Italien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Repubblica italiana
Republiken Italien
Flagga Statsvapen
Nationalsång: Fratelli d'Italia
Huvudstad
(och största stad)
Rom
Officiellt språk Italienska1
Demonym italienare[1]
Statsskick Republik
 -  President Giorgio Napolitano
 -  Premiärminister Matteo Renzi
Självständighet Italiens enande 
 -  Deklarerad 17 mars 1861 
 -  Erkänd 17 mars 1861 
Area
 -  Totalt 301 340 km² (69:e)
 -  Vatten (%) 2,4 %[2]
Befolkning
 -  2014 års uppskattning 61 680 122[2] (23:e)
 -  Befolkningstäthet 204,7/km² (40:a)
BNP (PPP) 2013 års beräkning
 -  Totalt 1 805 miljarder US$[2] (8:e)
 -  Per capita $29 600 
HDI (2013) 0,872[3] (26:e)
Valuta Euro2 (EUR)
Tidszon CET (UTC+1)
Topografi
 -  Högsta punkt Monte Bianco, 4 810,45 m ö.h.
 -  Största sjö Lago di Garda, 370 km²
 -  Längsta flod Po, 652 km
Nationaldag 2 juni
Nationalitetsmärke I
Landskod IT, ITA
Landsnummer 39
1. Franska är officiellt språk jämte italienskan i Valle d'Aosta; tyska är officiellt språk jämte italienskan i Sydtyrolen. Flera andra minoritetsspråk är officiella i betr. kommuner
2. förutom enklaven Campione d’Italia där valuta är schweizisk franc.

Italien (italienska: Italia), formellt Republiken Italien[1] (italienska: Repubblica italiana[a]), är en enhetlig parlamentarisk republik i Sydeuropa. I norr gränsar landet till Schweiz och Österrike längs Alperna, till nordost till Slovenien och i öst till Adriatiska havet med maritim gräns mot Kroatien och i nordväst till Frankrike och i väster till Medelhavet. I söder har landet även en maritim gräns mot Tunisien, Malta och Libyen. Italien består av hela den italienska halvön, Sicilien, Sardinien – de två största öarna i Medelhavet – och många andra mindre öar. De självständiga staterna San Marino och Vatikanstaten är enklaver inom Italien, medan Campione d'Italia är en italiensk exklav i Schweiz. Italiens territorium täcker 301 338 km² och påverkas av ett tempererat säsongsklimat. Med 60 813 326 invånare är Italien det femte mest folkrika landet i Europa och det 23:e folkrikaste i världen.

Italien liknar en stövel till formen. I norr kantas stövelns skaft av Alperna och där ligger landets högsta berg Monte Bianco (4810 m ö.h.). I det området finns det många skidorter och tre stora sjöar. En av dem är Comosjön. Söder om Alperna finns en av Europas mest bördiga slätter, Poslätten. Genom Poslätten rinner den stora floden Po, med sina många bifloder. Där ligger även de två stora modestäderna Milano och Turin. Från norr till söder löper bergskedjan Apenninerna.

Rom, Italiens huvudstad, var i århundraden politiskt och religiöst centrum i den västerländska civilisationen som huvudstad i Romerska riket och plats för Heliga stolen. Efter Romerska rikets fall uthärdade Italien flertal invasioner av främmande folk, från germanska stammarna som till exempel langobarderna och östgoterna, till bysantiner och senare normanderna. Århundraden senare blev Italien födelseplatsen för maritima republiker och renässansen,[4] en intellektuell rörelse som skulle visa sig vara av stor vikt för att forma den efterföljande kursen av det europeiska tänkandet.

Under den större delen av tiden efter romerska riket var Italien splittrat i flera riken (till exempel Kungariket Sardinien och Kungariket Bägge Sicilierna och Hertigdömet Milano) och stadsstater, men enades år 1861,[5] efter en tumultartad period i historien känd som "Il Risorgimento" ("återuppvaknandet"). Från slutet av 1800-talet, genom första världskriget och andra världskriget, besatte Italien ett kolonialvälde, som utökade dess styre till Libyen, Eritrea, Somalia, Etiopien, Albanien och Dodekanisos samt en koncession i Tianjin, Kina.[6]

Italien spelar en framträdande roll i de europeiska och globala militära, kulturella och diplomatiska frågorna. Landets europeiska politiska, sociala och ekonomiska betydelse gör det till en regional stormakt.[7][8] Landet har en hög offentlig utbildningsnivå och är en mycket globaliserad nation.[9]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Namnet Italien härstammar från det folk, italiker (italer), som under antiken befolkade en del av Apenninska halvön. Italien var ursprungligen, i antikens Grekland, namnet på sydvästra delen av Apenninska halvön, och från Caesars tid betecknade namnet samma område som dagens Italien.[10]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Italiens historia
Italien.

Italien grundades och blev en stat 1861, två år efter Slaget vid Solferino då Apenninska halvöns småstater, delar av Kyrkostaten, Toscana och Bägge Sicilierna införlivades med kungariket Sardinien (bestående av Sardinien och Piemonte), under kung Viktor Emanuel II av huset Savojen. Ledarna för de italienska enhetssträvandena – risorgimento – var Sardiniens premiärminister Cavour och frikårsledaren Giuseppe Garibaldi.

Trots segern i första världskriget skakades den parlamentariska demokratin av politiska oroligheter, ekonomiska problem och en tilltagande nationalism som krävde införlivande av områden som ej tillerkänts landet i Versaillesfördraget. En stark marxistisk rörelse fick mothugg av exsocialisten Benito Mussolinis allt populärare fasciströrelse, som kombinerade sociala krav med en vilja att fullända Italiens enande med besittningar utomlands. I oktober 1922 kunde fascistpartiet i marschen mot Rom gripa makten med kung Viktor Emanuels hjälp. Fascisterna fick egen majoritet i valet 1924, och 1925-1928 infördes en totalitär enpartistat. Inledande motsättningar mot den forne fienden Tyskland ersattes efter Abessinienkrisen med ett intimt närmande, vilket kulminerade när Italien under Mussolinis ledning inträdde och besegrades i andra världskriget. Mussolini avsattes 1943 av fascistpartiet, som därmed förde över landet till de allierades sida, men tyska och Mussolinilojala trupper fortsatte kampen till krigsslutet. År 1946 ersattes monarkin med en republik efter en folkomröstning och två år senare infördes en ny konstitution som befäste landets roll som parlamentarisk demokrati.

Från 1947 till slutet av 1980-talet dominerades det italienska politiska livet av det kristdemokratiska partiet (Democrazia Cristiana, inledningsvis under dess grundare Alcide de Gasperi), genom mittenkoalitioner till 1963 och därefter genom mitten-vänsterkoalitioner med socialistpartiet under bland annat Bettino Craxi.

I början av 1990-talet skakades Italien av en omfattande politisk kris och korruptionshärva vilket fick till följd att den första republiken gick i graven och ersattes med den andra, genom omfattande ändringar av 1948 års författning avsedda att skapa stabila majoriteter i parlamentet (1993) och överföra maktbefogenheter till regionerna (2001). Ett mixat valsystem infördes, där 3/4 av båda kamrarna väljs med enkel majoritet (se majoritetsvalsystem) och 1/4 väljs genom proportionella val.[11] Det politiska livet har fortfarande präglats av täta regeringsskiften, senast mellan Silvio Berlusconis (2008-11) och Mario Montis (2011-) regeringar.

Italien är en av Natos och EU:s (EEG:s) ursprungliga medlemmar.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Det italienska statsterritoriet har en yta på 301 328 kvadratkilometer. Italien har i medeltal 197,5 invånare per kvadratkilometer. Befolkningstätheten är mycket varierande beroende på den stora förekomsten av berg.

I Italien ligger Västeuropas och EU:s högsta berg (Mont Blanc, 4810.45 m ö.h.), samt Europas högsta och största vulkan (Etna, 3330 m ö.h.). Landet har 37 bergstoppar över 4000 m ö.h., förutom i Mont Blanc, även i Monte Rosamassiven, Matterhorn (it.: Cervino) och Piz Bernina.

Italien är inofficiellt indelat i tre områden:

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

I Italien råder huvudsakligen tre olika typer av klimat.

Tillgången till många olika klimatområden gör att Italien är ett mycket rikt land även vad gäller djur och växter – mångfalden är stor. I vissa delar av landet förekommer jordbävningar, laviner, vulkanutbrott och översvämningar. Några av Italiens miljöproblem är luftföroreningar från industrier, förorenade floder och kustvatten. Dessutom är fortfarande hanteringen av det industriella avfallet undermåligt.

Statsskick och politik[redigera | redigera wikitext]

Palazzo Chigi - det italienska regeringskansliet.
Italiens regioner.
Manifestazione studenti Frascati 23 ottobre 2008.JPG

Enligt Italiens författning från 1948, med senare ändringar, delas den offentliga makten mellan de lagstiftande, verkställande och dömande makterna. Statsöverhuvud är Republikens president (Presidente della Repubblica), som väljs på sju år av parlamentet i förenad session med ett litet antal regionala delegater.

Den lagstiftande makten utövas av det nationella parlamentet, de regionala parlamenten, och i Trentino-Alto Adige av provinsparlamenten för Trento och Bolzano. Den verkställande makten utövas av centralregeringen, de regionala regeringarna, provinserna och kommunerna. Den dömande makten utövas av de oberoende domstolarna.

Det nationella parlamentet är ett tvåkammarparlament, som består av deputeradekammaren och senaten. Parlamentet väljs i allmänna och direkta val i en ett mixat valsystem, där 3/4 av båda kamrarna väljs med enkel majoritet (se majoritetsvalsystem) och 1/4 väljs genom proportionella val.[12]. Enligt lagen från 1993 tillsätts 75 procent av parlamentsplatserna genom majoritetsval i enmansvalkretsar, och de återstående 25 procent tillsätts på proportionell basis.

Centralregeringen, (Consiglio dei ministri) leds av premiärministern (Presidente del consiglio dei ministri). Presidenten nominerar premiärministern, som föreslår de andra ministrarna (formellt utnämnda av presidenten). Regeringen måste ha stöd av båda kamrarna i parlamentet.

Det italienska rättssystemet är baserat på romersk rätt som modifierats genom Code Napoléon och senare lagstiftning. Efter andra världskriget fick Italien en författningsdomstol, Corte Costituzionale, som prövar om lagar är förenliga med grundlagen.

Alla italienska medborgare över 18 år har rösträtt till deputeradekammaren och alla från 25 år till senaten.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Enligt den nya lydelsen av 1948 års författning består Italien av kommuner, provinser, storstäder, regioner och staten. Kommuner, provinser, storstäder och regioner är självständiga organ med egna maktbefogenheter och funktioner fastställda i författningen.

Maktfördelningen mellan staten och regionerna har förändrats, så att alla befogenheter som inte uttryckligen tilldelats staten i författningen tillkommer regionerna. Staten har dock i många frågor befogenhet att lagstifta om generella principer. Verkställigheten av dessa principer beror sedan på regional lagstiftning.

De regionala parlamenten utövar regionernas lagstiftande makt. Varje region har rätt att lagstifta om sitt eget styrelseskick och om andra regionala angelägenheter. Regionernas verkställande makt utövas av de regionala regeringarna. Författningsdomstolen avgör om regionerna överträder sina befogenheter. Regionerna kan också stämma staten inför denna domstol om de anser att staten överskrider sina befogenheter.

Provinserna och kommunerna förvaltar sina egna angelägenheter inom ramen för statens och regionernas lagstiftning. Provinserna styrs av valda provinsfullmäktige och provinspresidenter. Provinspresidenten är direktvald i majoritetsval, med en andra valomgång för att avgöra valet mellan de två kandidater som fått flest röster.

Kommunerna styrs av valda kommunfullmäktige och borgmästare. Borgmästaren är direktvald i majoritetsval, med en andra valomgång för att avgöra valet mellan de två kandidater som fått mest röster.

Italien är indelat i 20 regioner: Abruzzo, Valle d'Aosta, Apulien, Basilicata, Kalabrien, Kampanien, Emilia-Romagna, Friuli-Venezia Giulia, Lazio, Ligurien, Lombardiet, Marche, Molise, Piemonte, Sardinien, Sicilien, Trentino-Alto Adige, Toscana, Umbrien och Veneto. Regionerna är indelade i totalt 110 provinser (län). Provinserna består i sin tur av sammanlagt fler än 8 000 kommuner.

Politiska partier[redigera | redigera wikitext]

I början på 1990-talet skakade en serie skandaler, som gavs öknamnet Tangentopoli (mutstaden), det italienska politiska systemet. Den efterföljande stora polisutredningen, Mani pulite (rena händer), ledde inte bara till stora konstitutionella förändringar utan också till en rekonstruktion av det efterkrigstida partipolitiska systemet. Nya partier och nya koalitioner uppkom. Till höger efterträdde mediamogulen Silvio Berlusconis Forza Italia (Heja Italien!) det kristdemokratiska partiet. Till vänster efterträdde Democratici di Sinistra (vänsterdemokraterna) kommunistpartiet.

År 1994 vann Forza Italia och dess koalitionspartner Lega Nord valet, men regeringen avgick efter några månader då Lega Nord utträdde. En expeditionsministär stödd av vänsterpartier och Lega Nord regerade till Romano Prodis nya center-vänster koalition vann valen 1996. 2001 vann en center-höger koalition valen och en regering ledd av Silvio Berlusconi satt vid makten under hela den femåriga valperioden. Vid valet 2006 vann Prodis samarbetspartier valet. Vid valen 2008 vann åter Silvio Berlusconis centerhögerallians Frihetens folk över Walter Veltronis center-vänsterallians. Berlusconi tvingades avgå i november 2011 och efterträddes av teknokraten Mario Monti.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Italien har en diversifierad industriell ekonomi som är något mindre än Frankrikes och Storbritanniens, både totalt och per capita. Den norra delen av landet är rikt, domineras av privata företag och är industriellt välutvecklad, medan södra Italien är fattigt och mer beroende av jordbruk och har en arbetslöshet på omkring 20 procent med stora regionala variationer..[13] Det är främst små och medelstora företag som dominerar produktionen i landet. De omkring 3 miljoner små- och medelstora företagen i landet tillverkar traditionella konsumtionsvaror. Italien har, med städer såsom Milano, en stor roll i den internationella modebranschen. Märken som Prada och Gucci kommer från Italien. Även klädjätten Benetton är grundad i Italien. [14][15]

Den största delen av industrins råvarubehov och mer än 75 procent av energin importeras. Över 78 procent av energiproduktionen sker med fossila bränslen och drygt 18 procent av vattenkraft.

Jordbruket i Italien inkluderar spannmål, frukt och grönsaker, ledande inom olivproduktion och ett av de ledande i vinproduktion. Förutom jordbruket har landet få råvaror och därför står till exempel Ryssland och Algeriet för en stor del av landets energiimport. Det saknas även metaller och mineraler, vilket också får importeras till landet. Hälften av landets handel med andra länder sker med andra EU-länder och det är Frankrike och Tyskland som står för största delen av både importen och exporten. USA, Schweiz och Nederländerna är också några av landets största handelspartners. Även Importen från Kina har under senare år ökat.[16]

Turismen är en viktig del av landets ekonomi och den ger ett par miljoner arbetstillfällen. 2/3 av BNP står tjänste- och servicesektorn för. [17]

Sedan sent 1990-tal har Italien haft en låg ekonomisk tillväxt. En betydande svårighet är att en stor del av landets industri är baserad på låg- eller medelavancerad teknologi, vilket leder till hård konkurrens från bland annat Sydostasien och Östeuropa.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Fram till omkring år 1990 fanns det många statligt ägda företag i Italien, vilka sedan sålts ut. Fram till år 1992 hade Italien underskott i handelsbalansen. När Italien tvingades lämna EU:s växelkurssamarbete sjönk kursen på liran, vilket gjorde att det blev billigare för andra länder att importera varor från Italien, vilket gjorde att den Italienska ekonomin gynnades. Efter år 2004 minskade dock handelsbalansen igen vilket lett till att bytesbalansen har fått ett kraftigt underskott. År 1999 gick Italien med i EMU tillsammans med 10 andra EU-länder, bland annat Frankrike och Spanien. Italien har ett flertal gånger brutit mot EMU:s regler om högst 3 % budgetunderskott[18].[19]

Finanskrisen 2007–2008 slog hårt på landets ekonomi, dessutom befann sig landet redan i stagnation när krisen började. Från 2008 till 2009 fördubblades statens utlandsskuld och år 2009 var budgetunderskottet nästan uppe i 5 %. I slutet av år 2011 motsvarade statsskulden 120 % av landets totala BNP. I augusti 2012 motsvarade statsskulden 123 % av BNP. Under de senaste tio åren har produktiviteten sjunkit medan lönerna ökat.[20] [21]

Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har Italien fört en ekonomisk åtstramningspolitik för att motsvara kraven för medlemskap i EMU och både inflationen och räntorna har sänkts. Skatteuttaget är 41,8 % av BNP (2004).[22]

Infrastruktur[redigera | redigera wikitext]

Väg A5 i Italien.

Vägnätet är i jämförelse med de flesta länder väl utbyggt i Italien. Det var också i Italien som världens allra första motorväg byggdes. Idag finns det motorvägar som når till de flesta större städer i landet och standarden på motorvägarna är hög. Standard på övriga vägar varierar. Många vägar kan vara smala och slingriga på grund av geografiska förhållanden då Italien är ett bergigt land eller på grund av många städer byggdes på medeltiden. Vissa vägar på landsbygden och i Södra Italien kan ha sämre standard. I övrigt är trafikmängden mycket hög i nästan hela landet.

Även järnvägarna är i Italien väl utbyggda. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Italien och de flesta banor är elektrifierade. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg. Italienska statliga järnvägsbolaget heter Ferrovie dello Stato (FS).

Utbildningsväsen[redigera | redigera wikitext]

Grundschule Südtirol.jpg
Liceo Classico "Dante", Florens.
Accademia di Belle Arti, Florens.

Förskolan[redigera | redigera wikitext]

Genom förskolereformen 2004 har den italienska förskolan omorganiserats och ser likadan ut vare sig den är statlig eller privat. Förskolan är frivillig och den statliga förskolan är avgiftsfri.

Förskolan

  • Scuola dell’infanzia (förskola), 3 årskurser, 3-6 års ålder

Ungdomsskolan[redigera | redigera wikitext]

Skolplikt råder mellan 6 och 18 års ålder. Enligt Moratti-reformen 2003 kan skolplikten uppfyllas genom studier inom skolsystemet, genom lärlingsutbildning eller genom att växla mellan arbete och skola. Ungdomsskolorna indelas i grundskolor och gymnasieskolor.

Grundskolan[redigera | redigera wikitext]

Grundskolan, eller Primo ciclo dell'istruzione är delad på två stadier:

  • Scuola elementare (låg- och mellanstadiet), fem årskurser, 6–11 års ålder
  • Scuola media primaria (högstadiet), tre årskurser, 11-14 års ålder

Högstadiet avslutas med en muntlig och skriftlig examen: Esame di Stato conclusivo del primo ciclo di istruzione (grundskoleexamen).

Gymnasieskolan[redigera | redigera wikitext]

Gymnasieskolan eller Secondo ciclo dell'istruzione är av fyra typer, universitetsförberedande, teknisk, konstnärlig eller yrkesförberedande.

  • Universitetsförberedande, 5 årskurser, 14-19 års ålder
    • Liceo classico (humanistiska gymnasier)
    • Liceo scientifico (naturvetenskapliga gymnasier)
  • Teknisk
    • Istituto Tecnico (tekniska gymnasier), 5 årskurser, 14-19 års ålder
  • Konstnärlig
    • Liceo artistico (konstnärliga gymnasier), 4-5 årskurser, 14-18/19 års ålder
    • Istituti d’arte (konsthantverksgymnasier), 3-5 årskurser, 14-17/19 års ålder
  • Yrkesförberedande
    • Istituto professionale (yrkesgymnasier), 3-5 årskurser, 14-17/19 års ålder

Den universitetsförberedande och den tekniska gymnasieskolan avslutas med en studentexamen: Esame di Stato conclusivo dei corsi di studio di istruzione secondaria superiore. Studentexamen kan efter fem årskurser avläggas även vid de konstnärliga gymnasierna. Konsthantverksgymnasierna och de yrkesförberedande gymnasieskolorna avslutas efter tre år med en yrkesexamen. Efter ytterligare två års studier kan studentexamen avläggas. Grundskolans och gymnasieskolans olika examensbevis kallas diploma; i dagligt tal menar man med detta enbart studentexamen.

Högskolan[redigera | redigera wikitext]

Den italienska högre utbildningen är anpassad till Bolognaprocessen och består av tre nivåer.

Italien har även vissa examina utanför Bolognaprocessen.

  • Master universitario, en breddmagister, på grundläggande eller avancerad nivå, med ytterligare två års studier efter Diploma di laurea eller Diploma di laurea specialistica.
  • Diploma di specializzazione, fördjupning efter Diploma di laurea.
  • Vidareutbildningskurser, högst 1 år, för redan yrkesverksamma.

Universitet[redigera | redigera wikitext]

Universitetsutbildning ges vid 77 universitet.

  • 58 statsuniversitet
  • 3 statliga tekniska universitet
  • 14 fria universitet
  • 2 universitet för utlänningar

Högskolor[redigera | redigera wikitext]

Högskolorna ger en specialiserad och yrkesinriktad utbildning.

  • Konstnärliga och musikaliska högskolor
    • Accademia di belle arti, 20 statliga och 27 fria konsthögskolor.
    • Istituto Superiore per le Industrie Artistiche, 4 designhögskolor.
    • "Silvio D’Amico" Accademia nazionale di arte drammatica, teaterhögskolan i Rom.
    • Accademia nazionale di danza, danshögskolan i Rom.
    • Conservatori di musica, 57 musikkonservatorier.
    • Pareggiati, 21 musikhögskolor.
  • Övriga civila högskolor
    • Accademia Nazionale di Santa Cecilia i Rom, vidareutbildar de som har examen från ett musikkonservatorium.
    • Scuola Nazionale di Cinema, filmhögskolan i Rom.
    • Istituto centrale del restauro, högskolan för restaurering i Rom.
    • Scuola per il Restauro del Mosaico, högskolan för mosaikrestaurering i Ravenna.
    • Opificio delle pietre dure, högskolan för statyrestaurering i Florens.
    • Scuola di archivistica, paleografia e diplomatica, 17 arkivhögskolor vid statsarkiven.
    • Scuole Superiori per Mediatori Linguistici, privata tolkhögskolor.
  • Militärhögskolor
    • Accademia Aeronautica di Pozzuoli, flygvapnets militärhögskola i Pozzuoli.
    • Accademia della Guardia di Finanza, finanspolisens militärhögskola i Bergamo.
    • Accademia militare navale di Livorno, marinens militärhögskola i Livorno.
    • Accademia militare dell’esercito di Modena, arméns militärhögskola i Modena.
    • Scuola Ufficiali Carabinieri, karabinjärernas militärhögskola i Rom.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Italien är ganska tättbefolkat med störst koncentration till Poslätten, områdena runt Rom och Neapel samt östra Sicilien. Under lång tid var folkökningen snabb men ökningstakten har på senare tid minskat och Italien har i dag relativt låga födelsetal. Det har varit ett betydande utvandrarland. Från 1870-talet emigrerade mer än 12 miljoner främst till Nordamerika. Efter andra världskriget sökte sig många italienska arbetare till Nordvästeuropa (också till Sverige). Inom Italien har en stor omflyttning skett från landsbygden till städerna, främst från fattiga jordbruksområden i södern (Mezzogiorno) till det industrialiserade och välbärgade Norditalien. Språkligt och kulturellt är landet ganska enhetligt, trots de stora skillnaderna mellan norr och söder. Landets officiella språk italienska har uppstått ur romarnas talspråk (vulgärlatinet). Nutida minoritetsspråk är sardiskaSardinien, tyska och rätoromanska i Sydtyrolen, franska i nordväst och slovenska i nordöst (kring Trieste). Majoriteten av italienarna är katoliker. De så kallade lateranfördragen 1929 gav påven överhöghet över Vatikanstaten och den katolska kyrkan fick en gynnad ställning, men sedan 1984 är den inte längre statskyrka.[23]

Italien hade 2003 57 888 215 invånare. Av dessa var 28 068 608 män och 29 819 637 kvinnor. Det dog 42 105 personer fler än som föddes, men då invandringen var 609 580 personer, ökade befolkningen med 567 175 invånare detta år. 18 procent av befolkningen bor i kommuner med mindre än 5 000 invånare, 30 procent bor i kommuner med 5 000-20 000 invånare och 23   bor i kommuner med mer än 100 000 invånare.

  • Befolkningens medelålder: 41,4 år (2004)
  • Befolkningens medellivslängd: 79,5 år (2004)
  • Fertilitet: 1,5 barn per kvinna (2011)

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Fritto misto alla piemontese.
Katolsk prelat: Biskopen av Piacenza.

Italien har trots sina många olika statsbildningar och långa perioder varit Europas dominerande kulturnation, först som Romarrikets kärnland och som centrum för kristenheten, senare, under särskilt renässansen och barocken, som grogrund för stora epoker inom konsten och musiken.[23]

Konst och arkitektur[redigera | redigera wikitext]

Redan på 500-talet f.Kr. fanns en högtstående konst i Italien, uppburen av grekiska kolonisatörer och etrusker. Under de följande tusen åren präglades landet av Romarrikets utveckling. Efter rikets fall togs konsten i anspråk av främst kyrkan, från den tidigaste medeltida konsten i Italien finns de finaste exempel i staden Ravenna. Den romanska konsten från främst 1000- och 1100-talen är rikt företrädd i många italienska städer, med många vackra kyrkobyggnader. Den högmedeltida gotiken var en fransk uppfinning och anammades egentligen aldrig i Italien, utom i modifierad form. Regionen Toscana, med städer som Florens, Pisa och Siena, blev viktig för den konstnärliga utvecklingen. Den profana byggnadskonsten blomstrade. Man uppförde palats, t.ex. Palazzo Vecchio i Florens och Dogepalatset i Venedig, en stad där en säregen, österländskt influerad gotisk stil fick fäste. Freskomåleriet förnyades i realistisk riktning av florentinaren Giotto. En mer lyrisk stil utvecklades av Duccio och Fra Angelico.

Med inspiration i antiken utvecklades renässanskonsten i Italien från och med 1300- och 1400-talen, för att spridas till övriga Europa under främst 1500-talet. Som centrum för den katolska motreformationen på 1600-talet upplevde Italien en konstnärlig storhetstid genom barocken. Under 1700-talet förnyades måleriet framför allt i Venedig med Canaletto och Guardi (vedutamåleri) samt Tiepolo. Under nyklassicismen intog skulptören Canova en ledande ställning. På 1800-talet var dock Italien främst studieplats och utbildningsort för tillbakablickande konstnärer från andra länder, särskilt i Nordeuropa.

Modernismen i konsten. En riktning av italienskt ursprung kring 1910 var futurismen med Boccioni, Balla, Severini med flera, som ville fånga det moderna livet. Samtidigt framträdde de Chirico med ett metafysiskt måleri (pittura metaphisica), en sorts tidig surrealism. Under inverkan av primitiv konst utvecklade målaren Modigliani förenklat stiliserade former. En betydande skulptör var den expressive Marini. Fontana experimenterade med spatiala kompositioner.

Arkitekturen under 1900-talet kännetecknas av en blandning av det historiska arvet och modernismen, som förenades särskilt i fascismens arkitektur (1920–40-talen) med allt från järnvägsstationer till postkontor i vit marmor. Först efter kriget slog en ren funktionalism igenom. En nyskapande insats med förankring i klassisk tradition har Pier Luigi Nervi gjort med djärva och okonventionella betongkonstruktioner (Sportpalatset i Rom). Från 1970-talet har Italien gjort sig starkt gällande internationellt inom inredningskonst, formgivning och mode.[23]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Den italienskspråkiga litteraturen föddes i mötet mellan provensalsk hovlyrik, som kom in via Sicilien, och folkdiktning. Denna nya ljuva stil (il dolce stil nuovo) fick sina första lysande företrädare på 1300-talet i Dante med sin monumentala och gudomliga komedi och Petrarca med sina formfulländade sonetter till Laura, medan Boccaccio i novellsamlingen Decamerone gav en livfull rundmålning av tidens samhälle i pestens skugga.

Renässanshoven i Italiens stadsstater gav grogrund för de episka hjältedikterna (på versmåttet ottave rime): Ariostos Orlando furioso (första versionen 1516, Den rasande Roland) och Tassos korsfararepos Gerusalemme liberata (1580, Det befriade Jerusalem). Till tidens stora prosaister hörde den politiske tänkaren Machiavelli, satirikern Pietro Aretino och filosofen Giordano Bruno. Barocken kännetecknades av en manierad lyrisk stil som kallades marinismen efter sin centralgestalt Marino. Och på 1700-talet kom impulser till den romantik som skulle bli en stark rörelse på 1800-talet främst representerad av Leopardi, parad med ett nationellt uppvaknande (il Risorgimento) som ledde fram till landets enande 1870. I opposition mot denna strömning framträdde regionalt förankrade författare med ett realistiskt program (verismen). Bland dem kan nämnas Giovanni Verga från Sicilien.

Sekelskiftesdekadansen efter fransk förebild fick sin italienska uttolkare i Gabriele D’Annunzio, som i likhet med futuristerna kring Marinetti så småningom hamnade i det fascistiska lägret. Andra sökte en svårtillgänglig poetisk form (hermetism), till exempel poeterna och nobelpristagarna Quasimodo (1959) och Montale (1975). Till kretsen hörde också den sparsmakade Ungaretti.

Bland mellankrigstidens prosaister är Italo Svevo med sina romaner från Trieste något av en särling, medan Grazia Deledda från Sardinien nådde stora framgångar, nobelpris 1926. Också Luigi Pirandello fick nobelpris 1934 för sin nyskapande dramatik, där han framför allt gestaltat illusionens väsen och nödvändighet.

Realismen inom litteraturen växte sig stark under 1930-talet och i samspel med neorealismen inom filmen på 1940- och 50-talen. Fattigfolkets villkor skildrades av romanförfattare som Silone, Pavese och Vittorini. Krigsårens erfarenheter kom att avspegla sig i verk av författare som Beppe Fenoglio, Elsa Morante och Natalia Ginsburg, medan förintelsen fick en av sina tidiga ögonvittnesskildrare i Primo Levi. En författare för sig var den produktive Alberto Moravia.

Många författare hade mer eller mindre stark kommunistisk anknytning. Den internationellt kände marxisten Antonio Gramsci är ett exempel. Hans inflytande sträckte sig långt fram i tiden och inspirerade diktare som Pier Paolo Pasolini, som också var filmare. Den realistiska traditionen levde vidare. Di Lampedusas breda släktkrönika Leoparden (1958) är ett exempel. Det fanns författare som reagerade både mot realismen som litterär form och mot den kommunistiska dominansen i kulturlivet. Hit hör Italo Calvino och Umberto Eco (Rosens namn). Till förnyarna hör flera kvinnliga författare, till exempel Oriana Fallaci, Barbara Alberti och Dacia Maraini.[23]

Film[redigera | redigera wikitext]

Italien blev tidigt ett filmland med till exempel Quo vadis? (1912). Under Mussolini var filmen framför allt ett underhållningsmedium, som erbjöd melodramer och eleganta komedier, men också dokumentärfilm av hög klass, vilken bäddade för neorealismen. Under fascismen skapades goda arbetsmöjligheter i Cinecittà, filmstaden utanför Rom. Kriget och dess lidanden är bakgrunden till den rörelse som kallas neorealismen med regissörer som Visconti (Köttets lust, 1942), Rossellini (Rom - öppen stad, 1945) och De Sica (Cykeltjuven, 1948, Umberto D, 1952). De arbetade med enkel kamerateknik i svartvitt och ofta med amatörer i rollerna. Sedan kom Antonioni med sina filmer om alienering och livsleda (Äventyret (1960), Natten, (1961)) och den frodige Fellini med filmer som 8 1/2 (1963) och Amarcord (1973). Bertolucci och Pasolini utforskade sexualiteten och det politiska livets ruttenhet, Sergio Leone gjorde spaghettivästern. Italiens filmindustri är den näst största i Europa, men den drabbades av en ekonomisk kris på 1980-talet, och Cinecittà stängdes 1993. Filmare som Ettore Scola (Familjen, 1987) och bröderna Taviani (Padre Padrone, 1977) kunde dock fortsätta sitt verk.[23]

Musik[redigera | redigera wikitext]

Den västerländska musiken härstammar till stora delar från Italien. Länge spreds musiken med den katolska kyrkan som kulturförmedlare. Flerstämmigheten blomstrade på 1300-talet (Landini), och cirka 1530 utvecklades en förfinad madrigal (Gesualdo, Monteverdi). Inom kyrkomusiken fanns en romersk skola, med en förandligad a cappella-polyfoni (Palestrina) och en venetiansk skola, med praktfull flerkörighet (Andrea och Giovanni Gabrieli), där också instrumenten fick en viktig roll vid sidan av vokalstämmorna. I Venedig uppstod också en ren instrumentalmusik.

1600-talets stora italienska uppfinning var operan, som fick sin första höjdpunkt med Monteverdi. Under seklet verkade även bl.a. Carissimi, Marc Antonio Cesti och Alessandro Scarlatti. Instrumentalmusiken frigjordes alltmer från sitt beroende av vokalformerna. Stråkinstrumenten dominerade med trio- och solosonat som huvudtyper och i Cremona fulländade Amati och Stradivarius violinbyggandet. Vid 1600-talets slut uppkom solokonserten, dels som concerto grosso (Stradella, Corelli), dels som solokonsert (Albinoni, Torelli). Frescobaldi blev nu orgelmusikens stormästare. Barockens storslagenhet övergick i rokokons intimitet (Vivaldi, Domenico Scarlatti) och den komiska operan (Pergolesi) tog ledningen över den seriösa. Den neapolitanska skolan fick betydelse även i övriga Europa.

Under 1800-talet nådde italiensk musik genom Rossini, Bellini, Donizetti och framför allt Verdi en ny kulmen. Som en reaktion mot Wagner uppkom vid sekelslutet verismen (Puccini). Därefter har de kontinentala strömningarna dominerat (Respighi, Dallapiccola, Nono, Maderna, Berio).[23]

Mat[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Italienska köket

Det italienska köket är den typiska kokkonst som utvecklats i Italien. Köket kännetecknas allmänt av sin enkelhet och sin betoning på färska råvaror av hög kvalitet. Ingredienser och rätter varierar från region till region men betecknas vanligtvis som medelhavskök. I norra Italien används generellt mer smör och andra mejerivaror än vad som används i södra Italien, som använder olivolja i högre grad. Många rätter och produkter har blivit internationellt kända, som den italienska olivoljan, ostsorter (exempelvis parmesan, mozzarella och gorgonzola), korv- och charkuteriprodukter som mortadella, salami, parmaskinka samt pasta, pizza och lasagne. Till matkulturen hör också Italiens rika vinproduktion, med välkända viner som chianti och barolo. Kaffe, och då särskilt espresso, har också kommit att spela en viktig roll i det kulturella italienska köket.

Religion[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Religion i Italien

Befolkningen i Italien är huvudsakligen katoliker, med en minoritet protestanter i en liten del av norra Italien och minoritetsgrupper av judar, muslimer och hinduer. Katolicismen är inte längre statsreligion, men genom konkordatet mellan Italien och Vatikanen 1929 och 1985 meddelas undervisning i den katolska religionen i alla skolor till dem som så önskar, vilket en majoritet gör.

Språk[redigera | redigera wikitext]

Karta över Italiens regionala språk.

Italienska är majoritetsspråk och officiellt språk. Tyska och franska har status som nationella minoritetsspråk, med tyskspråkiga skolor i Sydtyrolen och franska som läroämne i modersmål i Valle d'Aosta. Genom regional lagstiftning i regionen Friuli-Venezia Giulia har friuliska, slovenska och tyska tillerkänts status som regionala minoritetsspråk. Genom lagstiftning åren 1991-2001 har skyddet av de språkliga och kulturella minoriteternas ställning vidgats genom rätten att använda alla minoritetsspråk som undervisningsspråk i grundskolan, som talspråk i de regionala parlamenten och i provins- och kommunfullmäktige, och i de lokala domstolarna samt i den lokala förvaltningen. Provinsfullmäktige definierar inom vilka geografiska områden dessa rättigheter skall få utövas.

Försvar[redigera | redigera wikitext]

Italienska alpjägare i Kosovo 2003.

Den italienska försvarsmakten består av armén, marinen, flygvapnet och karabinjärerna. Finanspolisen, Guardia di Finanza, är en militär kår underställd finansministeriet.

Försvarsmakten är sedan 2005 en yrkesarmé. Soldaterna är av två slag, yrkessoldater med tillsvidareanställning (Volontari in Servizio Permanente, VSP) och kontraktsanställda på ett (Volontari in ferma prefissata ad 1 anno, VFP1) eller fyra år (Volontari in ferma prefissata ad 4 anno, VFP4). VSP rekryteras bland VFP4, som i sin tur rekryteras ur VFP1. Det finns också en äldre kontraktsanställningsform (Volontari in ferma breve, VFB), där ingen har anställts sedan 2005.

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Bedöming Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Ekonomisk frihet-index 2014 60,9 (Moderately free) 86 av 178
Reportrar utan gränser World Press Freedom Index 2014 23,75 (0 är bäst) 49 av 180
Transparency International Korruptionsindex 2013 43 (0 är väldigt korrupt-100 väldigt rent) 69 av 177
United Nations Development Programme Human Development Index 2013 0,872 - very high human development 26 av 187

Se även[redigera | redigera wikitext]

Flag of Italy.svg Italienportalen

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ I Italien har andra språk officiellt erkänts som legitima autoktonta (regionala) språk under Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk. I vart och ett av dessa är Italiens officiella namn enligt följande:

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] (PDF) Utrikes namnbok: Svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU-organ och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska (9., rev. uppl.). Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2013. Sid. 78. http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/41146 
  2. ^ [a b c] ”Country: Italy” (på engelska). The World Factbook. CIA. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/it.html. Läst 5 november 2014. 
  3. ^ ”Human Development Index and its components” (på engelska). Förenta nationerna. 2013. http://hdr.undp.org/en/content/table-1-human-development-index-and-its-components. Läst 2014-11-05. 
  4. ^ ”Italy: Birthplace of the Renaissance” (på engelska) (PDF). European Renaissance and Reformation. Township of Washington, NJ: Immaculate Heart Academy. [n.d.]. http://www.immaculateheartacademy.org/outside2/socialstudies/kuhns/1%20Italy%20Birthplace%20of%20the%20Renaissance.pdf. Läst 20 December 2009. . [trovärdig källa?]
  5. ^ ”Unification of Italy” (på engelska). Library.thinkquest.org. 4 april 2003. http://library.thinkquest.org/TQ0312582/unification.html. Läst 19 november 2009. 
  6. ^ ”The Italian Colonial Empire” (på engelska). Allempires.com. http://www.allempires.com/article/index.php?q=italian_colonial. Läst 30 oktober 2010. 
  7. ^ De Leonardis, M. (2003) (på italienska). Il Mediterraneo nella politica estera italiana del secondo dopoguerra. Bologna: Il Mulino. Sid. 17 
  8. ^ (på engelska) The Middle East and Europe. Google Books. 1998-11-24. http://books.google.com/?id=X4xw8-Oj9usC&pg=PA157&lpg=PA157&dq=regional+power+italy+in+europe#PPP1,M1. Läst 2011-05-30 
  9. ^ ”KOF – Pressemitteilung” (på engelska) (PDF). Arkiverad från originalet den 2011-04-27. http://web.archive.org/web/20110427080724/http://globalization.kof.ethz.ch/static/pdf/press_release_2009_en.pdf. Läst 27 oktober 2009. 
  10. ^ Store norske leksikon/Italia
  11. ^ Hague, Rod; Harrop, Martin; Breslin, Shaun (2000). Styrelseskick och politik. Nya Doxa, Nora.
  12. ^ Hague, Rod; Harrop, Martin; Breslin, Shaun (2000). Styrelseskick och politik. Nya Doxa, Nora.
  13. ^ CIA World factbook besökt 2008-03-04
  14. ^ www.ne.se/italien/n%C3%A4ringsliv-och-ekonomi
  15. ^ //www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Rom/Landfakta/Om-Italien/Ekonomi-handel--statsfinanser/
  16. ^ www.landguiden.se/Lander/Europa/Italien/Ekonomi
  17. ^ www.landguiden.se/Lander/Europa/Italien/Ekonomi
  18. ^ http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Italien/Ekonomi
  19. ^ www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Vad-EU-gor/EMU/
  20. ^ www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Rom/Landfakta/Om-Italien/Ekonomi-handel--statsfinanser/
  21. ^ www.globalis.se/print/country/239}}
  22. ^ Euro area government debt up to 88.2% of GDP
  23. ^ [a b c d e f] Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Landsprofiler
Allmänt
Regering
Offentliga institutioner