Bas (kemi)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kaliumhydroxid

Inom kemin är baser en grupp kemiska föreningar med i allmänhet lutaktig smak, som har förmågan att uppta vätejoner varvid de i en vattenlösning ger ett pH-värde över 7, eller mer allmänt, ge bort elektronpar. En sådan lösning kallas basisk, eller alkalisk. Starka baser är frätande. Baser som är lösliga kallas alkalier om de innehåller och släpper ifrån sig hydroxidjoner (OH) kvantitativt.

Styrkan av en bas kan relateras till dess baskonstant. En bas kan tillsammans med en korresponderande syra (ett syra-baspar) bilda ett buffertsystem. Enligt Brønsted-Lowry-definitionen är en bas protonacceptorer (vätejoner), medan den mer allmänna Lewisteorin definierar baser som elektronpardonatorer, vilket gör att andra Lewis-syror än protoner kan räknas som baser.[1] Den äldsta Arrhenius-teorin definierar baser som hydroxidanjoner,[2] vilket bara går att applicera på alkalier. Exempel på vanliga baser är natriumhydroxid och ammoniak. Metalloxider, hydroxider och speciellt alkoxider är basiska och motanjoner av svaga syror är svaga baser.

Baser kan ses som den kemiska motsatsen av syror. En reaktion mellan en syra och en bas kallas för neutralisation. Baser och syror ses som motsatser eftersom en syras effekt är att öka koncentrationen av hydroniumjoner (H3O+) i vatten, medan baser minskar koncentrationen. Baser och syror finns vanligtvis i vattenlösningar. Dessa lösningar av baser reagerar med vattenlösningar av syror och skapar därmed vatten och salter i lösningarna. I dessa separeras salterna till sina jonkomponenter.

Definitioner[redigera | redigera wikitext]

Arrhenius[redigera | redigera wikitext]

Svante Arrhenius definierade en bas som ett ämne som producerar hydroxidjoner (OH) i vatten. Detta ger till exempel en vattenlösning av natriumhydroxid dess starkt basiska egenskaper. En stark bas producerar hydroxidjoner av alla bas-molekyler, en svag bas producerar hydroxidjoner av bara en del av bas-molekylerna.

Brønsted-Lowry[redigera | redigera wikitext]

Johannes Brønsted och Thomas Lowry utvidgade Arrhenius definition genom att definiera en bas som en protonmottagare. En stark bas är fullständigt protolyserad i vatten, en svag bas är bara delvis protolyserad i vatten. Med denna definition blir hydroxidjonen i sig en bas, snarare än de ämnen som ger ifrån sig hydroxidjoner i lösning. Flera andra ämnen, till exempel ammoniak och aminer, som inte var baser enligt Arrhenius definition är också baser enligt Brønsted och Lowry. Denna definition är vanligast idag.

Lewis[redigera | redigera wikitext]

Gilbert Newton Lewis generaliserade basdefinitionen ytterligare. Som (Lewis)-bas räknas varje elektronpargivare, det vill säga atom eller atomgrupp som har en helt fylld yttersta orbital vars elektroner kan överföras till en ofylld orbital i en annan atom eller atomgrupp (Lewis-syran). En stark bas är en vars benägenhet att avge elektronpar är stark. Begreppet Lewis-bas används både om den enskilda atomen eller atomgruppen och om ämnet som innehåller dem. Lewis' definition inbegriper fler ämnen än de andra definitionerna. En Lewis-bas kallas också nukleofil.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ Chemistry, 9:e utgåvan. Kenneth W. Whitten, Larry Peck, Raymond E. Davis, Lisa Lockwood, George G. Stanley. (2009) ISBN 0-495-39163-8. S. 363
  2. ^ Chemistry. Sid 349

Se även[redigera | redigera wikitext]