Kryssare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser med ordet "kryss", se Kryss (olika betydelser).

Kryssare kan även betyda kryssningsfartyg, motor- eller segelkryssare har en betydelse ungefär motsvarande Jakt. Se även Skärgårdskryssare och Havskryssare.

Japanska kryssaren Yubari år 1924.

Kryssare är ett stort örlogsfartyg som kan slåss mot flera objekt samtidigt. Historiskt sett ansågs kryssare vara de minsta fartyg som egenhändigt kunde utföra operationer — jagare krävde vanligtvis stöd utifrån (till exempel i form av stödfartyg) — men i modern tid har denna skillnad utraderats. I modern krigföring har kryssaren nästan helt försvunnit och dess uppgifter har tagits över av jagare.

Den sista svenska kryssaren var HMS Göta Lejon som utrangerades 1970.

Terminologi[redigera | redigera wikitext]

Till termen kryssare räknas både:

Till vars huvuduppgifter hör att utföra spanings- och bevakningstjänst till sjöss, förstöra fiendens sjöhandel, blockera eller i övrigt oroa hans kust samt skydda egen sjöhandel och kust; härtill kommer på senare tiden för mindre kryssare uppgiften att skydda egen huvudstyrka för anfall från fientliga jagare och torpedbåtar. I äldre tider förrättades kryssartjänsten av snabbseglande fregatter och korvetter eller till och med ännu mindre fartyg, såsom briggar. Vid ångmaskinens införande i örlogsflottorna övertogs kryssaruppgifterna av ångfregatter och ångkorvetter. För att kunna utföra sina uppgifter utrustas kryssarna med synnerligen kraftiga maskiner, betydligt bränsleförråd, i äldre tid med kraftigt artilleri samt torpedbestyckning numera kraftig robotbestyckning. Man eftersträvar även att ge kryssarna en hög grad av sjöduglighet.

Rustningsbegränsningar[redigera | redigera wikitext]

Efter första världskriget sökte man begränsa de marina rustningarna. Det första försöket kallades Washingtonkonferensen och hölls år 1922. År 1930 skedde en revision, Londonkonferensen. Dessa konferenser begränsade örlogsfartygens typer, storlek och beväpning.

Washingtonkryssaren[redigera | redigera wikitext]

Washingtonavtalet 1922 kom till för att delvis skära ner på de massiva skeppsbyggnadsprogrammen som igångsatts under det första världskriget. Restriktionerna gällde främst de största örlogsfartygen, såsom slagskepp och slagkryssare. Avtalet ledde dock till att ett antal slagkryssare byggdes om till hangarfartyg och att nya typer av tunga kryssare konstruerades. Washingtonavtalet kom att sätta begränsningar på kryssardeplacementet till 10 000 ton och en maximal kaliber om 8 tum (203 mm). Washingtonavtalet skulle dock komma att modifieras med de två Londonavtalen.

Londonkryssaren[redigera | redigera wikitext]

Londontraktaten som följde på Londonkonferenserna 1930 och 1936 satte begränsning på militär fartygskonstruktion i signaturländerna Storbritannien, Japan, Frankrike, Italien och USA. Dessa länder förband sig att begränsa byggandet av kryssare fram tills 1937. Ett antal existerande fartyg skrotades och det totala kryssartonnaget begränsades.

De brittiska, amerikanska och japanska flottorna försökte alla gå runt traktaten. Exempelvis var alla de "lätta kryssarna" enbart lätta kryssare till namnet. Eftersom lätta kryssare enbart definierades som fartyg med artilleri upp till 6,1 tums kaliber (155 mm) så kom de tre flottorna att bygga lätta kryssare som var lika stora som "tunga kryssare". Dessa fartyg kompenserade för sitt småkalibriga artilleri med att utöka det totala antalet pjäser. Ett exempel på detta är den brittiska Town-klassen (1936).

Det andra Londonavtalet begränsade signaturländerna Storbritannien, Frankrike och USA att inte bygga kryssare större än 8 000 ton.

Kryssartyper[redigera | redigera wikitext]

Elswick-kryssaren[redigera | redigera wikitext]

Elswick-kryssartypen fick sitt namn av skeppsvarvet Armstrong Whitworth som var beläget i Elswick, Storbritannien. Detta varv skapade sig ett rykte som kryssarbyggare år 1885 när kryssaren Esmeralda färdigställdes för Chiles räkning. Fartyget var nyskapande: bland annat hade man tagit bort back, poop och brädgången. Artilleriet utgjordes av 254 mm pjäser för- och akterut och 152 mm pjäser midskepps. Fartygets däck var helt pansartäckt och man kunde uppnå en hastighet om 18 knop — allt detta med ett deplacement under 3 000 ton. Under de två följande årtiondena kom denna kryssartyp att vara förebild när man kombinerade svårt artilleri och hög fart med litet deplacement.

Torpedkryssare[redigera | redigera wikitext]

Torpedkryssaren HMS Örnen.

Torpedkryssaren tillkom som typ i slutet av 1800-talet. De var försedda med artilleri och torpeder. Uppgifterna var spaning och bekämpning av de nya torpedbåtarna, en uppgift som senare övertogs av de snabbare jagarna. Torpedkryssarna var försedda med ett tunt pansardäck och kan därför även betraktas som pansardäckskryssare. Sveriges första torpedkryssare var HMS Örnen.

Flottiljledare[redigera | redigera wikitext]

Flottiljledaren var ett örlogsfartyg som var lämpat för att leda en flottilj med jagare (eller andra små örlogsfartyg). Vanligtvis utgjordes flottiljledaren av en liten kryssare (av äldre typ) eller en stor jagare. Flottiljledaren erbjöd utrymme, utrustning och stab för flottiljkaptenen och detta innefattade ett radiorum, ingenjörs- och artilleriofficerare, samt en administrativ stab. Dessa örlogsfartyg kom att användas sent under 1800-talet och tidigt under 1900-talet. Nya jagarkonstruktioner, med högre fartkapaciteter kom dock att leda till att dessa fartyg blev föråldrade. Nya, större jagarkonstruktioner kom att ersätta kryssarna i denna roll.

Pansarkryssare[redigera | redigera wikitext]

I början av 1900-talet indelade man kryssarna in i två typer på urval av befintligheten av pansarskydd:

  • Pansarkryssare som hade såväl sidopansar som pansardäck, med urspung i de i slutet av 1890-talet utvecklade bepansrade kryssarna.
  • Opansrade kryssare, som saknade sidopansar, men som kunde ha skydd för vitala delar såsom motorerna och batterier så kallade pansardäckskryssare.

Båda typerna hade i allmänhet pansarskyddade utrymmen för artilleri, langning och stridstorn.

Pansardäckskryssare[redigera | redigera wikitext]

Pansardäckskryssarna hade sitt urpsrung i de i början av 1880-talet utvecklade kryssarna och karaktäriserades av bepansring, som förutom skydd för kanoner och ammunitionslanging endast bestod av ett pansardäck, med tjocklek beroende på fartygsstorlek varierande mellan 20 och 150 millimeter. Deplacementet varierade mellan 800 och 14.000 ton och farten mellan 18 och 28 knop.[1]


Slagkryssare[redigera | redigera wikitext]

Brittiska slagkryssaren HMS Repulse år 1920.

Från omkring 1930 började man dela in kryssarna i olika klasser på basis av deplacement[2] och beväpning eller uppgift:

Slagkryssarna som utvecklades omkring 1915 var storleksmässigt jämbördiga med slagskeppen, men hade mindre pansar till förmån för ett starkare maskineri och högre fart. Beväpningen motsvarade även slagskeppens och artilleriet kunde uppgå i trettiocentimetersklassen. Slagkryssarna var byggda för att slå ut fiendens kryssare och patrullera världshaven, dock kom de ofta att insättas mot fientliga slagskepp där deras svaga pansar ofta resulterade i katastrofala förluster.

En slagkryssare är och förblir en kryssare, dock betydligt större och dyrare än tunga kryssare även om den väldigt mycket liknar ett slagskepp så kan den inte konkurrera i slaglinjen med dessa fartyg.

Den lätta kryssaren[redigera | redigera wikitext]

Den amerikanska lätta kryssaren USS Honolulu år 1939.

Lätta kryssare hade börjat ersätta de äldre pansarkryssarna under slutet av första världskriget. Benämningen användes senare på mindre fartyg som inte till fullo utnyttjade Washingtonavtalets begräsningar. Efter att en tid varit omoderna började de på nytt att byggas i början av 1930-talet.[2] De örlogsfartyg som klassades som lätta kryssare hade vanligtvis ett deplacement på mellan 2 000 och 10 000 ton. Artilleriet utgjordes vanligtvis av 6-tumspjäser (152 mm), torpeder och luftvärn samt ibland även eget spaningsflyg.

Luftvärnskryssare[redigera | redigera wikitext]

Amerikanska luftvärnskryssaren USS Atlanta.

Luftvärnskryssare var ett specialfall av lätt kryssare som började byggas i Storbritannien och USA före och under andra världskriget. [3] Beväpningen utgjordes ofta av medelsvårt artilleri (som kunde eleveras mera än vanligt), torpeder och luftvärn. De (robot)kryssare som återstår i västvärlden har ofta i uppgift att skydda flottgrupperingar mot hot ifrån luften.

Tunga kryssare[redigera | redigera wikitext]

I mitten av 1930-talet började man bygga kryssare som till fullo utnyttjade Washingtonavtalets bestyckning men gjordes kraftigare bepansrade än Washingtonkryssarna men lägre fart.[2] Tunga kryssare hade vanligtvis ett deplacement på mellan 10 000 och 30 000 ton. Bestyckningen utgjordes vanligtvis av artilleri upp till 8 tum (203 mm), samt artilleri och torpeder. Ofta hade de tunga kryssarna även eget spaningsflyg.

De tyska pansarskeppen[redigera | redigera wikitext]

Tyska pansarskeppet Admiral Scheer i Gibraltar.

Enligt Versaillesfreden fick Tyskland bygga örlogsfartyg på högst 10 000 ton. På 1930-talet satte Tyskland igång sina storslagna skeppsbyggnadsprogram. Ett av dessa resulterade i den tre fartyg starka Deutschland-klassen, som i Tyskland klassificerades som pansarskepp och i Storbritannien för fickslagskepp. Fartygen var betydligt mindre än slagskepp och slagkryssare, men hade bestyckning och pansar i klass med dessa. I februari 1940 omklassificerade den tyska marinen dem till tunga kryssare.

Pansarskeppen vållade stor uppståndelse, då de inte passade in i de typbegränsninagar som uppställts vid Washingtonkonferensen. De var snabbare än dåtida slagskepp och hade grövre artilleri än alla kryssare

Flygplanskryssare[redigera | redigera wikitext]

Ryska tunga flygplanskryssaren (enligt internationell benämning hangarfartyget) Admiral Kuznetsov.

Under 1930-talet experimenterade olika flottor med flygplanskryssare, en utvecklad typ av flygplanstendrar. Man försökte på detta sätt skapa ett örlogsfartyg som kombinerade de goda sidorna hos hangarfartygen och de tunga kryssarna. Vanligtvis var flygplanskryssaren utrustad med relativt tungt artilleri, minor, samt ett antal flygplan med flottörer. Ett exempel på detta är den svenska HMS Gotland.

Det visade sig dock ganska snabbt att konceptet inte var så lyckat. Nya flygplanskonstruktioner gjorde fartygen föråldrade och de byggdes om till exempel luftvärnskryssare.

Helikopterkryssare kan räknas till en nyare variant av flygplanskryssaren.

Hjälpkryssare[redigera | redigera wikitext]

Hjälpkryssare var under andra världskriget ofta civila fartyg som tagits i flottans tjänst och bestyckats. Dessa fartyg var vanligtvis snabbgående handelsfartyg eller färjor och bestyckningen utgjordes nästan alltid av äldre artilleripjäser som tagits ut ur förråd. Idén med fartyget var att snabbt få ett hjälpligt örlogsfartyg i tjänst. Luftvärn och medelsvårt artilleri var vanligt förekommande men fartygen saknade ofta effektiv eldledning.

Hjälpkryssare användes för minutläggning och som konvojfartyg, man utrustade även så kallade handelskryssare för att attackera fientliga handelsfartyg.[4]

Robotkryssare[redigera | redigera wikitext]

Ryska robotkryssare av Orlan-klass (v) och Atlant-klass (h).

Robotkryssaren är en modern version av den klassiska kryssaren. Under den senare hälften av 1900-talet ersatte denna typ de flesta äldre typerna av kryssare och är idag den enda typ av kryssare som fortfarande finns i tjänst (med något enstaka undantag). Robotkryssarna har ersatt sitt grova artilleri med olika typer av sjömåls- och luftvärnsrobotar.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Hans Biärsjö (1959). Strid och tävlan på haven. Stockholm: JB-förlaget 
  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 1257 
  2. ^ [a b c] Svensk uppslagsbok, band 17. "Kryssare", s. 41-42
  3. ^ Svensk uppslagsbok, band 17. "Kryssare", s. 43-44
  4. ^ Svensk uppslagsbok, band 13. "Hjälpkryssare", s. 549-550