Bokbinderi

En bokbindare i arbete.

Bokbinderi är hantverket att sammanfoga, vanligen tryckta, ark till en bok.

Historia

Det finns böcker skrivna på lertavlor, med kilskrift, och böcker i rullform skrivna på långa remsor av papyrus, ursprunget till ordet "papper". Papyrus är en växt som växer i Nildeltat, och som ägnade sig väl till att mosas och torkas för att skriva på. Man skrev både med hieroglyfer, demotisk skrift och grekisk skrift.

Eftersom papyrus inte alltid gick att få tag på använde man andra material, speciellt utanför Egypten. Skinn (hudar) kunde efter garvning användas till att skriva på. Man kunde ganska billigt använda fårskinn, och speciellt getskinn blev populärt. Eftersom det var opraktiskt i längden att sy ihop de garvade skinnen till rullar, så lät man i stället sy i hop flera skinn med en söm på ena sidan av de eftertid rektangulära (skurna) skinnen. Dessa böcker kunde läsas från både höger och vänster (alternerande) på de semitiska språken, medan de latinska och grekiska böckerna lästes från vänster. En skillnad som fortsatt finns än i dag, dock läses till exempel arabiska numera alltid från höger. Dessa böcker av skinn, liksom andra dokument skrivna på skinn kallas pergament efter staden Pergamon, där det tidigt fanns ett stort bibliotek.

Arbetsmoment

1. Falsning, vikning av arken till häften i sidformat. De tryckta arken har oftast till exempel 16 sidor per ark och viks då tre gånger. Förr användes arksignatur som hjälp för sorteringen.
2. Sortering och hopläggning, de vikta häftena sorteras och läggs ihop till ett bokblock (en bunden inlaga till en bok som hängs in i pärmen, till exempel vid limhäftning eller textilhäftning). Även kallat kollationering.
3. Försättsblad klistras på, ett dubbelvikt blad på vardera sidan av arkbunten.
4. Häftning, de vikta arken sys ihop i ryggsidan med tråd eller ståltråd. Vid handbindning läggs dessutom ytterligare trådar, s.k. bind från sida till sida, avsedda att hålla ihop främre och bakre pärmarna. Därefter klistras ryggsidan.
5. Skärning, tre sidor (utom ryggen) skärs vertikalt så att varje sida frigörs från vikningen.
6. Påsättning av rygg och pärmar, infästning av rygg och pärmar på bokblocket. Binden fransas upp i ändarna och klistras som solfjädrar på pärmarnas insidor. Se vidare nedan.
7. Överklädning, pärmarnas och ryggens utsida kläs med yttre lager av skinn, tyg eller papper. Försättsbladens yttre halva (första och sista bladet i blocket) klistras mot pärmens insida och täcker då bindens fransar och de omvikta kanterna av överklädningen.
8. Ornering, påtryck av text och ornament på rygg och pärmars utsida. Guldtryck läggs på som bladguld efter bestrykning med äggvita och något fett ämne och texten/ornamentet trycks med uppvärmda metallstämplar.

Vid mer maskinell produktion tillverkas rygg och pärmar separat och inlagan klistras sedan på det färdiga omslagets insida. Denna konstruktion är mindre hållbar eftersom den saknar den handbundna bokens "bind" (se ovan) och hålls ihop bara av limningen av första och sista sidan på pärmarnas insidor samt en remsa gasväv som klistrats på bokblockets rygg och mot pärmarnas insida under försättsbladet.

Bokbindare kan avsluta arbetet genom att sätta en bokbindaretikett i boken.

Band

Begreppet "band" refererar till en boks konstruktion. Man skiljer på olika typer bland annat efter materialet i överklädning av pärmar och rygg:

• (Helt) skinnband, inbunden (trådbunden) och helt klädd i skinn.
• Halvfranskt band eller halvskinnband. Inbunden (trådbunden) med rygg och pärmhörn klädda i skinn.
• Lädersnittsband, läderklädd bok med skurna dekorationer / text på utsidan.
• Blindstämpelsband, läderklädd bok med instämplade dekorationer eller text.
• Pergamentband, inbunden (trådbunden) och helt klädd i pergament (get- får- eller kalvskinn).
• Halvpergamentband, inbunden (trådbunden) med rygg och pärmhörn klädda i pergament (get- får eller kalvskinn).
• (Hel)klotband, inbunden (trådbunden) och helt klädd i linne, bomull eller plast.
• Halvklotband, inbunden (trådbunden) med rygg och pärmhörn klädda i linne, bomull eller plast.
• Linneband, klädning av linnetyg.
• Kartonnageband eller Pappband. Syftar i nyare tid ofta på en limbunden bok med pärmar av tjock kartong med tryckt papper. I äldre tid åsyftades en inbunden (trådbunden) bok med överdrag av papper.
• Pocket eller pappersband. Limbunden och pärmar och rygg av tunn kartong med tryck. I äldre tid avsågs med pappersband en trådbunden bok men ofta med enklare häftning. Pappersomslaget kunde vara i kartong eller ännu tunnare papper och med eller utan tryck. Dessa böcker kallas numera oftast för häftade (se nedan).
• Blockband, maskintillverkat, modernt band för massproduktion. Alla fyra sidorna skärs, blockets rygg klistras med segt klister och förstärks med en remsa gasväv (till exempel telefonkatalogen).
• Häftad, ett tryckt ark av papp viks runt bokblocket och limmas mot ryggsidan, dvs arket blir både pärmar och rygg.
• Partiband, maskintillverkat omslag (rygg och pärmar som en enhet fästs mot bokblocket).
• Danskt band, mjuka pärmar med invikta flikar

Efter vem som har beställt bandet talar man även om privatband och förlagsband. Dessa termer har även något oegentligt kommit att betyda "handbunden bok" respektive "partibunden bok"

I mycket tidiga böcker (700-talet och framåt) gjordes pärmarna av tunna träskivor, ofta överklädda med läder eller pergament. Från 1400-talets slut börjar man i Italien, efter orientaliskt inflytande, använda kartong i stället för trä i pärmarna. På 1800-talet uppfanns metoden att klä rygg och pärmars utsida med slitstarkt tyg, så kallat klotband (av engelskans cloth = tyg). Tyget, oftast bomull blandat med stärkelse för stadga, valsades i en kalander. Valsningen gav klotbandet en motståndskraftig yta.

Snitt

Snitt är benämningen på bokblockets skurna kanter dvs övre snitt, främre snitt (framsnitt) samt fotsnitt. Alla snitt, eller enbart det övre, kan vara:

• sprängda: försedda med färgstänk
• marmorerade, se marmorering
• förgyllda, se guldsnitt
• färgade

Prägling

Prägling är termen för dekorationer på ryggens och pärmarnas utsidor. De tidigaste dekorationerna gjordes som snitt med en skarp kniv i omslagslädret. Tekniken användes allmänt till slutet av 1400-talet. Senare används blindpressning (blindtryck) där mönster pressas in i lädret med stämplar - en teknik som används allmänt till 1600-talet. Guldpressning inspirerades från Orienten och började användas på 1400-talet i Italien men först på 1600-talet i den germanska världen. Prägling förekommer i dagsläget i olika former t.ex. blindprägling, jmf ovan " blindpressning", då man använder två kliche´er, en underliggande och en överliggande, med spegelvända profiler för att åstadkomma ett reliefliknande resultat. Den vanligaste formen av prägling idag är "varmprägling" som används på i stort sett alla material. Metoden innebär att man medelst en värmeaktiverad folie och en uppvärmd kliche´ kan prägla alla sorter av logotyper och med blanka material som silver, guld, koppar m.m. samt även "hologram t.ex. spectra" vilka är omöjliga att åstadkomma med nuvarande andra tryckmetoder. En något äldre metod för prägling var att använda lösa "blytyper" som monterades i en s.k. "stilkast" där bokstäverna en och en kläms fast i en rad utgörande titeln på boken och stilkasten värms upp och pressas mot bokryggen med folien emellan. Denna metod är svår att använda då den kräver ett mycket stort krav på precision då bokryggen är välvd. Minsta misstag resulterar i en "suddig" prägling och med bokens kasserande som resultat. Detta blev dyrt för bokbindaren. Bokbinderiet kräver med andra ord tre mycket viktiga kriterier: noggrannhet, noggrannhet och noggrannhet!

Format

Formatet på en bok beror av hur många gånger det tryckta arket vikts. De traditionella formatbeteckningarna kan därför bara tillämpas på böcker tryckta under perioden när pappret tillverkades för hand, alltså fram till 1800-talets första hälft. Senare har de ursprungliga formatbeteckningarna börjat användas som ungefärliga storleksangivelser enligt nedan:

• duodes, under 15 cm höjd
• oktavformat, 16–25 cm höjd
• kvarto, 26–35 cm höjd
• folio, över 35 cm höjd

Externa länkar

• Svenska Antikvariatföreningens ordlista
• Detaljerad, enkel handledning
• Bokband på Flickr från Kungliga biblioteket