Kiosklitteratur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pocketboken Spicy Mystery Stories från 1936.

Kiosklitteratur eller kioskroman även skräplitteratur eller massmarknadslitteratur, är lättillgängliga böcker eller tidningar som säljs i vanliga butiker. I engelskspråkiga delar av världen kallas kiosklitteratur ofta för pulp eller pulp fiction, efter engelskans ord för pappersmassa. Kännetecknande för kiosklitteratur är att det ofta rör sig om någon form av genrelitteratur, som deckare, science fiction eller erotiska noveller. Andra kännetecken är långa bokserier med samma huvudpersoner, billiga utgåvor tryckta på dåliga papperskvalitet, författaren skriver under pseudonym och omslagen är uppseendeväckande och färgstarka.

Kiosklitteratur kritiseras ofta för att ha formelartade handlingar, ytliga rollfigurer, dåliga dialoger och vara allmänt klichéartade. De har blivit synonyma med det billiga, vulgära och okultiverade, men har också, på grund av samma kriterier, nått kultstatus.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Det är numera svårt att dra en klar linje mellan kiosklitteratur och annan litteratur. Förr hade kiosklitteraturen egna bokförlag, egna författare, och egna genrer. Numera finns det finkulturella deckare, etablerade författare som då och då skriver romantiska vardagsskildringar, och samma förlag kan ge ut tunga namn som lite lättare. Därför handlar diskussioner om kiosklitteratur ofta om 1930- och 1940-talets bokserier om Nick Carter, Kulla-Gulla, Biggles, vilda västern, eller sjukhusromantik. Det finns dock nyare serier, som Isfolket-serien av Margit Sandemo.

På senare tid har många kiosker, bensinstationer och livsmedelsbutiker börjat sälja samma pocketböcker och ljudböcker som säljs i vanliga bokaffärer och utrymmet för renodlad kiosklitteratur har därmed blivit mindre. Numera är det främst inom romantikgenren – såsom den som utges av Harlequin – som den renodlade kiosklitteraturen återfinns, då dessa böcker i regel inte säljs i vanliga bokhandlar.

Se även[redigera | redigera wikitext]