Gore-Tex
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2012-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Fakta utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
 |
Den här artikeln eller avsnittet kan behöva språkvård eller korrekturläsning. Motivering: långa meningar, svepande formuleringar och på gränsen till egen forskning. Hjälp gärna till att förbättra texten om du kan, och diskutera saken på diskussionssidan. Se fler artiklar med samma problem. |
Gore-Tex är ett membran gjort av så kallad "ePTFE", expanderad polytetrafluoretylen (PTFE, fluorplast också känt som teflon). Membranet har mikroskopiskt små porer – 20 000 gånger mindre än en vattendroppe – mellan fibrerna. Porerna är däremot tillräckligt stora för att släppa igenom vattenmolekyler, det vill säga vattenånga. På så vis blir membranet helt vattentätt, men släpper igenom fukt – vattenånga. Gore-Tex-membranet lamineras mot ett yttertyg som passar det tänkta användningsområdet. Tyget behandlas så att vattendroppar ska ”pärla” sig och rulla av ytan på plagget. Den kommersiella produktionen inleddes 1976. Materialet uppfanns av Wilbert L. Gore, Rowena Taylor, och Gores son Robert W. Gore och namnet kommer från familjen Gores efternamn. Endast ett begränsat antal specialiserade plaggtillverkare har licens att använda Gore-Tex-material i enlighet med Gore-Tex kvalitetsstandarder. Gore-Tex används ofta till skor och andra klädesplagg för att släppa ut svett och släppa in och ut luft.
Gore-Tex lanserades som regnkläder som andas, på svenska konsumentmarknaden blev de vanliga i början av 80-talet. Det stora genomslaget kom dock troligen i och med att friluftsfolk och klättrare upptäckte materialets fördelar vintertid. Vindtäthet, motståndskraften mot fukt och vintertid mot obehaglig isbildning gjorde att andra material (som tätvävd långfibrig bomull ) snart övergavs för Gore-Tex-material. På 80-talet gick det att köpa väven på metervara. Klättrare och andra avancerade friluftsmänniskor sydde egna byxor, jackor, överdragshandskar och sovsäcksfodral väl medvetna om begränsningarna då man som amatör inte kunde täta sömmarna. Det man uppnådde var just vindtäthet och hinder för isbildning. När okunniga började hantera materialet, med orealistiska förväntningar, upphörde Gore-Tex med den fria användningen.
Idag finns Gore-Tex med en bredd av olika vävar för skilda applikationer (töjbart, lätt vindtätt, prasselfritt, lättpackat, extremt vind- och vattentåligt, slitstarkt).
På senare tid har det blivit mer aktuellt att Gore-Tex utgör en extrem miljöfara, då på grund av dess uppbyggnad av fluorerade kolväten. Denna typ av miljögift är extremt svårnedbrytbar, gifitg och lagras dessutom i fettet hos levande varelser, och kan därför föras vidare, t.ex. vid amning. Ett alternativ till Gore-Tex är märket HYDRATIC, som till exempel används i Fjällrävenjackor, som fyller samma funktion. Gore-Tex produkter skall efter användning med fördel lämnas in som miljöfarligt avfall.
Källor: http://sn.snf.se/artikel.cfm?CFID=22735&CFTOKEN=36175205&id=809 http://www.sseess.org/factsheets/wikiscience-organiska-miljogifter-och-kemikalier http://www.fjallraven.se/friluftsliv/materialguider/hydratic/
