Miljöbrott
Miljöbrott är en samlande beteckning på de handlingar som uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar naturen och klassificerats som brott som till exempel skett i 29 kap svenska miljöbalken.[1] De räknas till allmänfarliga brott.
Miljöbrott är att förorena mark, luft eller vatten eller på annat sätt påverka miljön så att det kan skada djur och växter eller människors hälsa.
De vanligaste anmälda och lagförda brotten mot miljöbalken är exempelvis föroreningar eller olägenheter, otillåten miljöverksamhet (tillstånd för en viss verksamhet saknas eller att villkoren överträds) samt nedskräpning. Hit räknas också illegal jakt, spridande av gift eller olovlig avfallshantering. Majoriteten av de misstänkta är medelålders män,[2] De upptäckta brotten sker främst i näringsverksamhet.
Alla verksamheter som bedöms utgöra en risk för miljön behöver tillstånd från en tillsynsmyndighet. I tillståndet ställs en rad krav som verksamhetsutövaren måste uppfylla, och ofta är det just dessa krav som blir utgångspunkten vid misstanke om miljöbrott.
De flesta miljöbrott upptäcks troligen aldrig, än mindre anmäls de. Miljöbrottet saknar ofta ett tydligt offer, till skillnad från när någon blir rånad eller misshandlad. Brotten upptäcks därför i huvudsak genom kontroll och tillsyn från myndigheternas sida. Det innebär att ökad kontroll direkt får genomslag i brottsstatistiken.
Miljöbrottsligheten i siffror
- 4 150 brott mot miljöbalken anmäldes (2010)
- 200 personer lagfördes för miljöbrott (2010)
- 5 procent av miljöbrotten klarades upp så att en person bands till brottet (2010).[3]
- En person åtalades för oaktsamt miljöbrott närmare bestämt brott mot 29 kap 1 § MB. Vid tankning av bensin hade c:a 350 liter släppts ut. Bensin är ett sådant ämne som typiskt sett kan medföra en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter. Det är utrett att en sådan mängd bensin rann ut på marken att omfattningen av den skada som utsläppet typiskt sett kan medföra inte har ringa betydelse. HD ansåg att personen hade ansvar för att se till att tankningen skedde under betryggande former. Detta hade han underlåtit. Att han omgående vidtog åtgärder för att begränsa skadan saknade betydelse, eftersom det skedde efter att brottet avslutats. Eftersom personen omgående vidtog åtgärder som gjorde att så gott som all bensin kunde samlas upp och att utsläppet därmed i princip inte orsakade någon skada sattes påföljden till minsta antalet dagsböter. Personen dömdes därför till 30 dagsböter om 130 kr.[4]
Noter
- ^ 29 kap. (1998:808)
- ^ Canow, I. och Korsell, L. (2004). ”Miljöbrott”. i Dolmén, L. BRÅ Rapport 2004:3, Brottsutvecklingen i Sverige 2001-2003. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. sid. 254-260. ISBN 91-38-32128-9. http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800014167/2004_3_brottsutvecklingen_i_sverige_2001-2003.pdf
- ^ BRÅ - Miljöbrott
- ^ https://lagen.nu/dom/nja/2011s39