Optokopplare

Från Wikipedia
Version från den 30 januari 2015 kl. 14.38 av NirmosBot (Diskussion | Bidrag) (Byter ut två eller fler mellanslag till ett med AWB)
Integrerad optokopplare. "MB 111", tillverkad av RFT ("Rundfunk- und Fernmelde-Technik"), innehåller en infraröd lysdiod och en fotodiod med integrerat förstärkarsteg.
Schematiskt diagram av en enkel optokopplare med till lysdiod vänster och fototransistor höger. Den streckade linjen representerar isolationsbarriären, som förhindrar elektrisk kontakt.

En optokopplare hindrar elektriska störningar att sprida sig mellan olika elektriska system. Detta åstadkomms genom att omvandla den elektriska signalen till en icke elektrisk signal, oftast optisk signal och tillbaks.[1]

Optokopplare släpper igenom signaler men skiljer elektriska kretsar åt galvaniskt så att bland annat jordströmmar undviks. De kan användas både för analoga och digitala signaler.[1]

Användningsområde

Optokopplare har många användningsområden. Vanligast är för att isolera olika elektriska system från varandra ur störningssynpunkt, genom att tillåta separata jordar, och säkerhetssynpunkt. Säkerhetsaspekten är väldigt viktig inom medicinsk teknik där de används för att skilja mellan apparater som använder starka strömmar, och patienterna.[1]

Fördelar

Jämfört med elektromekaniska reläer transformatorer har optokopplaren mycket kortare till och frånslagningstid, större frekvensområde, inga kontaktstudsar (Transienter), är kompatibla med IC-kretsar och de är små.[1]

Nackdelar

Optokopplare som har en fototransistor som detektor, istället för en fotodiod har en sämre linjäritet. Detta gör att analoga signaler där strömmen/spänningen variera kan bli förvanskade, vilket gör att digitala signaler oftast måste användas.[1]

En viktig faktor vid valet av optokopplare är Current-Transfer-Ratio (CTR) som anger förhållandet mellan ström på sändarsidan och mottagarsidan.

Se även

Referenser

  1. ^ [a b c d e] ”LJUSKOPPLADE KOMPONENTER”. FUNDAMENTAL OPTOELEKTRONIK. KTH. http://www.ict.kth.se/courses/IE1204/HING/Teori/opto3r2.pdf. Läst 17 januari 2013.