Selk'nam
Selk'nam (eller selknam, även kallade ona) var ursprungsbefolkningen vid Eldslandet (ett område som av de infödda gick under benämningen Karukinka). Selk'nam var ett nomadfolk och beräknas som mest ha uppgått till 10 000 personer. De livnärde sig i huvudsak på jakt och fiske. På ön bodde även andra mindre folkgrupper (haush, kawésqar eller alacalufe samt yagane-folket). Befolkningen talade selk'nam, även kallat ona.
Den första kontakten med européer skedde år 1520 då Magellan rundade Eldslandet. 1883 inleddes inhägnad av betesmarker och 1887 inleddes gruvdrift på ön. Samtidigt med detta inleddes en missionsverksamhet och kolonisering av Eldslandet, något som kom att bli inledningen till folkmordet på selk'nam.
Folkmordet på selk'nam
De europeiska missionärerna och kolonisatörerna medförde sjukdomar som aldrig förekommit bland befolkningen och inhägnaden av betesmarker ledde till förlorade jaktmarker för ursprungsfolket. År 1891 hade ursprungsfolket minskat till drygt 2 000 individer.[1]
Då selk'nam fortsatte att jaga på sina tidigare jaktmarker, inleddes utrotningsperioden mot dem. Jordägarna kontrakterade miliser och införde skottpengar på selk'nam samtidigt som man betalade missionärerna för varje selk'nam som kristnades och lämnade sitt nomadliv. Den rumänskättade jägaren Julio Popper kom att bli en symbol för folkmordet då han dokumenterade sina milismord och plundringar genom att låta fotografera sig. De selk'nam som övergav sitt nomadliv och flyttade till missionärernas läger, dog snabbt som en följd av svält och sjukdomar. År 1905 återstod 500 selk'nam och 1974 dog Ángela Loij som anses vara den sista selk'nam. På några decennier hade selk'nam utrotats. Fortfarande lever dock ättlingar till selk'nam på flera håll kring Eldslandet. Dessa har dock blandat sig med den inflyttade befolkningen och förlorat sitt språk och sina traditioner.