Karl VII av Frankrike
Karl VII, franska Charles VII, ("le victorieux"; "den segerrike"), född 22 februari 1403 i Paris, död 22 juli 1461 i Mehun-sur-Yèvre, var kung av Frankrike från 1422.
Han var son till Karl VI av Frankrike och Isabella av Bayern.
Då han blev kung, endast 19 år gammal, erkändes han endast i södra Frankrike. Han var en blyg och osäker ung man, som helt dominerades av sin svärmor, Yolanda av Aragonien. Först sedan Jeanne d'Arc befriat Orléans och efter hans kröning – som genomfördes med hjälp av henne – i Reims 1429, blev han allmänt erkänd som kung.
Karl VII organiserade Frankrikes första permanenta armé och slogs mot engelsmännen med stor framgång. 1453 hade han lyckats återerövra alla förlorade områden utom Calais.
Under hans regeringstid stärktes kungamakten. Han var emellertid under hela sin regeringstid beroende av sina rådgivare, bland vilka hans mätress Agnès Sorel spelade en viktig roll.
Gift 1422 med Marie av Anjou (1404-1463), dotter till Ludvig II, hertig av Anjou, kung av Sicilien, och Yolanda av Aragonien.
Barn:
- Ludvig XI av Frankrike (1422-1483)
- Catherine (1428-1446; gift med Karl den djärve av Burgund)
- Yolanda (1434-1478)
- Jeanne (1439-1482)
- Madeleine (1443-1495)
- Karl av Berry (1446-1472)
- 3 söner och 5 döttrar, döda unga
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Karl VII av Frankrike.
| Företrädare: Karl VI |
Kung av Frankrike 1422–1461 |
Efterträdare: Ludvig XI |