Hoppa till innehållet

Implacable-klass

Från Wikipedia
Implacable-klass
HMS Implacable
Allmänt
Operatörer Royal Navy
FöreIllustrious-klass
EfterAudacious-klass
Färdigställda2
Utrangerade2
Tekniska data
Deplacement23 460 ton (standard)
28 968 ton (fullastad)[1]
Längd233,40 meter
Bredd29,18 meter
Djupgående7,9 meter
Framdrift
FramdriftVäxlande ångturbiner, fyra axlar[1]
Maskinstyrka148 000 shp (82 000 kW)[1]
Prestanda
Hastighet32,5 knop (60 km/h)
Lastförmåga
Besättning1 800 inklusive flygpersonal
Beväpning
Bestyckning8 × dubbla QF 4,5-tum (113-mm) allmålskanoner
6 × octuple 2-pundiga luftvärnskanoner
38 × 20 mm luftvärnskanoner
PansarBälte: 4,5 tum (114 mm)
Hangarsidor: 1,5 tum (38 mm)
Däck: 3 tum (76 mm)
FlygplanUpp till 81 i tjänst, med en permanent däckspark

Implacable-klass var en fartygsklass bestående av hangarfartyg i brittiska Royal Navy under andra halvan av andra världskriget. Klassens utformning härrörde från Illustrious-klassen.

Implacable-klassens fartyg byggdes cirka 30 månader efter Illustrious-klassens hangarfartyg. Fartygen var mer nära besläktade med den tredje HMS Ark Royal med slimmade hangarväggar vilket möjliggjorde en bättre viktfördelning. En lägre hangar infördes också i klassen. Klassen hade också en fjärde uppsättning av framdrivningsmaskineri som gav dem extra fart som liknade den amerikanska Essex-klassen. Genom att anta ett permanent däckspark opererade tre fartyg upp till 81 flygplan under tjänstgöring i brittiska Stillahavsflottans mellan 1944 och 1945. Dessa fartyg använde eldledningssystemet Fuze Keeping Clock för luftvärnsbekämpning och hade fyra Mk V High Angle Director Towers. De åttadubbla 4,5 tums kanontornen på dessa fartyg hade också Remote Power Control.

Båda fartygen i klassen kölsträcktes 1939 och sjösattes i december 1942 och färdigställdes i augusti och maj 1944. Den fördröjda byggtiden berodde på förändrade prioriteringar vid varvet. Efter färdigställandet hade klassen en kort karriär.

Indefatigable var ett relativt nytt fartyg när hon genomförde den första landningen med ett tvåmotorigt flygplan, en de Havilland Mosquito. Hon anslöt sig därefter till brittiska Stillahavsflottan. Hon deltog också i flygräder mot Tirpitz.

Efter andra världskrigets slut användes båda fartygen som utbildningsfartyg innan de skrotas år 1955 och 1956 efter knappt 10 års tjänstgöring. Beslutet att skrota fartygen berodde på den stora kostnaden att modernisera dem i linje med HMS Victorious.

Fartyg i klassen

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c] Friedman (1988), s. 154

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Brown, D K. (2000) (på engelska). Nelson to Vanguard. Chatham Publishing 
  • Bishop, Chris; Chant, Chris (på engelska). Aircraft Carriers, The World's Greatest Naval Vessels And Their Aircraft 
  • Preston, Antony (2002) (på engelska). The World’s Worst Warships. London: Conway Maritime Press. ISBN 0-85177-754-6 
  • Ireland, Bernard (på engelska). The Illustrated Guide to Aircraft Carriers of the World. Hermes House, London, 2005. ISBN 1-84477-747-2 
  • Friedman, Norman (1988) (på engelska). British Carrier Aviation: The Evolution of the Ships and Their Aircraft. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press. ISBN 0-87021-054-8 
  • Miller, David (2004) (på engelska). The Illustrated Directory of Warships from 1860 to The Present Day. London, England: Greenwich Editions, Ed 3, Salamander Books Ltd,. ISBN 0-86288-677-5 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]