Dancehall
Från Wikipedia
Dancehall är en typ av jamaicansk reggae som utvecklades ur toasting på 1980- och 1990-talet. På grund av att många av texterna så ofta har en sexistisk, homofobisk och marijuanahyllande inriktning spelades den inte på radio. Den framfördes i stället ursprungligen genom sound systems och senare inne i stora danslokaler, dancehalls – eftersom det där var lättare att inte minderåriga släpptes in.
[redigera] Historia
En bit in på 1980-talet, efter Bob Maleys död 1981, dalade intresset för reggae i Europa. I USA hade den aldrig riktigt slagit igenom. Den reggae som sålde bäst i mitten av 1980-talet internationellt var roots reggae, men den jamaicanska publiken vände sig till toast-artisterna . När datorerna började användas på olika sätt i musikbranschen på 1980-talet och den elektroniska musiken nådde Jamaica, blev det möjligt att skapa helt nya ljud och mixer- och redigeringsarbetet förenklades i betydande grad. Det blev också lättare att plagiera gamla sound och att förbättra och förändra. Reggaegitarren försvann nästan helt, och musikstilen fram till en bit in på 1990-talet kallades den på Jamaica oerhört populära musikstilen för raggamuffin eler ragga.
Wayne Smiths låt Under Me Sleng Teng producerades av King Jammy 1985 på en Casio MT-40 synthesizer. och anses allmänt vara den första riktiga raggalåten. "Sleng Teng" ökade King Jammys popularitet, and andra musikproducenter på Jamaica släppte snabbt sina egna versioner av King Jammys riddim med ett tjog olika sångare. [1] Barrington Levys album Here I Come från 1988 med låten "Here I Come" (I'm broad, I'm broad, I'm broader than broadway) var en annan viktig låt i utvecklingen av dancehall.
Barrington Levy, Shabba Ranks, Shaka Demus, Admiral Bailey, Frankie Paul, Macka B, Cocoa Tee, Kofi, Sanchez, Shinehead och svenske Papa Dee är några exempel på artister som förknippas med ragga, den tidigaste formen av dancehall. Redan då var deejay-artistens främsta tillgång en röst som avvek från det vanliga på något sätt och därigenom fångade publikens intresse. Gimmickar som att uttala ord fel, sjunga nonsensfrasar, gå ytterligare ett steg bort från det anständiga och liknande var också vanligt, och ett arv från toast-reggaen. En artist som varit populär ända från det tidiga 1980-talets toasting, under ragga-åren och ända fram till dagens dancehall är Eek-A-Mouse.
[redigera] Dagens Dancehall
Exempel på stora dancehallartister är Bounty Killer, Elephant Man, Beenie Man, Tony Matterhorn, Lady Saw, Ninjaman, Shabba Ranks, Cutty Ranks, Garnett Silk och Shaggy. Den främsta kvinnan inom genren är Lady Saw, som ofta presenteras som "The Queen of Dancehall" eller "Mama Saw". Några av artisterna lyckades slå sig in på den amerikanska marknaden, men deras karriärer i USA tog snabbt slut pga att de råa homosexuella skämten i texterna inte uppskattades.
En bit in på 2000-talet har en mer religiöst betonad dancehall utvecklats på Jamaica, där dancehall-beatet kombineras med religiösa texter. På samma sätt vissa dancehall-artister börjat presentera socialt medvetna texter Denna mix av roots reggae och dancehall kallas ibland för conscious dancehall. Artister som börjat förknippas med denna typ av dancehall/reggae är till exempel Ini Kamoze, Sizzla, Anthony B, Fantan Mojah, Gentleman, I Wayne, Turbulence och vissa Buju Banton-skivor och Matisyahu. Tre svenska motsvarigheter är Million Stylez, Governor Andy och Svenska Akademien.
Inom dancehall är det vanligt att flera artister spelar in låtar med samma instrumentala bakgrund. Ofta lägger artisten bara på sin vokalinsats på musiken, men musikspåret (som kallas rytm eller riddim) kan även modifieras med nya melodislingor eller instrument, eller mixas på ett annat sätt. Vissa riddims har gjorts i hundratals versioner av en mängd olika artister. Många av de mest använda rytmerna inom dancehall är versioner av gamla rock steady- och reggaelåtar, såsom Real Rock, Stalag och Satta.
[redigera] Källor
- ^ Lloyd Bradley and Dennis Morris (2002) in the documentary Reggae: the Story of Jamaican Music. BBC2 2002.
