Pinyin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Pinyin (拼音 eller pīnyīn; ordagrant "stava ljud") är ett sätt att ange ett standardiserat uttal på flera kinesiska språk med hjälp av det latinska alfabetet samt ett antal diakritiska markeringar som anger tonaccenter.

Det finns flera olika typer av pinyin; olika romaniseringssystem har använts under olika tidsperioder och i olika geografiska områden. Det som vanligen avses är hanyu pinyin, vilket idag är det dominerande romaniseringssystemet för den nationella standardkinesiskan putonghua. I Sverige är detta språk känt som standardkinesiska eller mandarin. På Taiwan, i Hong Kong och Macau kallas språket för guoyu.

Andra exempel på pinyin är det äldre transkriptionssystemet Wade-Giles och Tongyong pinyin.

Pinyin på Taiwan[redigera | redigera wikitext]

2002 beslutade Taiwans parlament i Taipei att Tongyong pinyin skulle börja användas som öns officiella romaniseringssystem. Tongyong pinyin är en modifierad version av – och avviker klart från – Hanyu pinyin, som används i Fastlandskina (Folkrepubliken Kina). Beslutet fattades under en period då det demokratiska framstegspartiet (DPP) hade majoritet i parlamentet. DPP eftersträvar självständighet för Taiwan från Fastlandskina. Folkrepubliken Kinas regering anser att Taiwan är en del av det egna landet och kritiserade beslutet i Taipei för att utgöra en form av "av-sinifiering" av Taiwan, det vill säga ett sätt att skilja Taiwan från Kina. Se även Taiwans politiska status.

Taipeis stadsfullmäktige kontrollerades dock under samma period av Guomindang-partiet, vilket är mer positivt inställt till Fastlandskina.[källa behövs] Taipeis stadsfullmäktige gick emot parlamentets beslut och införde Hanyu pinyin som den officiella romaniseringsformen i öns huvudstad Taipei. Detta har lett till en komplicerad situation, då bland annat motorvägsnät och järnvägsnätet i Taipei kontrolleras av det nationella parlamentet och använder Tongyong pinyin i sin skyltning, samtidigt som vanliga stadsgator och stadens tunnelbanesystem står under stadsfullmäktiges kontroll och använder Hanyu pinyin.

Den 1 januari 2009 ersatte hanyu pinyin officiellt tongyong som transkriberingssystem på Taiwan.

Uttal[redigera | redigera wikitext]

hànyǔ pīnyīn IPA ungefärligt svenskt uttal
a [ɑ] a
ai [aɪ] aj
an [an] an
ao [aʊ]
b [p] p
c [tsʰ] ts1
ch [tʂʰ] tsj1
d [t] t
e [ɤ] ö
ei [ei] ej
en [ən] ön
eng [ɝŋ] öng
er [ɤɻ] örj, arj
f [f] f
g [k] k
h [x] ch
i [i] i2
ian jen
ie [iɛ] jee
iong jong
iu [iou̯]
j [tɕ] ttj3
k [kʰ] kh1
l [l] l
m [m] m
n [n] n
o [u̯],[u] – vid 1:a ton å, o – vid 1:a ton
ong [ʊŋ] ong
ou [u̯u] åo
p [pʰ] ph1
q [tɕʰ] ttj1
r [ɻ] rj
s [s] s
sh [ʂ] sj
t [tʰ] th1
u [u] [y] o, y4
ua oa
uan oan, yan4
uai oaj
ui öej
uo [uo]
ü [y] y
üe [yɛ] ye
w [w] o5
x [ɕ] tj
y [j] j
z [ts] ts
zh [tʂ] dsj

1Kraftigt aspirerat.

2Uttalas mycket ljust och z-likt efter s, c och z. Uttalas nästan som ö efter sh, r, ch och zh.

3Nästan som engelskans ch i till exempel church.

4Uttalas med y efter x, j, q och y

5Som engelskans w.

Toner[redigera | redigera wikitext]

Mandarin har fyra tonaccenter – hög ton, stigande ton, fallande-stigande ton och fallande ton – samt ett obetonat läge. De fyra tonerna är representerade i pinyin med följande tecken ovan de tonande vokalerna: ¯, ´, ˇ och `. En punkt sätts ibland framför stavelser som är obetonade. Resultatet av att lägga till dessa tonmarkeringar blir till exempel ā, á, ǎ och à, samt a (eller ·a).

De fyra tonerna uttalade med ”ma”. .

Hanyu pinyins historia[redigera | redigera wikitext]

Hanyu pinyin (traditionell kinesiska: 漢語拼音; förenklad kinesiska: 汉语拼音; hanyu pinyin: Hànyu pínyin) är ett system för romanisering av kinesiska (mandarin) som används i Folkrepubliken Kina (Fastlandskina).

Systemet skapades under 1950-talet vid Pekinguniversitetet och var ursprungligen avsett att ersätta de kinesiska tecknen. De kommunistiska ledare som kommit till makten i Beijing efter Folkrepubliken Kinas grundande den 1 oktober 1949, ansåg att de kinesiska tecknen skulle vara för komplicerade för Kinas bönder och arbetare att lära sig. Tecknens komplexitet skulle därför omöjliggöra en snabb ökning av läskunnigheten i landet och därigenom även förhindra avskaffandet av klasskillnader mellan arbetare, bönder och de högre klasserna och försvåra förverkligandet av den maoistiska kommunismen. De nya ledarna experimenterade därför med olika metoder för att antingen förenkla de traditionella kinesiska tecknen eller att helt avskaffa dessa.

Romaniseringssystem för kinesiska tecken i Kinas grannländer[redigera | redigera wikitext]

I Kinas sydliga grannland Vietnam, hade de kinesiska tecknen avskaffats av den franska kolonialmakten redan under 1800-talet. De kinesiska tecknen hade där helt ersatts av ett romaniseringssystem (ett system för att skriva kinesiska tecken med latinska bokstäver). Även i Japan, vilket efter Andra världskriget befann sig under amerikansk ockupation, fanns tankar på att avskaffa Japans mycket komplexa traditionella skrivsystem bestående av traditionella kinesiska tecken i kombination med två inhemska japanska alfabeten, med det latinska alfabetet. Det japanska romaniseringssystemet existerar i dag parallellt med de kinesiska tecknen och de två inhemska japanska alfabetena. Det japanska romaniseringssystemet kallas för romaji.

Se även[redigera | redigera wikitext]

  • Hepburn - Romaniseringssystem för kinesiska tecken i Japan.
  • Nihon-shiki - Romaniseringssystem för kinesiska tecken i Japan.
  • Tongyong pinyin - Romaniseringssystem för kinesiska (mandarin) i Republiken KinaTaiwan.
  • Zhuyin - Transkriptionssystem för kinesiska (mandarin), som används inom undervisningen i Republiken Kina på Taiwan. Zhuyin skrivs med ett specialkonstruerat alfabet med vissa semantiska likheter med de kinesiska tecknen.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]