Bej
Bej (även stavat bey, beg och beigh) var en furstetitel av turkiskt ursprung med ursprunglig betydelse "hövding".
Historia[redigera | redigera wikitext]
De första tre regenterna av Osmanska riket titulerades bej innan Murad I gavs titeln sultan av kalifen i Kairo. Senare kom titeln att användas i Osmanska riket för att beteckna ståthållarna i de större provinserna men användes även om lägre stående tjänstemän. En paschas söner erhöll också rätten att tituleras bej.[1]
Vasallfurstarna av Moldau och Valakiet titulerades på turkiska bej medan de högsta ståthållarna i Rumelien, Anatolien och Syrien fick titeln bejlerbej motsvarande deras högre värdighet.[1] Bejen av Tunis behöll sin titel ända till Muhammad VIII al-Amin, på franska känd som Lamine Bey, utropade sig till kung av Tunisien vid landets självständighet år 1956.
Sedan 1800-talet har ordet i allt större utsträckning mest använts som hederstitel och motsvarar idag på turkiska engelskans sir och mister.