Uppdragstaktik
Uppdragstaktik (tyska Auftragstaktik, engelska mission type tactics eller directive control) militär term för en ledarskaps/ledningsfilosofi hur man bäst bör leda militära förband (i strid). Termen är inte en militär taktik som sådan, utan snarare en ledarskapsfilosofi. Uppdragstaktik innebär att chefer, även på lägre nivåer, får stor frihet att själv tänka ut hur en uppgift bör lösas. Högre chef ger en uppgift och tilldelar resurser men styr inte i detalj hur uppgiften löses. Uppdragstaktik förutsätter att chefer är välutbildade samt vågar ta självständiga initiativ. Uppdragstaktik förutsätter också att chefen leder sin enhet "långt fram", dvs att han/hon kan se terrängen framför sig och "öga mot öga" ger order till sina soldater/underställda chefer.
Tyska armén under andra världskriget beskrivs ofta som särskilt skicklig på uppdragstaktik. Tyskarnas framgång i strid i mindre förband (taktisk nivå), även mot slutet av kriget, tillskrivs till del deras skicklighet att omsätta uppdragstaktiken i praktiken i strid. Uppdragstaktik anses gynna förmågan att effektivt strida i situationer som är oklara och som kräver snabba beslut.
Uppdragstaktik ingår i svenska arméns officiella doktrin, där det slås fast att uppdragstaktiken är grunden för ledningen av svenska militära förband.
Uppdragstaktik kan utövas genom kommandostyrning eller genom uppdragsstyrning. Det är kravet på samordning av till exempel eld och rörelse som avgör vilket som skall användas. Uppdragsstyrning är vanligast och att föredra, men vid särskilda situationer lämpar sig kommandostyrning bättre för att nå de uppsatta målen.