Indianapolis 500 1996

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Indianapolis 500 1996 kördes den 26 majIndianapolis Motor Speedway.[förtydliga]

Tävlingen[redigera | redigera wikitext]

Det var första gången tävlingen ingick i Indy Racing League. Buddy Lazier vann, trots att han tidigare hade haft svårt att ens kvalificera sig under tiden som alla förare och team från CART ställde upp i tävlingen. Den serien höll ett konkurrerande race vid namn U.S. 500Michigan International Speedway samma dag, vilket hindrade CART-stallen att ställa upp i Indy 500. Dessutom införde Indy Racing League en regel som garanterade de 25 bäst placerade förarna i mästerskapet start i tävlingen, vilket skulle ha lämnat CART med bara åtta platser på startgriden.

Scott Brayton tog ursprungligen pole position, men avled när han körde ett test med sin reservbil några dagar efteråt, då han fick punktering och for in i muren i 370 km/h. Tony Stewart tog över pole position, men han var inte den snabbaste föraren på kvalet. Arie Luyendyk blev diskvalificerad från det första kvalet efter ett tekniskt regelbrott, men på den förbättrade banan satte Luyendyk banrekord med en snittfart över fyra varv på 236,985 mph (381,308 km/h), vilket var 5 km/h bättre än Braytons tid någon vecka innan. På grund av tävlingens regler om att startpositioner avgörs av vilken dag man kvalar in, hamnade Luyendyk på 20:e plats på startgriden. Danny Ongais tog över Braytons bil, men tvingades starta sist på grund av att han inte kvalat in bilen själv.

I tävlingen handlade det främst om tre förare som slogs om segern. Alessandro Zampedri hade ledningen på varv 190, men blev passerad av Davy Jones och Buddy Lazier, innan han kraschade och allvarligt skadade sina fötter. Det skedde på sista varvet, och Zampedri klassificerades som fyra, trots incidenten. Innan dess hade Lazier tagit sig förbi Jones och tagit sin enda seger i Indy 500, vilket blev hans genombrott som förare. Den snabbaste kvalaren Luyendyk var med och slogs om ledningen halvvägs tills han kolliderade med Eliseo Salazar i depån och tvingades bryta.

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Plats Förare Team Grid
1 Flag of Colorado.svg Buddy Lazier Hemelgarn Racing 5
2 Flag of Illinois.svg Davy Jones Galles Racing 2
3 Flag of California.svg Richie Hearn Della-Penna Motorsports 15
4 Flag of Italy.svg Alessandro Zampedri Team Scandia 7
5 Flag of Colombia.svg Roberto Guerrero Pagan Racing 6
6 Flag of Chile.svg Eliseo Salazar Team Scandia 3
7 Flag of Hawaii.svg Danny Ongais Team Menard 33
8 Flag of Japan.svg Hideshi Matsuda Beck Motorsports 30
9 Flag of Michigan.svg Robbie Buhl Beck Motorsports 23
10 Flag of Connecticut.svg Scott Sharp A.J. Foyt Enterprises 21
11 Flag of Arizona.svg Eddie Cheever Team Menard 4
12 Flag of Idaho.svg Davey Hamilton A.J. Foyt Enterprises 10
13 Flag of Mexico.svg Michel Jourdain Jr. Team Scandia 8
14 Flag of Ohio.svg Lyn St. James Zunne Group 18
15 Flag of Kentucky.svg Scott Harrington Harrington Motorsports 32
16 Flag of the Netherlands.svg Arie Luyendyk Treadway Racing 20
17 Flag of Colorado.svg Buzz Calkins Bradley Motorsports 9
18 Flag of Alabama.svg Jim Guthrie Blueprint Racing 19
19 Flag of Missouri.svg Mark Dismore Team Menard 14
20 Flag of California.svg Mike Groff Walker Racing 11
21 Flag of Spain.svg Fermín Vélez Team Scandia 28
22 Flag of New York.svg Joe Gosek Team Scandia 31
23 Flag of Australia.svg Brad Murphey Hemelgarn Racing 26
24 Flag of Indiana.svg Tony Stewart Team Menard 1
25 Flag of California.svg Racin Gardner Team Scandia 25
26 Flag of Brazil.svg Marco Greco A.J. Foyt Enterprises 22