Dvärgvädur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dvärgvädur
Kaninunge av rasen dvärgvädur

Dvärgvädur är en kaninras,[1] med hängande öron och en vikt kring 1,5-2 kg. Idealvikten för ett vuxet utställningsdjur är 1,4-1,9 kg. De är kompakta med ett trubbigt huvud. Dvärgväduren är den största dvärgrasen bland kaniner.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Dvärgväduren är framavlad i Nederländerna av Adrian de Cock, genom korsning mellan hermelinkanin och fransk vädur. Först provade man att korsa en hermelinhona med fransk vädurs-hane, men detta misslyckades. När man provade tvärtom gick det bättre och den första kullen föddes 1964. De första dvärgvädurskaninerna kom till Sverige 1972.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Dvärgvädurar är godkänd i kaninstandardens alla färger och i hårlagen korthårig, rex, satin och angora samt numera även Lejonhuvad dvärgvädur. Det tidigare godkända pälslaget Fuchs har ersatts av Cashmereväduren (som är lite större än Dvärgvädur).

En vanlig teckning på dvärgvädurar är mantelteckning och innebär de godkända färgerna på ryggen, sidorna, huvudet och öronen. Magen, framtassarna och bröstet skall vara vitt. Enskilda vita fläckar i pannan och på nacken är godkänt. Kaniner med mer vitt kallas Brokade, och är ingen godkänd teckning enligt kaninavelsföreningens standard.

Dvärgväduren har långa öron som hänger ner längs sidorna om huvudet, detta gör att vädurar hör lite sämre än andra kaniner.

Egenskaper och näring[redigera | redigera wikitext]

Dvärgvädurar är ofta mycket lugna och tillgivna och därmed lämpliga för nybörjaren. Givetvis förutsätter detta rätt hantering, endast ett djur som hanteras rätt utvecklas till en trevlig och glad individ. Dvärgväduren lämpar sig väl för kaninhoppning då den i allmänhet är lättlärd, främst medan den är ung. I de högre klasserna kan den dock vara lite för klumpig, men annars ger fri skuttning eller i koppel god motion.

Dvärgväduren trivs, liksom andra kaniner, utmärkt utomhus året om i en lämplig bur med god hygien. Det är viktigt att kaninen får tempererat vatten minst två gånger per dygn vid minusgrader. Med tanke på rasens mycket goda aptit är det viktigt att begränsa kaninens ranson av kraftfoder (pellets). Kaninens huvudföda ska vara ett väldoftande . Överviktiga dvärgvädurar är tyvärr en vanlig syn, se bilden på den gråa kaninen vid denna artikel. Annan arttypisk föda är gräs och örter, på vintern torkat. De kan även få frukt och grönsaker. Allt byte av foder måste ske under en övergångsperiod då kaniner har mycket känsliga magar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.ne.se/dvärgvädur - Nationalencyklopedin på nätet - http://www.ne.se - läst datum: 17oct 2013

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]