Kinesisk-indiska kriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kinesisk-indiska kriget
Del av Kalla kriget
India China Locator.png
Kinesisk-indiska kriget utkämpades mellan Indien och Kina.
Ägde rum 20 oktober [1] – 21 november 1962
Plats Aksai Chin och North-East Frontier Agency
Resultat Avgörande kinesisk seger
Territoriella
ändringar
Aksai Chin kom under kontroll i Kina
Stridande
 Indien  Kina
Befälhavare/ledare
Brij Mohan Kaul
Jawaharlal Nehru
V.K. Krishna Menon
Pran Nath Thapar
Zhang Guohua[2]
Mao Zedong
Liu Bocheng
Lin Biao
Zhou Enlai
Styrka
10 000–12 000 80 000[3][4]
Förluster
1 383 döda[5]
1 047 skadade[5]
1 696 saknade[5]
3 968 tillfångatagna[5]
722 döda[5]
1 697 skadade[5][6]

Kinesisk-indiska kriget (hindi: भारत-चीन युद्ध Bhārat-Chīn Yuddh), eller kinesisk-indiska gränskonflikten (förenklad kinesiska: 中印边境战争; traditionell kinesiska: 中印邊境戰爭; pinyin: Zhōng-Yìn Biānjìng Zhànzhēng), även kinesisk -indiska gränskonflikten, utbröt 1962 som en följd av oenighet mellan Kina och Indien om gränsen mellan Indien och det av Kina ockuperade Tibet.

Aksai Chin Sino-Indian border map.png

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Kina och Indien delar en lång gräns som går från Burma till dagens Pakistan, uppdelad i tre delar av Nepal och Bhutan. Flera områden som är omdiskuterade ligger längs gränsen. I den västra delen ligger Aksai Chin-regionen, ett område lika stort som Schweiz som gränsar till de två autonoma kinesiska regionerna Xinjiang och Tibet. Indien anser att Aksai Chin tillhör Kashmir medan Kina anser att området tillhör Xinjiang. Området innehåller en väg som förbinder Xinjiang och Tibet, ett vägbygge som var en utlösande orsak till kriget. I det östra gränsavsnittet ligger området som idag ingår i den indiska delstaten Arunachal Pradesh (tidigare North East Frontier Agency). Det är stort som Österrike och kallas av Kina södra Tibet. Dessa två områden var viktiga orsaker till konflikten.

1862 beslöt britterna att Aksai Chin skulle tillhöra Kashmir, något Kina inte gick med på. Storbritannien överlät i slutet av 1800-talet området till Kina, som en buffert mot det expanderande Ryssland. Efter Xinhairevolutionen i Kina började Storbritannien betrakta området som tillhörande brittiska Indien igen och på kartor kom området att markeras som brittiskt. När Indien blev självständigt 1947 såg man därför Aksai Chin som en del av landet. I juli 1954 deklarerade Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru att Aksai Chin tillhörde Indien och att detta inte var förhandlingsbart. Området var mer lättillgängligt för Kina än för Indien, och mellan 1956-57 konstruerade Kina en väg igenom området, som Indien fick vetskap om först genom att studera kinesiska kartor.

Efter Storbritanniens erövring av Manipur och Assam från Burma 1826 fick brittiska Indien och Kina gemensam gräns. Storbritannien och Tibet slöt avtal 1872 om att Tawang skulle tillhöra Tibet. Kina, Tibet och Storbritannien förde senare diskussioner om området, men avtal slöts bara mellan Tibet och Storbritannien och Kina ansåg sig inte bundna av dessa avtal. Enligt Indien skulle gränsen mellan Indien och Kina gå vid Himalayas högsta toppar, vilket var längre norrut än tidigare avtal.

Kinesiska anfall[redigera | redigera wikitext]

Den 20 oktober 1962 utförde Folkets befrielsearmé två attacker. I väster försökte man driva bort de indiska trupperna från Chip Chap dalen i Aksai Chin. De indiska styrkorna var underlägsna i antal och de fick dra sig tillbaka. I öster var kinas mål att erövra båda sidorna av Namka Chu-floden. De indiska soldaterna var färre och fokuserade på att bevaka broarna över floden. De kinesiska trupperna gick istället över oktoberfloden. Kineserna använde artilleri och klippte av telefonlinjer för att förhindra den indiska arméns kommunikation. De indiska trupperna fick dra sig tillbaka från Namka Chu-floden och flydde in i Bhutan. Den 22 oktober erövrades Walong efter blodiga strider och dagen efter intogs Tawang som indierna evakuerade utan motstånd.

Avbrott i striderna[redigera | redigera wikitext]

Efter de kinesiska framryckningarna följde en tre veckor lång stiltje. Den kinesiska premiärministern Zhou Enlai beordrade sina trupper att göra halt för att möjliggöra förhandlingar. Hans förslag till den indiske premiärministernJawaharlal Nehru gick ut på att trupperna skulle dra sig tillbaka 20 kilometer från de områden de kontrollerade för tillfället, en förhandlingslösning på gränsdragningsfrågan, att inga gränsöverskridande aktiviteter skulle ske över nuvarande kontrollområden i Aksai Chin och att Kina skulle dra sig tillbaka norrut i North Eastern Frontier Agency. Nehru visade intresse för en förhandlingslösning men uttryckte missnöje med villkoren i förslaget. Indien fick stöd av USA och Storbritannien medan Sovjet som var upptagna med Kubakrisen inte tog ställning.

Fortsatta strider[redigera | redigera wikitext]

Efter att Nehru hade avslagit Enlais förslag återupptogs striderna. Den 14 november anföll indiska soldater Walong och orsakade den kinesiska sidan stora förluster. Kina satte in motanfall och trängde in i indiska Assam. Även i det västra stridsområdet hade kinesiska styrkor framgång och attackerade Chushul beläget i Indiska Kashmir. De indiska styrkorna hämmades av långa transportsträckor. De drog sig tillbaka och de kinesiska trupperna stoppade sin framryckning när deras mål var uppnådda. Den 19 november deklarerade Kina en ensidig vapenvila som skulle börja gälla från och med 21 november. De drog tillbaka trupper utan krav på motprestation från Indien.

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Kina erövrade under kriget större delen av det indiska North Eastern Frontier Agency. Efter att ha utropat seger i kriget drog sig dock de kinesiska trupperna tillbaka till McMahonlinjen och frigav krigsfångar 1963. Aksai Chin hade också erövrats av Kina och kom att fortsätta att vara under kinesisk kontroll. I framför allt USA ökade misstron mot Kina och kriget sågs som ett tecken på Kinas ambitioner att sprida kommunismen.

I Indien fick armén kraftig kritik för sitt misslyckande och försvarsministern avgick. Även Nehru kritiserades hårt bland annat för sin mjuka attityd mot Kina och hans försök att skapa en långvarig fred med landet. Hans försök att skapa en axel med Kina som stod utanför kalla kriget gick om intet och istället såg Pakistan Indiens misslyckande som en möjlighet att själv vinna krig mot sin större granne. Stora förändringar ägde rum i den indiska armén. En våg av patriotism svepte över landet och de dödade soldaterna fick minnesmärken resta till sin ära.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ (på engelska) Webster's Encyclopedic Unabridged Dictionary of the English language: Chronology of Major Dates in History. Dilithium Press Ltd. 1989. Sid. 1686 
  2. ^ Garver, John W.. ”China's Decision for War with India in 1962” (på engelska) (PDF). Arkiverad från originalet. http://web.archive.org/web/20090326032121/http://www.people.fas.harvard.edu/~johnston/garver.pdf. Läst 17 september 2012. 
  3. ^ H.A.S.C. by United States. Congress. House Committee on Armed Services — 1999, s. 62
  4. ^ Margolis, Eric S. (på engelska). War at the Top of the World: The Struggle for Afghanistan, Kashmir, and Tibet. Sid. 234 
  5. ^ [a b c d e f] ”THE LESSONS OF HISTORY: THE CHINESE PEOPLE’S LIBERATION ARMY AT 75” (på engelska) (PDF). USA:s armé. http://www.strategicstudiesinstitute.army.mil/pdffiles/PUB52.pdf. Läst 17 september 2012.  anger de indiska skadade till 1 047 och tillskriver det 1965 års indiska försvarsdepartementets rapport, men rapporten anger också en lägre uppskattning av dödade.
  6. ^ Mark A. Ryan; David Michael Finkelstein; Michael A. McDevitt (2003). Chinese warfighting: The PLA experience since 1949. M.E. Sharpe. Sid. 188–. ISBN 978-0-7656-1087-4. http://books.google.com/books?id=PsoDGLNmU30C&pg=PA188. Läst 14 april 2011