Fredrik Henrik av Oranien
Fredrik Henrik, prins av Oranien, född 29 januari 1584 i Delft, död 14 mars 1647 i Haag, var son till Vilhelm I av Oranien och Louise de Coligny. Han efterträdde 1625 sin bror Morits som ståthållare av Holland.
Han föddes sex månader före faderns mord, och erhöll av sin mor en god uppfostran. Under broderns ledning deltog han tidigt i kriget mot Spanien visade han betydande fältherreskicklighet och diplomatisk förslagenhet. Vid broderns död 1625 efterträdde brodern Morits som ståthållare i fem av de nederländska provinserna, och ledde med kraft och klokhet befrielsekriget. Särskilt blev han berömd för sina framgångsrika belägringar. Fredrik Henrik anslöt sig i utrikespolitiken nära till Frankrike, och han förde en moderat inrikespolitik och försökte framför allt utjämna de rådande religiösa partistridigheterna.[1]
Han åtnjöt ett högt anseende, och sonen Vilhelm II av Oranien utsågs tidigt till hans efterträdare, och det fanns planer på att förvandla fristaten till en ärftlig monarki inom huset Oranien. De sista årensjönk dock hans makt, då hans hälsa försvagades.[1]
I hans högkvarter hade fältherrar som Turenne, Karl X Gustav och Fredrik Vilhelm av Brandenburg i unga år fått militär utbildning.
Han var gift med Amalia av Solms-Braunfels, mor till hans efterträdare Vilhelm II och fyra döttrar.
Noter
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Fredrik Henrik av Oranien.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Fredrik Henrik, 1904–1926.
