Rasjid Siunjajev: Skillnad mellan sidversioner

Från Wikipedia
Innehåll som raderades Innehåll som lades till
Kurtan (Diskussion | Bidrag)
ny artikel
(Ingen skillnad)

Versionen från 22 april 2008 kl. 01.10

Rashid Sunyaev (på ryska Рашид Алиевич Сюняев/Raschid Alijewitj Sunyajef, född den 1 mars 1943 i Tasjkent, (Uzbekistan, dåvarande USSR) är en rysk astrofysiker med tatariska rötter. Sunyaev arbetade inom flera områden av kosmologi, högenergiastrofysik och röntgenastronomi och har studerat de mest extrema processerna i universum. Han utvecklade teoretiska modeller om hur förmodade svarta hål frossar materia och ursprunget till den kosmiska bakgrundsstrålningens struktur.

Levnad

Sunyajev studerade vid Moskvas fysikaliskt-tekniska Institut och var doktorand hos Jakow Seldowitsch. 1968 promoverades han vid det statliga Moskvauniversitetet. Från 1974 till 1982 ledde Sunyajev arbetet på den Sovjetiska vetenskapsakademins Institut för teoretisk Astrofysik och Rymdforskning (IKI).

1982-2002 inrättade han där en avdelning för Högenergiastrofysik. Sedan 1995 är han även direktör för Max-Planck-Institut für Astrophysik i Garching bei München. Sunyaev var projektledare för flertalet satellitobservatorier inom röntgen- och gammaastronomi. Hans grupp förbereder för närvarande Spectrum-X-Gamma International Astrophysical Project, och i Garching arbetar han på två experiment till den kommande ESA Planck mission.

Livsverk

Sunyajevs arbete med den kosmiska bakgrundsstrålningen har inspirerat mätningar som ger oss nycklar till universums påstådda skapelse och struktur.[1] Tillsammans med Seldovitj (svensk transkription) beskrev han Sunyaev-Zeldovich-effekten, som den kosmiska bakgrundstrålningens förändning vid passage genom den heta gasen i en galaxhop.[2][3][4]


Sunyajevs beskrivning av hur materia som dras mot ett svart hål bildar en tunn, snabbt roterande skiva är väsentlig, om vi ska kunna förstå hur sådana kompakta objekt kan vara de kraftigaste strålkällorna i universum. Dessa arbeten med N.I. Shakura över ackretionsskivors struktur var ett viktigt steg i förståelsen av materieinströmning på stellära svarta hål i röntgendubbelstjärnor och på svarta hål i aktiva galaxkärnor, och är ett av den moderna astrofysikens mest citerade arbeten.[5]

Utmärkelser

Referenser