Kalif

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Kalif (arabiska: خليفة, khalīfah, ”ställföreträdare”) var den titel som den andlige och världslige ledaren för sunnitisk islam fick efter profeten Muhammeds död 632. Muhammed, med titeln rasúl Alláh, "Guds sändebud", hade redan under sin levnad tillsatt en ställföreträdare när han var borta från Medina. När profeten efter sin död efterträddes av sin svärfar Abu Bakr antog denne titeln khalífa rasúl Alláh ("Guds sändebuds ställföreträdare"). Det rike som kalifen härskade över kallades kalifatet.

Kalifaten[redigera | redigera wikitext]

Inom den mest spridda sunnimuslimska traditionen kan kalifatet delas in i flera eror eller dynastier:

  • 632-661: De första fyra "rättledda" kaliferna i Medina: Abu Bakr, Umar, Uthman och Ali. (Se nedan.)
  • 661-750: De 14 umayyaderna i Damaskus. Under umayyaderna blev kalifatet en ärvd titel, och det islamiska imperiet expanderades djupt in i Afrika, Europa och Asien.
  • 750-1258: De 37 abbasiderna, vilka härskade i Kufa, sedan i Bagdad och Samarra. Under abbasiderna anses det islamiska imperiet ofta ha nått sin höjdpunkt, med härskare som till exempel Harun al-Rashid (786809) i Bagdad. Den mongoliska erövringen av kalifatets huvudstad år 1258 utgör för många slutet på de stora kalifatens era.
  • 1258-1517: Ytterligare 17 abbasider som gjorde anspråk på kaliftiteln i Kairo, men utövade mycket lite världslig makt.
  • 1517-1924: Efter osmanernas erövring av Egypten 1517 gjorde den osmanske sultanen anspråk på att vara överhuvud för hela den islamska världen. Han lade på 1700-talet även till "kalif" bland sina titlar. Den moderna turkiska staten avskaffade kalifatet 1924. Kung Hussein av Hijaz lät senare samma år utropa sig till kalif, men vann utanför sitt eget rike erkännande endast i sonen Faisals kungarike Irak och i det av sonen Abdullah styrda Transjordanien.
  • 2014 utropade Islamiska staten (IS) officiellt ett kalifat i de områden som de kontrollerade i Irak och Syrien och som krävde trohet från alla världens muslimer. Statens ledare Abu Bakr al-Baghdadi utnämndes till kalif.[1]

Den gren av umayyaderna som från 755 regerade i Spanien, och andra furstar som antog titeln kalif, anses av de flesta sunniter idag endast som så kallade "motkalifer", vilka inte innehade kalifatets andliga och egentligen konstituerande del, imamatet.

De "rättledda kaliferna"[redigera | redigera wikitext]

  1. Abu Bakr (632634)
  2. Umar ibn al-Khattab (634644)
  3. Uthman ibn Affan (644656)
  4. Ali ibn Abi Talib (656661)

De fyra första kaliferna innehar en särskild ställning inom sunnitisk islam. De bär titeln al-Khulafa ur-Rashidun, eller "de rättledda kaliferna". De anses ha tillämpat islams principer på ett riktigt sätt, och fört arvet efter Muhammed vidare. Det islamiska rike de härskade över kallas "det fullkomliga kalifatet", till skillnad från de senare kalifaten som betecknas "det ofullkomliga kalifatet". Dessa fyra är därför enligt denna åskådning de enda som har rätt att bära de två titlar som utmärker de två sidorna av profetens makt, emir-al-muminin ("de rättrognas härskare" som infördes av Omar) och den abbasidiska titeln imam-al-muslimin ("islambekännarnas föreståndare"). De fyra första kaliferna spelar ännu idag en stor roll inom sunniislam: de omnämns i den offentliga fredagsbönen med förböner, efter Muhammed men före den regerande härskaren. Kalifens insignier bars redan av Muhammed och var al-búrda, manteln, al-kadib, spiran (eg. "rörkäppen"), samt al-khatim, sigillringen.

De rättledda kalifernas era tog slut i de muslimska inbördeskrigen vid mitten av 650-talet, när Muawiya ibn abi Sufyan (661680) grep makten och grundade det ummayyadiska kalifatet. Sunnimuslimer erkänner även Muawiyas efterträdare, men världslig politik anses härmed ha börjat spela stor roll inom kalifatet, och titeln ärvdes ofta från far till son istället för att, vilket sunniterna ursprungligen avsett, ges till den mest lämpade muslimen.

Shiaislams syn på kalifatet[redigera | redigera wikitext]

Shiamuslimer erkänner inte det sunnitiska kalifatet, och använder normalt inte titeln "kalif". De menar att muslimerna borde ledas av en imam, som inte skulle väljas av muslimerna. Istället borde ledarskapet gå i arv inom profetens familj, och Muhammed borde ha efterträtts omedelbart efter sin död av svärsonen Ali ibn Abi Talib som imam. De tre första kaliferna (Abu Bakr, Umar, Uthman) betraktas av shi'iterna som usurpatorer. Ali tillträdde slutligen som kalif/imam efter Uthman, och räknas av sunnimuslimer som den fjärde och sista rättledde kalifen. Efter Alis död 661 vägrade shiamuslimerna emellertid erkänna det umayyadiska kalifatet och dess efterföljare, vilket sunniterna gjorde. Shiaislam har istället insisterat på en fortsatt linje imamer inom Muhammeds ätt, genom Alis efterlevande. Dessa har emellertid aldrig besuttit någon världslig maktställning, och de agerade som ett slags religiös opposition inom det sunnitiska kalifatet.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ SvD 30 juni 2014