Kinolin
| Kinolin | |
  | |
| Systematiskt namn | Kinolin |
|---|---|
| Kemisk formel | C9H7N |
| Molmassa | 129,1586 g/mol |
| Utseende | Färglös eller gulaktig, oljig vätska |
| CAS-nummer | 91-22-5 |
| SMILES | c1cccc2cccnc12 |
| Egenskaper | |
| Densitet | 1,09 g/cm³ |
| Löslighet (vatten) | 6 g/l |
| Smältpunkt | -15 °C |
| Kokpunkt | 238 °C |
| Faror | |
| Huvudfara | |
| LD50 | 270 mg/kg |
| SI-enheter & STP används om ej annat angivits | |
Kinolin är en heterocyklisk aromatisk förening med kemisk formel C9H7N.
Egenskaper[redigera | redigera wikitext]
Kinolin är en färglös oljeliknande vätska. Den är mycket hygroskopisk med en stark otrevlig lukt. Med tenn och saltsyra reduceras den till motsvarande tetrahydroförening. Kinolin är basisk och bildar stabila salter med syror. Ämnet är föga lösligt i vatten men har god löslighet i organiska lösningsmedel.
Framställning[redigera | redigera wikitext]
Kinolin utvinns ur stenkolstjära eller syntetiseras tekniskt ur anilin och glycerol.[1]
Användning[redigera | redigera wikitext]
Kinolin i sig själv har få användningsområden men flera derivat är mycket betydelsefulla och ringsystemet återfinns naturligt i till exempel kinin. Isokinolin är en isomer till kinolin.
Medicinskt kan kinolin användas, i utspädd form, som utvärtes antiseptikum. Tekniskt kan det användas vid tillverkning av cyaninfärgämnen och 8-hydroxikinolin, samt som lösningsmedel.[1]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Bra Böckers lexikon, 1977