Rasjid Siunjajev: Skillnad mellan sidversioner
Kurtan (Diskussion | Bidrag) ny artikel |
(Ingen skillnad)
|
Versionen från 22 april 2008 kl. 01.10
Rashid Sunyaev (på ryska Рашид Алиевич Сюняев/Raschid Alijewitj Sunyajef, född den 1 mars 1943 i Tasjkent, (Uzbekistan, dåvarande USSR) är en rysk astrofysiker med tatariska rötter. Sunyaev arbetade inom flera områden av kosmologi, högenergiastrofysik och röntgenastronomi och har studerat de mest extrema processerna i universum. Han utvecklade teoretiska modeller om hur förmodade svarta hål frossar materia och ursprunget till den kosmiska bakgrundsstrålningens struktur.
Levnad
Sunyajev studerade vid Moskvas fysikaliskt-tekniska Institut och var doktorand hos Jakow Seldowitsch. 1968 promoverades han vid det statliga Moskvauniversitetet. Från 1974 till 1982 ledde Sunyajev arbetet på den Sovjetiska vetenskapsakademins Institut för teoretisk Astrofysik och Rymdforskning (IKI).
1982-2002 inrättade han där en avdelning för Högenergiastrofysik. Sedan 1995 är han även direktör för Max-Planck-Institut für Astrophysik i Garching bei München. Sunyaev var projektledare för flertalet satellitobservatorier inom röntgen- och gammaastronomi. Hans grupp förbereder för närvarande Spectrum-X-Gamma International Astrophysical Project, och i Garching arbetar han på två experiment till den kommande ESA Planck mission.
Livsverk
Sunyajevs arbete med den kosmiska bakgrundsstrålningen har inspirerat mätningar som ger oss nycklar till universums påstådda skapelse och struktur.[1] Tillsammans med Seldovitj (svensk transkription) beskrev han Sunyaev-Zeldovich-effekten, som den kosmiska bakgrundstrålningens förändning vid passage genom den heta gasen i en galaxhop.[2][3][4]
Sunyajevs beskrivning av hur materia som dras mot ett svart hål bildar en tunn, snabbt roterande skiva är väsentlig, om vi ska kunna förstå hur sådana kompakta objekt kan vara de kraftigaste strålkällorna i universum. Dessa arbeten med N.I. Shakura över ackretionsskivors struktur var ett viktigt steg i förståelsen av materieinströmning på stellära svarta hål i röntgendubbelstjärnor och på svarta hål i aktiva galaxkärnor, och är ett av den moderna astrofysikens mest citerade arbeten.[5]
Utmärkelser
- 1988 Bruno-Rossi-priset
- 1995 Royal Astronomical Society Guldmedalj
- 2000 Bruce-medaljen för livslång framträdande forskning inom astronomin
- 2003 Dannie-Heineman-priset för Astrofysik
- 2003 Gruber-priset i Kosmologi
- 2008 Crafoord-priset
- 2008 Henry Norris Russell Lectureship
Referenser
- ^ Sunyaev RA, Zel'dovich YB (1980). ”Microwave background radiation as a probe of the contemporary structure and history of the universe”. Ann. Rev. Astron. Astrophys. 18: sid. 537-60. http://dx.doi.org/10.1146/annurev.aa.18.090180.002541.
- ^ Sunyaev RA, Zel'dovich YB (1969). ”The interaction of matter and radiation in a hot-model universe”. Astrophys. Space Sci. 4 (3): sid. 301-16. http://dx.doi.org/10.1007/BF00661821.
- ^ Sunyaev RA, Zel'dovich YB (1970). ”Small-scale fluctuations of relic radiation”. Astrophys. Space Sci. 7 (1): sid. 3-19. http://www.springerlink.com/content/t2w47w0722266lt3.
- ^ Sunyaev RA, Zel'dovich YB (1972). ”The observations of relic radiation as a test of the nature of X-ray radiation from the clusters of galaxies”. Comm. Astrophys. Space Phys. 4: sid. 173. http://adsabs.harvard.edu/abs/1972ComAp...4..173S.
- ^ Shakura NI, Syunyaev RA (1973). ”Black holes in binary systems. Observational appearance”. Astron. Astrophys. 24: sid. 337-55. http://adsabs.harvard.edu/abs/1973A&A....24..337S.