Charlotta Djurström
| Charlotta Djurström | |
 | |
| Född | Hedvig Charlotta Hoffman 14 maj 1807 |
|---|---|
| Död | 19 maj 1877 (70 år) |
| Make | Erik Wilhelm Djurström (183?-1841; hans död) |
Hedvig Charlotta Djurström, född Hoffman den 14 maj 1807, död 19 maj 1877, var en svensk skådespelare och teaterdirektör. Djurström var en av de främsta skådespelarna i den svenska landsorten under 1800-talets första hälft. Hon var gift med Erik Wilhelm Djurström, och efter hans död direktör för Djurströms teatersällskap 1841-1846.
Biografi och karriär[redigera | redigera wikitext]
Charlotta Hoffman debuterade 1827 i det kända Stålbergska sälskapet, snart kallat det Djurströmska sällskapet, som turnerade runt den svenska landsorten. Hon hade skönhet och bra sångröst, och blev snart sällskapets primadonna och direktörens fru.
Från subrett- och pojkroller blev hon specialist på flick- och hjältinneroller och var den första Jeanne d'Arc i Orleanska jungfrun på en svensk scen 1832, där hon berömmande kallades för "glödande tragisk" och blev så omtalad att publik strömmade från avlägsna bygder för att se henne i rollen. Som person har hon beskrivits som tillgjord och intrigant. Då sällskapet uppträdde i Stockholm 1841 fick föreställningen dålig kritik, förutom Charlotta Djurström, som ansågs vara en allmänt medelgod skådespelare inom lätt komedi.
Hoffman fick under ett uppträdande i Göteborg 1832-33 kritiken:
- "Recensenten hinner nu ej vidare genomgå scenens hela personal, utan vänder sig slutligen till scenens Armida, mamsell Hoffman. Utan andra hjelp-medel än sin rika natur, har hon lyft sig till en höjd inom konstens sfer, öfver hvilken en Tiddons, Georgs eller Wolff, om förhållandena varit de samma, troligen aldrig stigit. Hennes figur är intagande utan att vara tragiskt imposant, hennes kropp välgestaltad, smidig och bildren, hennes plastik skön och uttrycksfull. De genomarbetade anletsdragen afspegla med mimisk sanning alla rörelser, som passion eller affekterna väcka. Hennes röst har metallisk klarhet, men är inskränkt i tonernas omfång. Fru Svanberg, den enda med henne jemförliga på Sveriges nomadiska teatrar, anlägger mest på totaleffekt." [1]
Efter Erik Djurströms död 1841 övertog hon ledarskapet för hans teatersällskap och ledde till i fem års tid. Hon var sedan anställd vid Lars Erik Elfforss och Carl Gustaf Hesslers trupper och slutligen vid Ladugårdslandsteatern på 1850-talet, där hon fortfarande omtalas som en prydnad för scenen innan hon slutade arbeta 1864.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Nordensvan, Georg, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar. Förra delen, 1772-1842, Bonnier, Stockholm, 1917
- Charlotta Djurström i Arvid Ahnfelt, Europas konstnärer (1887)
- Charlotta Djurström i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Berg, Wilhelm. ”454 (Anteckningar om Göteborgs äldre teatrar / Band 3. 1816-1833)”. runeberg.org. https://runeberg.org/bwgbgteat/3/0464.html. Läst 28 september 2022.
|