Italien

Repubblica italiana Republiken Italien
Flagga Statsvapen
Valspråk:
Nationalsång: Fratelli d'Italia
Huvudstad	Rom  41°51′N 12°30′O
Största stad	Rom (cirka 2 700 000 inv.)
Officiellt språk	italienska1
Statsskick	republik
President	Giorgio Napolitano
Premiärminister	Mario Monti
Självständighet	Italiens enande
• deklarerad	17 mars 1861
• erkänd	17 mars 1861
Yta	301 230 km² (69:e)
• varav vatten	2,4 %
Demografi
• folkmängd	58 133 509 (23:e)
• befolkningstäthet	197,5 inv/km² (40:a)
BNP (PPP)	(2008)
• totalt	$2 313 893 miljoner (2008)  (7:e)
• per capita	$38 996
Valuta	Euro2 (EUR)
Tidszon	CET (UTC+1)
Topografi
• högsta punkt	Monte Bianco 4 810,45 m ö.h.
• största sjö	Lago di Garda 370 km²
• längsta flod	Po 652 km
Nationaldag	2 juni
Landskod	IT, ITA
Landsnummer	39
1. Franska är officiellt språk jämte italienskan i Valle d'Aosta; tyska är officiellt språk jämte italienskan i Sydtyrolen. Flera andra minoritetspråk är officiella i betr. kommuner 2. förutom enklaven Campione d’Italia där valuta är schweizisk franc.

Italien (italienska: Italia), formellt Republiken Italien (italienska: Repubblica italiana), är en enhetlig parlamentarisk republik i Sydeuropa. I norr gränsar man till Frankrike, Schweiz, Österrike och Slovenien längs Alperna. I söder består landet av hela den italienska halvön, Sicilien, Sardinien–de två största öarna i Medelhavet–och många andra mindre öar. De självständiga staterna San Marino och Vatikanstaten är enklaver inom Italien, medan Campione d'Italia är en italiensk exklav i Schweiz. Italiens territorium täcker 301 338 km² och påverkas av ett tempererat säsongsklimat. Med 60,6 miljoner invånare är Italien det femte mest folkrika landet i Europa och 23:e folkrikaste i världen.

Rom, Italiens huvudstad, var i århundraden politiskt och religiöst centrum i den västerländska civilisationen som huvudstad i det Romerska riket och plats för Heliga stolen. Efter Romerska rikets fall uthärdade Italien flertal invasioner av främmande folk, från germanska stammarna som till exempel langobarderna och östgoterna, till bysantiner och senare normanderna. Århundraden senare blev Italien födelseplatsen för maritima republiker och renässansen, ett omåttligt givande intellektuell rörelse som skulle visa sig vara viktig för att forma den efterföljande kursen av det europeiska tänkandet.

Under stor del av tiden efter romerska riket var Italien splittrat i flera riken (t.ex. Kungariket Sardinien och Kungariket Bägge Sicilierna och Hertigdömet Milano) och stadsstater, men enades år 1861, efter en tumultartad period i historien känd som "Il Risorgimento" ("återuppvaknandet"). I slutet av 1800-talet, genom första världskriget och andra världskriget, besatte Italien ett kolonialvälde, som utökade dess styre till Libyen Eritrea, Somalia, Etiopien, Albanien och Dodekanisos samt en koncession i Tianjin, Kina.

Italien spelar en framträdande roll i de europeiska och globala militära, kulturella och diplomatiska frågorna. Landets europeiska politiska, sociala och ekonomiska betydelse gör det till en regional stormakt. Landet har en hög offentlig utbildningsnivå och är en mycket globaliserad nation.

Etymologi

Namnet Italien härstammar från det folk Italiker (Italier) som under antiken befolkade mellersta delen av Apenninska halvön.

Historia

Italien.

Italien grundades och blev en stat 1861 två år efter Slaget vid Solferino då Apenninska halvöns småstater, delar av Kyrkostaten, Toscana och Bägge Sicilierna införlivades med kungariket Sardinien (bestående av Sardinien och Piemonte), under kung Viktor Emanuel II av huset Savojen. Ledarna för de italienska enhetssträvandena – risorgimento – var Sardiniens premiärminister Cavour och frikårsledaren Giuseppe Garibaldi.

Trots segern i första världskriget skakades den parlamentariska demokratin av politiska oroligheter, ekonomiska problem och en tilltagande nationalism som krävde införlivande av områden som ej tillerkänts landet i Versaillesfördraget. En stark marxistisk rörelse fick mothugg av exsocialisten Benito Mussolinis allt populärare fasciströrelse, som kombinerade sociala krav med en vilja att fullända Italiens enande med besittningar utomlands. I oktober 1922 kunde fascistpartiet i marschen mot Rom gripa makten med kung Viktor Emanuels hjälp. Fascisterna fick egen majoritet i valet 1924, och 1925-1928 infördes en totalitär enpartistat. Inledande motsättningar mot den forne fienden Tyskland ersattes efter Abessinienkrisen med ett intimt närmande, vilket kulminerade när Italien under Mussolinis ledning inträdde och besegrades i andra världskriget. Mussolini avsattes 1943 av fascistpartiet, som därmed förde över landet till de allierades sida, men tyska och Mussolinilojala trupper fortsatte kampen till krigsslutet. År 1946 ersattes monarkin med en republik efter en folkomröstning och två år senare infördes en ny konstitution som befäste landets roll som parlamentarisk demokrati.

Från 1947 till slutet av 1980-talet dominerades det italienska politiska livet av det kristdemokratiska partiet (Democrazia Cristiana, inledningsvis under dess grundare Alcide de Gasperi), genom mittenkoalitioner till 1963 och därefter genom mitten-vänsterkoalitioner med socialistpartiet under bland annat Bettino Craxi.

I början av 1990-talet skakades Italien av en omfattande politisk kris och korruptionshärva vilket fick till följd att den första republiken gick i graven och ersattes med en andra, genom omfattande ändringar av 1948 års författning avsedda att skapa stabila majoriteter i parlamentet (1993) och överföra maktbefogenheter till regionerna (2001). Ett modifierat majoritetsvalsystem infördes, men det politiska livet har fortfarande präglats av täta regeringsskiften, senast mellan Silvio Berlusconis (2008-11) och Mario Montis (2011-) regeringar.

Italien är en av Natos och EU:s (EEC:s) ursprungliga medlemmar.

Geografi

Det italienska statsterritoriet har en yta av 301 328 kvadratkilometer. Italien har i medeltal 197,5 invånare per kvadratkilometer. Befolkningstätheten är mycket varierande beroende på den stora förekomsten av berg.

• Högsta punkt: Monte Bianco (Mont Blanc) , 4 810,45 meter över havet

• Naturtillgångar: kol, kvicksilver, zink, marmor, asbest, naturgas, fisk, odlingsbar mark
• Italiens längsta floder är Po och Adige
• Bergskedjor i Italien: Alperna, Apenninerna
• Vulkaner: Etna, Vesuvius, Stromboli, Vulcano

I Italien ligger VästEuropas och EUs högsta berg (Mont Blanc, 4810.45 m ö.h.), samt Europas högsta och största vulkan (Etna, 3330 m ö.h.). I Italien ligger 37 bergstoppar över 4000 m ö.h., utom i Mont Blanc, även i Monte Rosamassiven, Matterhorn (it:Cervino) och Bernina.

Italien är inofficiellt indelat i tre områden:

• Norra Italien (Italia del Nord, Nord Italia eller Alta Italia eller Settentrione på italienska): Den övre delen som sammanhänger med kontinenten och som går från Alpernas ryggraden till den linje som går tvärsöver landet ungefär där halvön börjar (norr om Pisa söder om Ravenna). Regionerna som ligger i norra Italien heter Valle d'Aosta, Piemonte, Lombardiet, Ligurien, Veneto, Trentino-Alto Adige, Friuli-Venezia Giulia, Emilia-Romagna. I Norra Italien bor största delen av landets befolkning.
• Mellersta Italien (Italia Centrale eller Centro Italia): norra och mellersta delen av halvön, till ungefär en linje som går söder om Rom tvärsöver landet. Regioner som ligger i mellersta Italien är Toscana, Umbrien, Marche, Lazio, Abruzzo, Molise. I mellersta Italien ligger huvudstaden Rom.
• Södra Italien (Sud Italia, Italia del Sud, Meridione eller Mezzogiorno): Själva "foten" och de stora öarna. Regionerna är Apulien, Kampanien, Basilicata, Kalabrien, Sicilien och Sardinien.

Klimat och miljö

I Italien råder huvudsakligen tre olika typer av klimat.

• Tempererat klimat med kall vinter och varm sommar råder i hela norra Italien, (förutom i Alperna och kusten i Genuabukten där medelhavsklimat råder) samt i nästan hela Apenninernas-kedja. Städer där tempererat klimat råder är exempelvis Milano, Turin, Verona, Parma, Udine och Trieste.
• Alpint klimat råder i Alperna och vissa delar av Apenninerna. Städer där alpint klimat råder är exempelvis Cortina, Aosta, Bolzano, Bormio, Livigno, Cervinia och Courmayeur.
• Medelhavsklimat råder längs hela kusten (förutom vid Venedigbukten), södra delen av landet (även inlandet), samt öar. Städer där medelhavsklimat råder är exempelvis Florens, Rom, Neapel, Bari och Palermo.

Tillgången till många olika klimatområden gör att Italien är ett mycket rikt land även vad gäller djur och växter – mångfalden är stor. I vissa delar av landet förekommer jordbävningar, laviner, vulkanutbrott och översvämningar. Några av Italiens miljöproblem är luftföroreningar från industrier, förorenade floder och kustvatten. Dessutom är fortfarande hanteringen av det industriella avfallet undermålig.

Statsskick och politik

Palazzo Chigi - det italienska regeringskansliet

Italiens regioner

Enligt Italiens författning från 1948, med senare ändringar, delas den offentliga makten mellan de lagstiftande, verkställande och dömande makterna. Statsöverhuvud är Republikens president (Presidente della Repubblica), som väljs på sju år av parlamentet i förenad session med ett litet antal regionala delegater.

Den lagstiftande makten utövas av det nationella parlamentet, de regionala parlamenten, och i Trentino-Alto Adige av provinsparlamenten för Trento och Bolzano. Den verkställande makten utövas av centralregeringen, de regionala regeringarna, provinserna och kommunerna. Den dömande makten utövas av de oberoende domstolarna.

Det nationella parlamentet är ett tvåkammarparlament, som består av deputeradekammaren och senaten. Parlamentet väljs i allmänna och direkta val i en blandning av majoritetsval och proportionella val. Enligt lagen från 1993 tillsätts 75 procent av parlamentsplatserna genom majoritetsval i enmansvalkretsar, och de återstående 25 procent tillsätts på proportionell basis.

Centralregeringen, (Consiglio dei ministri), som leds av premiärministern (Presidente del consiglio dei ministri). Presidenten nominerar premiärministern, som föreslår de andra ministrarna (formellt utnämnda av presidenten). Regeringen måste ha stöd av båda kamrarna i parlamentet.

Det italienska rättssystemet är baserat på romersk rätt som modifierats genom Code Napoléon och senare lagstiftning. Efter andra världskriget fick Italien en författningsdomstol, Corte Costituzionale, som prövar om lagar är förenliga med grundlagen.

Alla italienska medborgare över 18 år har rösträtt till deputeradekammaren och alla från 25 år till senaten.

Administrativ indelning

Enligt den nya lydelsen av 1948 års författning består Italien av kommuner, provinser, storstäder, regioner och staten. Kommuner, provinser, storstäder och regioner är självständiga organ med egna maktbefogenheter och funktioner fastställda i författningen.

Maktfördelningen mellan staten och regionerna har förändrats, så att alla befogenheter som inte uttryckligen tilldelats staten i författningen, tillkommer regionerna. Staten har dock i många frågor befogenhet att lagstifta om generella principer, verkställigheten av dessa principer beror sedan på regional lagstiftning.

De regionala parlamenten utövar regionernas lagstiftande makt. Varje region har rätt att lagstifta om sitt eget styrelseskick och om andra regionala angelägenheter. Regionernas verkställande makt utövas av de regionala regeringarna. Författningsdomstolen avgör om regionerna överträder sina befogenheter. Regionerna kan också stämma staten inför denna domstol om de anser att staten överskrider sina befogenheter.

Provinserna och kommunerna förvaltar sina egna angelägenheter inom ramen för statens och regionernas lagstiftning. Provinserna styrs av valda provinsfullmäktige och provinspresidenter. Provinspresidenten är direktvald i majoritetsval, med en andra valomgång för att avgöra valet mellan de två kandidater som fått mest röster.

Kommunerna styrs av valda kommunfullmäktige och borgmästare. Borgmästaren är direktvald i majoritetsval, med en andra valomgång för att avgöra valet mellan de två kandidater som fått mest röster.

Italien är indelat i 20 regioner: Abruzzo, Valle d'Aosta, Apulien, Basilicata, Kalabrien, Kampanien, Emilia-Romagna, Friuli-Venezia Giulia, Lazio, Ligurien, Lombardiet, Marche, Molise, Piemonte, Sardinien, Sicilien, Trentino-Alto Adige, Toscana, Umbrien och Veneto. Regionerna är indelade i totalt 110 provinser (län). Provinserna består i sin tur av sammanlagt fler än 8 000 kommuner.

Politiska partier

I början på 1990-talet skakade en serie skandaler, som gavs öknamnet Tangentopoli (mutstaden), det italienska politiska systemet. Konsekvenserna av den efterföljande stora polisutredningen, Mani pulite (rena händer), ledde inte bara till stora konstitutionella förändringar utom gjorde också om det efterkrigstida partipolitiska systemet. Nya partier och nya koalitioner uppkom. Till höger efterträdde mediamogulen Silvio Berlusconis Forza Italia (Heja Italien!) det kristdemokratiska partiet. Till vänster efterträdde Democratici di Sinistra (vänsterdemokraterna) kommunistpartiet.

År 1994 vann Forza Italia och dess koalitionspartner Lega Nord valet, men regeringen avgick efter några månader då Lega Nord utträdde. En expeditionsministär stödd av vänsterpartier och Lega Nord regerade till Romano Prodis nya center-vänster koalition vann valen 1996. 2001 vann en center-höger koalition valen och en regering ledd av Silvio Berlusconi satt vid makten under hela den femåriga valperioden. Vid valet 2006 vann Prodis samarbetspartier valet. Vid valen 2008 vann åter Silvio Berlusconis centerhögerallians Frihetens folk över Walter Veltronis center-vänsterallians. Berlusconi tvingades avgå i november 2011 och efterträddes av Mario Monti.

Ekonomi

Italien har en diversifierad industriell ekonomi som är något mindre än Frankrike och Storbritannien, både totalt och per capita. Den norra delen av landet är rikt, domineras av privata företag och är industriellt välutvecklad, medan södra Italien är fattigt och mer beroende av jordbruk och har en arbetslöshet på omkring 20 procent.

Den största delen av industrins råvarubehov och mer än 75 procent av energin importeras. Över 78 procent av energiproduktionen sker med fossila bränslen och drygt 18 procent av vattenkraft.

Arbetslösheten uppgick i hela landet till 9 % (juni 2010) med stora regionala variationer. Störst var den i södra Italien med 24,9 %, minst i nordöstra Italien med 7,5 %.

Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har Italien fört en ekonomisk åtstramningspolitik för att motsvara kraven för medlemskap i EMU och både inflationen och räntorna har sänkts. Skatteuttaget är 41,8 % av BNP (2004). Italien har en hög statsskuld på omkring 920 miljarder US dollar (2005), ungefär 110 % av BNP.

Sedan sent 1990-tal har Italien haft en låg ekonomisk tillväxt. En betydande svårighet är att en stor del av landets industri är baserad på låg- eller medelavancerad teknologi, vilket leder till hård konkurrens från bland annat Sydöstasien och Östeuropa.

Infrastruktur

Vägnätet är i jämförelse med de flesta länder väl utbyggt i Italien. Det var också i Italien som världens allra första motorväg byggdes. Idag finns det motorvägar som når till de flesta större städer i landet och standarden på motorvägarna är hög. Standard på övriga vägar varierar. Många vägar kan vara smala och slingriga på grund av geografiska förhållanden då Italien är ett bergigt land eller på grund av många städer byggdes på medeltiden. Vissa vägar på landsbyggden och i Södra Italien kan ha sämre standard. I övrigt är trafikmängden mycket hög i nästan hela landet.

Även järnvägarna är i Italien väl utbyggda. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Italien och de flesta banor är elektrifierade. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg. Italienska statliga järnvägsbolaget heter Ferrovie dello Stato (FS).

Utbildningsväsen

Liceo Classico "Dante", Florens

Sapienza - Università de Roma, Rom

Accademia di Belle Arti, Florens

Förskolan

Genom förskolereformen 2004 har den italienska förskolan omorganiserats och ser likadan ut vare sig den är statlig eller privat. Förskolan är frivillig och den statliga förskolan är avgiftsfri.

Förskolan

• Scuola dell’infanzia (förskola), 3 årskurser, 3-6 års ålder

Ungdomsskolan

Skolplikt råder mellan 6 och 18 års ålder. Enligt Moratti-reformen 2003 kan skolplikten uppfyllas genom studier inom skolsystemet, genom lärlingsutbildning eller genom att växla mellan arbete och skola. Ungdomsskolorna indelas i grundskolor och gymnasieskolor.

Grundskolan

Grundskolan, eller Primo ciclo dell'istruzione är delad på två stadier:

• Scuola elementare (låg- och mellanstadiet), 5 årskurser, 6–11 års ålder
• Scuola media primaria (högstadiet), 3 årskurser, 11-14 års ålder

Högstadiet avslutas med en muntlig och skriftlig examen: Esame di Stato conclusivo del primo ciclo di istruzione (grundskoleexamen).

Gymnasieskolan

Gymnasieskolan eller Secondo ciclo dell'istruzione är av fyra typer, universitetsförberedande, teknisk, konstnärlig eller yrkesförberedande.

• Universitetsförberedande, 5 årskurser, 14-19 års ålder
  • Liceo classico (humanistiska gymnasier)
  • Liceo scientifico (naturvetenskapliga gymnasier)

• Teknisk
  • Istituto Tecnico (tekniska gymnasier), 5 årskurser, 14-19 års ålder

• Konstnärlig
  • Liceo artistico (konstnärliga gymnasier), 4-5 årskurser, 14-18/19 års ålder
  • Istituti d’arte (konsthantverksgymnasier), 3-5 årskurser, 14-17/19 års ålder

• Yrkesförberedande
  • Istituto professionale (yrkesgymnasier), 3-5 årskurser, 14-17/19 års ålder

Den universitetsförberedande och den tekniska gymnasieskolan avslutas med en studentexamen: Esame di Stato conclusivo dei corsi di studio di istruzione secondaria superiore. Studentexamen kan efter fem årskurser avläggas även vid de konstnärliga gymnasierna. Konsthantverksgymnasierna och de yrkesförberedande gymnasieskolorna avslutas efter tre år med en yrkesexamen. Efter ytterligare två års studier kan studentexamen avläggas. Grundskolans och gymnasieskolans olika examensbevis kallas diploma; i dagligt tal menar man med detta enbart studentexamen.

Högskolan

Den italienska högre utbildningen är anpassad till Bolognaprocessen och består av tre nivåer.

• Diploma di laurea (L), 3 års grundläggande utbildning motsvarande svensk kandidatexamen.
• Diploma di laurea specialistica (LS), 2 års avancerad utbildning motsvarande den blivande svenska masterexamen.
• Dottorato di ricerca, 3 års forskarutbildning motsvarande svensk doktorsexamen.

Italien har även vissa examina utanför Bolognaprocessen.

• Master universitario, en breddmagister, på grundläggande eller avancerad nivå, med ytterligare två års studier efter Diploma di laurea eller Diploma di laurea specialistica.
• Diploma di specializzazione, fördjupning efter Diploma di laurea.
• Vidareutbildningskurser, högst 1 år, för redan yrkesverksamma.

Universitet

Universitetsutbildning ges vid 77 universitet.

• 58 statsuniversitet
• 3 statliga tekniska universitet
• 14 fria universitet
• 2 universitet för utlänningar

Högskolor

Högskolorna ger en specialiserad och yrkesinriktad utbildning.

• Konstnärliga och musikaliska högskolor
  • Accademia di belle arti, 20 statliga och 27 fria konsthögskolor.
  • Istituto Superiore per le Industrie Artistiche, 4 designhögskolor.
  • "Silvio D’Amico" Accademia nazionale di arte drammatica, teaterhögskolan i Rom.
  • Accademia nazionale di danza, danshögskolan i Rom.
  • Conservatori di musica, 57 musikkonservatorier.
  • Pareggiati, 21 musikhögskolor.

• Övriga civila högskolor
  • Accademia Nazionale di Santa Cecilia i Rom, vidareutbildar de som har examen från ett musikkonservatorium.
  • Scuola Nazionale di Cinema, filmhögskolan i Rom.
  • Istituto centrale del restauro, högskolan för restaurering i Rom.
  • Scuola per il Restauro del Mosaico, högskolan för mosaikrestaurering i Ravenna.
  • Opificio delle pietre dure, högskolan för statyrestaurering i Florens.
  • Scuola di archivistica, paleografia e diplomatica, 17 arkivhögskolor vid statsarkiven.
  • Scuole Superiori per Mediatori Linguistici, privata tolkhögskolor.
• Militärhögskolor
  • Accademia Aeronautica di Pozzuoli, flygvapnets militärhögskola i Pozzuoli.
  • Accademia della Guardia di Finanza, finanspolisens militärhögskola i Bergamo.
  • Accademia militare navale di Livorno, marinens militärhögskola i Livorno.
  • Accademia militare dell’esercito di Modena, arméns militärhögskola i Modena.
  • Scuola Ufficiali Carabinieri, karabinjärernas militärhögskola i Rom.

Demografi

Italien hade 2003 57 888 215 invånare. Av dessa var 28 068 608 män och 29 819 637 kvinnor. Det dog 42 105 personer fler än som föddes, men då invandringen var 609 580 personer, ökade befolkningen med 567 175 invånare detta år. 18 procent av befolkningen bor i kommuner med mindre än 5 000 invånare, 30 procent bor i kommuner med 5 000-20 000 invånare och 23   bor i kommuner med mer än 100 000 invånare.

• Befolkningens medelålder: 41,4 år (2004)
• Befolkningens medellivslängd: 79,5 år (2004)
• Fertilitet: 1,5 barn per kvinna (2011)

Kultur

Mat

Det italienska köket är den typiska kokkonst som utvecklats i Italien. Köket kännetecknas allmänt av sin enkelhet och sin betoning på färska råvaror av hög kvalitet. Ingredienser och rätter varierar från region till region men betecknas vanligtvis som medelhavskök. I norra Italien används generellt mer smör och andra mejerivaror än vad som används i södra Italien, som använder olivolja i högre grad. Många rätter och produkter har blivit internationellt kända, som den italienska olivoljan, ostsorter (exempelvis parmesan, mozzarella och gorgonzola), korv- och charkuteriprodukter som mortadella, salami, parmaskinka samt pasta, pizza och lasagne. Till matkulturen hör också Italiens rika vinproduktion, med välkända viner som chianti och barolo. Kaffe, och då särskilt espresso, har också kommit att spela en viktig roll i det kulturella italienska köket.

Religion

Befolkningen i Italien är huvudsakligen katoliker, med en minoritet protestanter i en liten del av norra Italien och minoritetsgrupper av judar, muslimer och hinduer. Katolicismen är inte längre statsreligion, men genom konkordatet mellan Italien och Vatikanen 1929 och 1985 meddelas undervisning i den katolska religionen i alla skolor till dem som så önskar, vilket en majoritet gör.

Språk

Se även: italienska, tyska, franska, provensalska och frankoprovensalska

Se även: sardiska, friuliska, ladinska, grekiska, albanska och neapoletanska

Se även: katalanska, kroatiska, korsikanska och slovenska

Karta över Italiens regionala språk.

Italienska är majoritetsspråk och officiellt språk. Tyska och franska har status som nationella minoritetsspråk, med tyskspråkiga skolor i Sydtyrolen och franska som läroämne i modersmål i Valle d'Aosta. Genom regional lagstiftning i regionen Friuli-Venezia Giulia har friuliska, slovenska och tyska tillerkänts status som regionala minoritetsspråk. Lagstiftning 1991-2001 har vidgat skyddet av de språkliga och kulturella minoriteternas ställning genom rätten att använda alla minoritetsspråk som undervisningsspråk i grundskolan, som talspråk i de regionala parlamenten och i provins- och kommunfullmäktige, och i de lokala domstolarna samt i den lokala förvaltningen. Provinsfullmäktige definierar inom vilka geografiska områden dessa rättigheter skall få utövas.

• Minoritetsspråk
  • tyska, 250 000 talare i Sydtyrolen (i provinsen Bolzano i regionen Trentino-Alto Adige).
  • franska, 100 000 talare i regionen Valle d'Aosta.
  • provensalska, 100 000 talare i regionen Piemonte.
  • frankoprovensalska, 70 000 talare i regionerna Valle d'Aosta och Piemonte.
  • sardiska, 2 miljoner talare på Sardinien.
  • friuliska, 700 000 talare i regionen Friuli-Venezia Giulia.
  • ladinska, 30 000 talare i regionen Trentino-Alto Adige och i vissa delar av regionen Veneto.
  • neapolitanska, 7 000 000, i större delar av södra Italien och minst 5 000 000 utvandrade syditalienare bosatta runtom i världen
  • grekiska, 20 000 talare, främst i södra Apulien och södra Kalabrien.
  • albanska, 200 000 talare i Apulien, Basilicata, Kalabrien, Molise och Sicilien (invandrarminoritet).
  • katalanska, 20 000 talare i Alghero på Sardinien.
  • kroatiska, 3 000 talare i regionen Molise. (invandrarminoritet)
  • korsikanska, 1 000 talare i regionen Sardinien.
  • slovenska, 200 000 talare i nordöstra Italien, i området kring Trieste-Gorizia.

Försvar

Italienska alpjägare i Kosovo 2003

Den italienska försvarsmakten består av armén, marinen, flygvapnet och karabinjärerna. Finanspolisen, Guardia di Finanza, är en militär kår underställd finansministeriet.

Försvarsmakten är sedan 2005 en yrkesarmé. Soldaterna är av två slag, yrkessoldater med tillsvidareanställning (Volontari in Servizio Permanente, VSP) och kontraktsanställda på ett (Volontari in ferma prefissata ad 1 anno, VFP1) eller fyra år (Volontari in ferma prefissata ad 4 anno, VFP4). VSP rekryteras bland VFP4, som i sin tur rekryteras ur VFP1. Det finns också en äldre kontraktsanställningsform (Volontari in ferma breve, VFB), där ingen har anställts sedan 2005.

Internationella rankningar

Organisation	Undersökning	Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal	Index of Economic Freedom 2009	76 av 179
Reportrar utan gränser	Pressfrihetsindex 2008	44 av 173
Transparency International	Korruptionsindex 2008	55 av 180
United Nations Development Programme	Human Development Index 2006	19 av 179

Se även

Italienportalen

• Fascismen i Italien
• Mezzogiorno
• Carabinieri
• Guardia di Finanza
• Polisen i Italien
• Brandförsvaret i Italien
• Italiens ambassad i Stockholm
• Italienska kulturinstitutet i Stockholm

Externa länkar

Sök efter mer information om Italien på Wikipedias systerprojekt:
Ordbok & definitioner från Wiktionary Böcker från Wikibooks Citat från Wikiquote Originalverk från Wikisource Bilder & media från Commons Nyhetsartiklar från Wikinews

Landsprofiler

• av BBC News (engelska)
• av The Economist (engelska)
• av USA:s utrikesdepartementet

Allmänt

• Italienska Statens Turistbyrå
• Italienska kulturinstitutet i Stockholm
• Italien på The World Factbook (engelska)
• Italien på UCB Libraries GovPubs (engelska)
• Italien på Open Directory Project

• Wikimedia Commons världsatlas har kartor relaterade till Italien
  Kartor
• Svenskspråkiga Wikitravel om Italien

Regering

• Republiken Italiens president (engelska)
• Parlamentet (italienska)
• Deputeradekammaren (engelska)
• Senaten (italienska)
• Institutionsportalen (italienska)
• Ministerrådet (italienska)
• Författningsdomstolen (italienska)
• Gögsta domstolen (italienska)
• Utrikesministeriet (engelska)
• Inrikesministeriet (italienska)
• Undervisningsministeriet (italienska)
• Undervisningsministeriet: internationellt utbyte (engelska)
• Hälsoministeriet (italienska)
• Försvarsministeriet (italienska)
• Ministeriet för arbetsmarknadsfrågor och social välfärd (engelska)
• Jordbruksministeriet (italienska)
• Justitieministeriet (engelska)
• Statschef och regeringsmedlemmar (engelska)

Offentliga institutioner

• ENIT North America (engelska)
• Italienska järnvägar (engelska)
• Italienska nationella och regionala parker (engelska)