Gore-Tex

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gor-Tex lager.

Gore-Tex är ett vattenavvisande och luftgenomsläppligt textilt membran samt ett registrerat varumärke som ägs av W. L. Gore and Associates. Gore-Tex består av expanderad polytetrafluoreten (PTFE, i denna form kallad ePTFE), en fluorplast också känt som teflon, samt andra fluorplaster. Gore-Tex-membranet har porer mellan fibrerna som är 20 000 gånger mindre än en vattendroppe och detta hindrar vatten från att tränga igenom. Däremot är porerna tillräckligt stora för att släppa igenom molekylerna i vattenånga. På så vis blir membranet vattentätt, men släpper samtidigt igenom fukt och luft. Gore-Tex-membranet lamineras mot ett yttertyg som passar det tänkta användningsområdet, ofta skor eller friluftskläder. Tyget behandlas så att vattendroppar ska ”pärla” sig och rulla av ytan på plagget.

Den kommersiella produktionen inleddes 1976. Materialet uppfanns av Wilbert L. Gore, Rowena Taylor och Gores son Robert W. Gore. Namnet kommer från familjen Gores efternamn.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Gore-Tex lanserades som regnkläder som andas, på svenska konsumentmarknaden blev de vanliga i början av 80-talet. På 80-talet gick det att köpa väven på metervara och vissa sydde sina egna plagg och tillbehör. Senare upphörde Gore-Tex med den fria användningen och det finns numera bara i färdiga produkter.

Idag finns Gore-Tex i olika vävar för skilda applikationer (töjbart, lätt vindtätt, prasselfritt, lättpackat, extremt vind- och vattentåligt, slitstarkt).

Miljöpåverkan[redigera | redigera wikitext]

Naturskyddsföreningen har uppmärksammat att Gore-Tex utgör en miljöfara på grund av dess innehåll av fluorerade kolväten.[1][2] Denna typ av miljögift är svårnedbrytbar, giftig och lagras i fettet hos levande varelser.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Gift i kläder”. Sveriges Natur. Naturskyddsföreningen. 2006. http://sn.snf.se/artikel.cfm?CFID=22735&CFTOKEN=36175205&id=809. 
  2. ^ ”Gift i kläder”. Naturskyddsföreningen. 7 februari 2006. http://www.naturskyddsforeningen.se/sveriges-natur/2006-1/gift-i-klader. Läst 20 maj 2016.