Lillhjärnan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lillhjärnan, cerebellum, markerad i rött.

Lillhjärnan, cerebellum, är framförallt den del av hjärnan som har hand om motorkoordination, kroppsställning och balans. Lillhjärnan är en komplex struktur, fastän den volymmässigt bara motsvarar en tiondel av storhjärnans volym, så innehåller den 80% av centrala nervsystemets nervceller.[1]

Anatomi[redigera | redigera wikitext]

Cerebellums artärer

Lillhjärnan är en del av hjärnan i det centrala nervsystemet och ligger baktill i kraniet vid skallens bas under storhjärnan (cerebrum) strax bakom hjärnstammen som den förbinder sig med. Den har liksom storhjärnan två hemisfärer separerade av en fåra som kallas för vermis cerebelli. Den kan delas in i lober och ytan är veckad. Trots att lillhjärnan bara har en storlek motsvarande cirka 10 procent av storhjärnans volym så innehåller den något fler nervceller. Lillhjärnan har riklig kontakt med storhjärnan och ryggmärgen via hjärnstammen och bryggan (pons).

Arteriellt försörjs lillhjärnan av tre grenar som utgår i höjd med pons från A. cerebri posterior;

  • Arteria cerebelli anterior inferior - "AICA"
  • Arteria cerebelli superior- "SCA"
  • Arteria cerebelli posterior inferior - "PICA"

Histologi[redigera | redigera wikitext]

Histologiskt snitt av lillhjärnan. Lager, utifrån och in: 1: Lamina Moleculare, 2: Lamina Ganglionale med purkinjeceller. 3: Lamina granulosum med kornceller, 4: Vit hjärnsubstans.

Histologiskt sett är lillhjärnan en struktur med tre tydliga cellager, med vit hjärnsubstans underst. I tvärsnitt ser man den grå barken samt den vita substansen bilda ett grenliknande mönster kallad livsträdet (arbor vitae). Den grå substansen (barken) kan indelas i tre lager;

  • Lamina (stratum) moleculare - Det yttersta lagret, som innehåller transversalt löpande axon, så kallade parallellfibrer. Dessa utgår från de så kallade korncellerna i lamina granulosum, det innersta lagret, och kontaktar i sin tur dendriterpurkinjeceller i lamina ganglionare, det mellersta lagret. Utöver det finns också myelinproducerande stödceller.
  • Lamina Ganglionare, ett tunt skikt rikt på purkinjeceller, den största nervcellen i centrala nervsystemet. Skiktet är histologiskt sett egentligen inte tjockare än vad en purkinjecell är. Dessa celler sammanställer och integrerar information från korncellerna i lamina moleculare, samt skickar vidare den sammanställda informationen till "deep cerebellar nuclei". Därifrån går informationen till nervceller i storhjärnans motoriska bark, thalamus samt till viss del till så kallade balanskärnor i hjärnstammen. Purkinjeceller kommunicerar främst genom GABAerga kommunikation. Purkinjecellerna tar emot två sorters input:
    • Mossfibrer, som kommer från cortex, ryggmärg och balanskärnor bland annat. Varje pyramidcell kontaktas av mossfibrer från ett tusental olika nervceller. Var och en av dessa har litet inflytande över pyramidcellernas aktivitet, men deras gemensamma aktivitet bidrar till att ge stort inflytande över pyramidcellerna.
    • Klätterfibrer, så kallade eftersom deras axon "klättrar" längs dendriter på pyramidcellerna, medan de bildar ett 300-tal synapser. Denna täta synapsbildning gör att det räcker med en aktionspotential från en klätterfibrer för att trigga en pyramidcell. Oliva inferior är den kärna som avger klätterfibrerna, den tar i sin tur emot fibrer från sensoriska och motoriska cortex, ryggmärg och andra kärnor i förlängda märgen. Deras förmodade funktion är reglering av motorisk inlärning.
  • Lamina granulosum, det innersta lagret av lillhjärnans hjärnbark. Har mycket rikligt med kornceller, och ser på histologiska snitt väldigt kornigt ut, därav dess namn. Korncellerna är den talrikaste av nervcelltyperna som finns i kroppen. Detta lager av celler tar emot impulser från:
    • Ryggmärgen med sensorisk information från mekanoreceptorer i muskler, leder och senor, som talar om dessas inbördes positioner.
    • Signalering från balanskärnor och kärnor för motorik i hjärnstammen.
    • Kärnor i pons, som i sin tur tar emot signalering från cortex/barken i storhjärnan (telencephalon).

Funktion[redigera | redigera wikitext]

Man kan dela in lillhjärnan i tre delar.

  1. "Vestibulocerebellum" har hand om balans och huvud- och ögonrörelser,
  2. "Spinocerebellum" har hand om balans och kontroll av bål- och extremitetsrörelser
  3. "Cerebrocerebellum" har hand om initiering, planering och timing av rörelser.

Senare forskning visar att lillhjärnan inte bara arbetar med sensori-motoriska funktioner såsom koordination utan även är involverad i en mängd processer som har med vårt tänkande och våra känslor att göra, bland annat syns hög aktivitet i lillhjärnan när man jämför saker, som strukturen på två olika sandpapper. När man bara känner på ett sorts sandpapper, så ser man dock inte denna typ av aktivitet i lillhjärnan.

De bästa ledtrådarna till lillhjärnans funktion kommer från undersökningar av effekterna av skador på den. Djur och människor vars lillhjärna fungerar dåligt uppvisar framför allt problem med motorisk styrning på samma sida av kroppen som den skadade delen av lillhjärnan. Dessa individer kan fortsätta att röra sig. Men de får sämre precision och deras rörelser blir ryckiga och okoordinerade eller utförs med felaktig tajming. Ett standard-test för lillhjärnans funktion är att peta med en fingertopp på en punkt som befinner sig precis inom räckhåll. En frisk person gör detta genom att snabbt förflytta fingret längs en rak linje mot målet. Men en person med skador i lillhjärnan utför en krokig rörelse som dessutom är betydligt långsammare. Man kan observera flera korrigeringar av rörelseriktningen längs vägen. Brister som inte har med rörelseförmågan att göra är svårare att upptäcka. Därför har man för några decennier sedan dragit den allmänna slutsatsen att lillhjärnans grundläggande funktion är att kalibrera detaljerna de rörelser som ska utföras, men inte att sätta igång rörelser eller besluta vilka rörelser som ska utföras. [2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Boron, Boulpaep (2008). Medical Physiology 2nd edition. Saunders Elsevier. ISBN 9781416031154 
  2. ^ Kandel ER, Schwartz JH, red (1985). ”The cerebellum”. Principles of Neural Science, 2nd edition. New York: Elsevier. Sid. 502–522.