Deckare
Wikipedia
Deckare är en populärkulturell genre vars verk som romaner (som då i bland kallas detektivroman), spelfilmer, TV-filmer eller TV-serier har som huvudtema att skildra lösningen av svårlösta brott. Ordet har sitt ursprung ur ordet detektiv som numera brukar förkortas till det mer allmänna ordet deckare. Huvudpersonen är ofta en privatdetektiv, kriminalpolis eller någon annan problemlösare (journalist, präst, psykolog och många flera), men historien kan lika gärna berättas ur gärningsmannens perspektiv.
Innehåll |
[redigera] Historia
[redigera] Tidig historia
Det är svårt att klargöra vem som skrev den första kriminalromanen eller -novellen, eftersom många tidiga berättelser (inklusive ett par i Bibeln) har handlat om brott och straff, men den som brukar anges som skapare av den genre som vi idag känner igen som deckare är Edgar Allan Poe. Han skrev bara tre berättelser om C. Auguste Dupin, men de innehåller i stort sett allt moderna läsare kan förvänta sig av en deckare: det finns en amatördetektiv, det finns en berättare som blir hänförd av detektivens slutledningar (likt Dr Watson i Sherlock Holmes-berättelserna), och det finns ett mord eller en annan gåta som utgör berättelsens intrig. Berättelserna innehöll även Poes vanliga skräck-teman.
[redigera] Det stora genombrottet
Den första fiktiva detektiv som skapade stora rubriker var Sherlock Holmes av Sir Arthur Conan Doyle. Han skapades i Dupins avbild, och var huvudperson i fyra romaner och femtiosex noveller som publicerades i tidningen The Strand från 1887 och många år framöver. Berättelserna blev så spridda att läsekretsen knappt accepterade något annat från Doyles penna än historier om Holmes. Framgången låg dels i den utmärkta karaktärsskildringen av den genialiske Holmes, dels i den levande beskrivningen av Londons två världar: den aristokratiska och den brottsliga. I efterhand har dock Holmes (och Conan Doyle) kritiserats för att vara konservativ och fördomsfull (vilket så gott som alla författare kritiseras för av sin eftervärld).
Effekten av Sherlock Holmes kan inte överskattas. Rollfiguren är fortfarande levande på film, TV och i bokform. Denna påverkan inleddes redan när det kom nya Holmes-noveller från Conan Doyles penna: alla efterkommande detektiver bedömdes med Holmes som måttstock, och alla problem jämfördes med gåtan med Baskervilles hund eller Bruce-Partingtons ubåtsskisser.
[redigera] Guldåldern
Det var först under 1930-talet som Sherlock Holmes inte längre var ohotad mästare på deckartronen. Det berodde delvis på de billiga och populära pulp-tidningarna, som orsakade att försäljningen av deckarhistorier fullkomligt exploderade.
Men det berodde också på tre stora deckarförfattare: Dame Agatha Christie med sina berättelser om Hercule Poirot och miss Marple, Ellery Queen med sina böcker om figuren Ellery Queen, och John Dickson Carr med sina låsta-rummet-mysterier. Visserligen hade ett tiotal andra deckarförfattare stora framgångar - till exempel var den som hade störst framgångar rent försäljningsmässigt amerikanen Erle Stanley Gardner med sina Perry Mason-berättelser - men inga andra författare hade lika stor påverkan på genren som Christie, Queen och Carr.
Senare har den perioden kommit att kallas deckarens guldålder, som visserligen hade pusseldeckaren som grund, men där många av de varianter som formatet tillät testades: här finns många experimentella böcker, som omkullkastade alla förutfattade meningar om hur en deckare skulle se ut. En av de mest experimentella var R. Austin Freemans inverterade deckare.
[redigera] Den hårdkokta realistiska åldern
Som en motreaktion på Agatha Christie och de andras intellektuella pussel, dök det i Ernest Hemingways kölvatten upp fler och fler realistiska skildrade privatdetektiver upp. Först ut var Dashiell Hammett med sina noveller om en anonym privatdetektiv under 1920-talet. Senare följde Hammetts fem klassiska romaner mellan åren 1928 - 1934 där bland annat den hårdföre privatdetektiven Sam Spade introducerades. Raymond Chandler som debuterade 1939 med sin detektiv Philip Marlowe, kan ses som en direkt fortsättning på Hammetts författarskap.
Senare författare i denna genre är Bart Spicer (detektiv: Carney Wilde) och Ross MacDonald (Lew Archer). Den hårdkokta skolan fick ett uppsving under 1980-talet och 1990-talet i och med kvinnliga författare som Sue Grafton (Kinsey Millhone), Sara Paretsky (V. I. Warshawski), och den brittiska Val McDermid (Kate Brannigan).
[redigera] Genreblandningens ålder
När genren definierats så hårt är det vanligt att författare blandar med andra genrer (se nedan). Numera är det därför inte lätt att klassificera en bok som renodlad deckare, se till exempel boken Rosens namn som lika mycket är en intellektuell roman, en historielektion och ett teologiskt traktat, men som också innehåller en deckares alla ingredienser. Framför allt blev deckaren under 1970-talet mer samhällskritisk, under 1980-talet mer glittrig och poppig, och under 1990-talet mer psykologisk.
[redigera] Sverige
Under 1800-talet och början av 1900-talet var de flesta publicerade böckerna på svenska inom genren översättningar från engelska, franska och tyska. Sverige var dock tidigt ute med flera inhemska deckar-berättelser. En av de tidigaste är novellen Skällnora kvarn av Carl Jonas Love Almqvist, och en annan är den tidiga Sherlock Holmes-pastischen av pseudonymen Sture Stig (1849-1913).
Kort före och under första världskriget uppträdde den första hela generationen av begåvade svenska kriminalförfattare. De främsta av dessa var Iwan Aminoff (1868-1928), S. A. Duse (1873-1933), Axel Essén (1880-1951), Harald Johnsson (1886-1936), Gösta Palmcrantz (1888-1978), Julius Regis (1889-1925), Gunnar Serner (1886-1947), Otto Witt (1875-1923) och Harald Wägner (1885-1925)[1].
Den stora explosionen kom något senare än i England och USA. Författare som Stieg Trenter, Maria Lang och Vic Suneson debuterade alla på 1940-talet. De blev aldrig stora namn utomlands.
Under 1960-talet började däremot svenska deckare att uppmärksammas i och med att Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker om Martin Beck blev storsäljare över hela världen. Efter det har bland annat Jan Guillous spionromaner, Henning Mankell och Håkan Nessers polisromaner blivit översatta till flera andra språk.
Bland svenska detektivromaner för ungdomar kan nämnas Astrid Lindgrens böcker om Mästerdetektiven Kalle Blomkvist, Åke Holmbergs deckarparodier om Ture Sventon och Nils-Olof Franzéns böcker om Agaton Sax.
[redigera] Olika typer
Genren deckare som utgör en stor del av den skönlitteratur som ges ut kan i sin tur delas in i olika subgenrer. Till exempel har den kunnige deckarforskaren Jan Broberg hittat följande typer:
| Deckar-genrer | ||
|
|
||
Naturligtvis finns det böcker som är svåra att klassificera eller som tillhör flera subgenrer, men det är som det ska vara.
[redigera] Vanliga termer och berättargrepp
[redigera] Rent spel
Deckarförfattaren förväntas spela rent spel (Fair Play) med läsaren, det vill säga redovisa alla relevanta ledtrådar, inte använda gift eller andra mordmetoder som inte går att upptäcka, samt inte ljuga för läsaren. Mer eller mindre rent spel var vanligt förekommande i de rena detektivromaner som Christie, Queen och Carr skrev.
[redigera] Fåtöljdetektiv
Detektiv som löser gåtorna genom skarpsinne och utan att ens flytta sig ur sin fåtölj. Typexempel: Rex Stouts böcker om Nero Wolfe.
[redigera] Samling i biblioteket
Slutet av berättelsen, där detektiven samlar de misstänkta och ger en föreläsning om hur brottet gick till, och avslöjar den skyldige. Numera är detta en ganska ovanlig berättarteknik i böcker, men förekommer fortfarande ofta på film och TV.
[redigera] Utmaning till läsaren
Författaren talar direkt till läsaren, och utmanar läsaren att lösa gåtan innan detektiven (det vill säga författaren) avslöjar det rätta svaret. I vissa fall redovisar författaren till och med på vilka sidor ledtrådarna som är nödvändiga för att lösa gåtan finns. Typexempel: Ellery Queens första nio böcker.
[redigera] Kritik mot genren
Deckaren som genre har under de senaste hundra åren kritiserats från många håll: litteraturvetare, "seriösa" författare, tidningskritiker, och läsare. Men attackerna på deckaren som helhet har inte blivit obesvarade. Det finns många deckarentusiaster, från många olika läger som har skrivit glödande försvarstal.
[redigera] Våld
Eftersom deckarna i så hög grad handlar om mord och andra våldsamheter, menar kritiker att genren är våldsförhärligande, och att det kan göra läsarna mer våldsbenägna. (Jämför: diskussionen om underhållningsvåld.)
Men inslaget av våld i de flesta deckare är ganska litet - ofta begränsat till en kort skildring i början av berättelsen. Undantaget är de hårdkokta deckarna och den psykologiska thrillern där våldet har en något mer framträdande roll. Tyngdpunkten ligger dessutom oftare på vad som händer efter våldet, och hur samhället bestraffar våldsverkare. Det rimmar illa med tanken att deckare skulle uppmuntra till våld.
Med tanke på att de flesta läsare är kvinnor i övre medelåldern - en grupp som traditionellt sett inte samankopplas med större våldsverk - anser många deckarkännare att diskussionen snarast handlar om moralpanik.
[redigera] Platta karaktärer
Deckarförfattare har ofta anklagats för att inte verka bemöda sig om att skildra "verkliga" personer, utan bara schackpjäser som inte agerar realistiskt utan så att det ska passa intrigen.
Anklagelsen stämmer till viss del, men det finns flera orsaker till att det måste vara på det sättet - varav det främsta är att det skulle bli alldeles för lätt att gissa vem som är den skyldiga om rollfigurerna vore rundade, något som helt förtar nöjet med en såpass intellektuell lek som deckaren.
Agatha Christie, som är en av de författare som kritiserats hårdast för sina klichéartade uppsättning karaktärer, är trots det en av de mest populära. Christie-forskare har därför menat att de platta karaktärerna är lättare att identifiera sig med för en större publik, eftersom de inte utestänger lika många tolkningar.
[redigera] Trovärdighetsproblem
Några av de frågor som återkommer gång på gång är:
- Hur kan polisen tillåta att amatördetektiver lägger sig i de känsliga mordutredningarna?
- Varför skulle amatörerna vara skickligare än polisen?
- Hur kan det alltid vara den minst sannolike som begått brottet?
- Varför göra sig så mycket besvär för att döda någon?
Svaret är att deckare, liksom alla genrer, bygger på en rad konventioner. Musikal-genren till exempel innehåller konventionen att verkligheten ibland avbryts av musik. De konventionerna kan man tycka vad man vill om, och man kan kritisera dem, men de kommer troligen inte att förändras, eftersom genrerna bygger på regler som de flesta som är intresserade av den individuella genren önskar. Deckargenrens "regler" handlar bland annat om att lag och ordning besegrar brott och kaos. (Undantaget här är brottslingen som hjälte-subgenren.)
[redigera] Förutsägbarhet
Formeln "Mord - Deckare förhör misstänkta och letar ledtrådar - Deckare upptäcker att den minst sannolika begått mordet och tar fast mördaren" är så inarbetad att det är lätt att förutsäga vad som ska hända.
Men just den formeln är nyckeln till deckargenrens framgång: med hjälp av få element (samt olika miljöer och karaktärer) går det att skapa oändligt många variationer, ungefär som det går att skriva oändligt många musikaliska verk med ett begränsat antal hel- och halvnoter.
[redigera] Spelar inte rent spel
Författaren fuskar med ledtrådarna så att läsaren inte kan lösa fallet innan lösningen presenteras.
Men gåtorna ska vara svårlösta - och det innebär bland annat att författarna väver in ledtrådarna lite för mycket, men i de flesta fall går det att hitta ledtrådarna om man vänjer sig vid författarens sätt att berätta.
Dock är det inte alla författare som spelar rent spel med läsaren. Det är inte alla författare vars intriger hänger ihop logiskt. Men det behöver inte vara ett hinder för att läsaren ska känna sig underhållen. Som alltid har läsaren valt genren själv, och kan välja på nytt om det första valet inte föll till belåtenhet.
[redigera] Man kan inte attackera en hel genre
Många deckarförsvarare ser det som orättvist att döma ut hundratusentals författare och böcker, baserat på vilken genre de tillhör, och att det ska finnas definitivt större spännvidd på kvaliteten inom genren än inom de flesta andra genrer.
[redigera] Se även
[redigera] Källor
- ^ Dag Hedman; Prosaberättelser om brott på den svenska bokmarknaden 1885-1920, Gidlunds (1997). ISBN 91-7844-253-2
- Jan Broberg: I ett nötskal (1980)
- Robert Barnard: A talent to deceive - An appreciation of Agatha Christie ISBN 0-00-637474-3
