Enuma elish

Från Wikipedia
Version från den 30 september 2013 kl. 12.55 av Ettrig (Diskussion | Bidrag)

Enuma elish är skapelseberättelsen i babylonisk mytologi, och ett centralt verk i den bevarade assyro-babyloniska litteraturen. Namnet är taget efter berättelsens första två ord på akkadiska: Enûma eliš vilket betyder "när ovan".

Den bevarade tavlor från vilka Enuma elish delvis återskapats stammar från 800-talet f.Kr. och framåt, men verket är känt från tidigare perioder tillbaka till det gammal-babyloniska rikets tid omkring 1700 f.Kr.

Enuma elish beskriver hur världen skapas i en urtidsocean kallad Apsu. De olika gudarna uppstår där och slutligen besegrar en av de nya gudarna, Marduk, som tar på sig rollen av gudarnas utvalde kämpe, urtidsmonstret Tiamat. Jorden skapas från Tiamats kropp. Människan skapas därefter från blodet av ett annat urtidsmonster kallat Kingu.

Berättelsen utformas sedan för att legitimera Marduks, som är Babylons stadsgud, överhöghet över de andra gudarna. Denna religiösa symbolik har sin motsvarighet i den politiska historien där staden Babylon framträder som den ledande staden när Babylonien uppstår. I den assyriska versionen av myten ersätter guden Assur, stadsguden i Assyriens huvudstad Assur, Marduk som Tiamats dräpare.

Eposet reciterades under högtidliga former i samband med den största högtiden, nyårsfesten, i Babylon.

Betydelsen av den babyloniska skapelseberättelsen för tillkomsten av den judiska motsvarigheten i Bibeln är omdebatterad. Likheter finns även med andra skapelseberättelser i andra kulturer i Främre Orienten, exempelvis den hurritiska myten om Kumarbi, den kananeiska Baal-myten, och den iranska Mithras-myten.

Se även

Källor