Skateholmsboplatsen

Skateholmsboplatsen idag

Flintrester

Skateholmsboplatsen, är lämningar i Skateholm, Trelleborgs kommun, efter ett jägar- och samlarsamhälle för 7000 år sedan under äldre stenåldern.

Utgrävningarna som skedde under åren 1980 - 1985 uppenbarade en stenåldersboplats med spår av ett mesolitiskt samhälle med 300 anläggningar vilka består av gravar, gropar, stolphål, härdar. I människo- och hundgravar har man hittat spår av rödfärgade partier, troligtvis av kläder, och smyckesuppsättningar. Gravarna har daterats till omkring 5.250-4.900 f Kr med hjälp av K14-metoden. Cirka 90 gravar i anslutning till tre bosättningsområden har påträffats och undersökts. Det finns sex dubbelgravar, åtta gravar där hundar har begravs enskilt och en grav där en hund har begravts med en människa. Det finns 18 kvinnor och 20 män. 63 av personerna har dött som vuxna, 23 stycken som unga och 14 stycken som barn. En stor del av gravarna var beströdda med rödockra. De flesta gravarna är 0,2 till 0,4 meter djupa. Begravningarna verkar ha skett utan kista eller omslutande material i de flesta fallen. De gravar som blivit mest uppmärksammade är hundgravarna. Inte på något ställe tidigare har man hittat hundgravar från jägarstenåldern. Även i hundgravarna påträffades rödockra. Även hyddbottnar har påträffats, den största mätte 1 gånger 6 m. Gravarna låg spridda bland husen på boplatsen, som låg vid en lagun nära sydkusten av Skåne. Under århundradena flyttade man ett par gånger bosättningen längs lagunens stränder. En del av fynden kan beses på Trelleborgs museum.

Speciella gravar

I en av gravarna ligger en äldre man på rygg och bredvid honom ligger en yngre kvinna i sovställning. Att de lades i samma grav kan ha olika förklaringar. Det kan vara så att de dog ungefär samtidigt och därför begravdes i samma grav. Det kan vara så att de var nära släkt (far och dotter) eller att det kanske var så att det var hennes man som dog och av sociala skäl till exempel som att ingen kunde bli ersättare för maken så fick hon också följa honom i graven. Kvinnans kranium har nämligen en skada på vänster tinning där en del av benet brutits loss. Kan det vara ett dödande slag mot henne eller är det bara ett grävande djur som skadat kraniet?

I en grav var personen styckad innan han blev nedlagd. Det verkar som denne man något år innan sin död blivit attackerad av ett vildsvin och blivit skadad i låret. Efter detta drabbades han av benhinneinflammation som delvis invalidiserade honom och han hade troligtvis svårt att gå. Han dog dock av en pil som träffade honom i magen och fastnade i bäckenbenet. Vid en sammanstötning mellan olika grupper kan han ha blivit träffad av pilen och döende blev han då ett lätt byte för fienden som därefter kunde stycka honom för att ge vanära.

I en grav fann man en man nedlagd på mage och troligtvis inlindad i något. Dessutom upptäckte man att det fanns pilar nedskjutna mot honom. Det verkar som om man vid begravningen ville vara säkra på att han inte skulle ”gå igen”. Man ville vara säker på att den döde var fäst i graven. Att lägga ner en död i magläge har i senare perioder ofta betytt att den döde var farlig eller hade en farlig sjukdom. Kanske var det så att dessa åsikter fanns redan under stenåldern.

Det fanns en hundgrav där hunden har lagts på vänster sida med benen hopdragna, liknande människors sovställning. Ett kronhjortshorn har lagts ner vid ryggen och en hammare av horn på bröstet och vid hundens höft hittade man tre knivar av flinta. De flesta andra hundgravarna har även de fått en behandling som liknar människans. Det finns rödockra vid huvudet och längs ryggen. Någon hund har även fått flinta som gravgåva. Andra hundar har inte haft samma behandling utan då uppfattar man dem istället som gravgåvor till den avlidne. Då har man först placerat den döda människan i graven och påbörjat igenfyllandet. Därefter bröt man nacken av en hund och kastade ner den i graven innan man fortsatte att fylla igen. Det finns två olika gravplatsområden som kallas (S 1) och (S 2). Den äldsta bebyggelsen (S 2) som påträffats är placerad vid backens fot. Vattenståndet var ungefär två meter högre än idag. När havsytan sakta höjdes flyttades bebyggelsen (S1). Det har hittats lämningar av bostäder som delvis varit ingrävda i marken, detta för att ge ett extra skydd mot vädrets makter.

De stora bytesdjuren som verkar har dominerat är vildsvin, kronhjort och gråsäl.

Olika hypoteser

Lars Larsson som var med vid utgrävningarna menar att boplatsen i Skateholm var en vanlig boplats för en mindre grupp jagande och fiskande familj under stenåldern. Larsson menar också att gravfälten i nära samband med boplatsen tyder på en social intimitet mellan levande och deras förfäder.

Jimmy Strassburg utmanar andra forskare i sin doktorsavhandling genom att motsäga familjebilden i Skateholm och hävdar istället att Skateholm var en plats för begravning av shamaner, personer som dött vid olycka, gamla individer, personer som dött vid eller under födseln samt andra farliga individer. Strassburg menar att Skateholm var en plats dit man återkom vid olika tidpunkter för att ”göra sig av” med obekväma döda kroppar. Strassburg menar därför att beteckningen gravfält och boplats är missvisande. Det som dock talar emot honom är att ålder och kön verkar vara ganska jämnt fördelade. Det är inte troligt om det är ett urval av farliga personer. Strassburg menar att man i Skateholm begravt de döda på öar för att vattnet var ett skiljande medium mellan de döda och de levande. Havet skulle på så sätt sluka gravarna.