Isak Sven Landtmanson

Från Wikipedia
Version från den 25 oktober 2017 kl. 14.09 av HSE (Diskussion | Bidrag)

Isak Sven Landtmanson, född 30 april 1829 i Mariestad, död 8 april 1901 i Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala[1], var en svensk rättshistoriker. Han var bror till Carl Landtmanson och farbror till Samuel Landtmanson.

Landtmanson blev 1847 student i Uppsala, där han 1854 promoverades till filosofie magister, 1861 avlade juris kandidatexamen och 1863 förordnades till docent i romersk rätt. Han utnämndes 1868 till adjunkt i svensk allmän lagfarenhet och romersk rätt samt var 1869–1894 professor i romersk rätt, juridisk encyklopedi och rättshistoria vid Uppsala universitet. Vid dettas jubelfest 1877 kreerades han till juris hedersdoktor.

Av Landtmansons arbeten kan nämnas de i Uppsala universitets årsskrift införda avhandlingarna Om concursbo, dess begrepp, uppkomst och omfattning (1866), Studier i arfsrättens historia (1868), Svensk rättshistoria i utlandet. Karl von Amira, Altschwedisches Obligationsrecht (1883), Träldomens sista skede i Sverige (i "Skrifter utgivna av Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala", 1897), de i "Tidsskrift for retsvidenskab" förekommande recensionerna av Alfred Winroths "Ur mina föreläsningar" (1891, 1893) och Ludovic Beauchets "Loi de Vestrogothie" (1895) samt en mängd artiklar i romersk och svensk rättshistoria i Nordisk familjebok.

Referenser

Noter

  1. ^ Sveriges Dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010).

Källor

Företrädare:
Wilhelm Erik Svedelius
Inspektor för Kalmar nation
1882-1894
Efterträdare:
Olof Hammarsten