Införlivande av direktiv
Införlivande av direktiv, även känt som transponering, är inom den europeiska unionsrätten den process varigenom en medlemsstat inom Europeiska unionen antar nationella rättsregler för att genomföra ett direktiv på nationell nivå. Transponering kan ske med både primär och sekundär lagstiftning.
Varje direktiv fastställer den tidsfrist inom vilken medlemsstaterna måste ha vidtagit alla nödvändiga genomförandeåtgärder. I regel är denna tidsfrist mellan sex månader och två år.[1] Alla genomförandebestämmelser måste innehålla en hänvisning, eller åtföljas av en hänvisning, till direktivet. Medlemsstaterna ska underrätta Europeiska kommissionen om de genomförandeåtgärder de vidtar och överlämna texten till alla genomförandebestämmelser till kommissionen.
Kommissionen övervakar noggrant huruvida medlemsstaterna transponerar direktiven i rätt tid, korrekt och fullständigt, så att de avsedda resultaten nås. Kommissionen kan inleda ett överträdelseförfarande och i förlängningen väcka talan om fördragsbrott vid Europeiska unionens domstol mot en medlemsstat som inte har införlivat ett direktiv korrekt.
Sedan slutet av 1990-talet offentliggör kommissionen varje år en sammanställning av hur stor andel av direktiven som är relaterade till den inre marknaden som varje medlemsstat har införlivat korrekt i sin nationella lagstiftning. 1997 var transponeringsunderskottet 6,3 procent. 2007 satte unionens stats- eller regeringschefer upp ett mål om 1 procent. 2013 hade transponeringsunderskottet sjunkit till 0,6 procent.[2]
Se även
Referenser
Noter
- ^ ”Direktiv”. Europa (webbportal). 1 september 2010. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=URISERV:l14527. Läst 28 augusti 2012.
- ^ ”Internal Market Scoreboard: a record-breaking 15th anniversary edition!” (på engelska). Europeiska kommissionen. 19 februari 2013. http://europa.eu/rapid/press-release_IP-13-127_en.htm. Läst 13 augusti 2015.
|
EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |