocka och tunna konsonanter är mycket viktig på iriska, eftersom betydelsen av ett ord kan ändras bereonde på om konsonant uttalas tjockt eller tunt. Till exempel är den enda uttalsskillnaden mellan bó ”ko” och beo ”levande”, att det förra uttalas med tjockt b, medan det senare är ”tunt”.