Lokalfärg (narratologi)
| Lokalfärg |
|---|
 Erik Gustaf Geijer, som tidigt använde sig av begreppet.
|
Lokalfärg (alternativt lokal färg, lokalkolorit) är ett berättartekniskt begrepp. Det syftar på karakteristiska drag hos en plats eller personer som skildras i en berättelse, drag som gör berättelsen mer verklighetsanknuten och åskådlig. Genom att exempelvis besöka en viss plats kan författaren lättare fånga lokalfärgen i den litterära texten.[1]
Beskrivning och bakgrund[redigera | redigera wikitext]
Lokalfärgen är kopplad både till de egenskaper som miljön har och de människor (eller andra varelser) som finns på platsen.[1]
Ordet förekommer i svensk skrift sedan 1827. Fem år senare introduceras ordet i betydelsen ett föremåls naturliga", opåverkade färg i verkligheten eller i en målning (se lokalfärg (bildkonst)).[1] Erik Gustaf Geijer var 1839 en tidig användare av ordet, då i den särskrivna varianten lokal färg.[2]
Olika användning[redigera | redigera wikitext]
Ibland kan en författare använda sig av ordet i relation till både den konkreta (färgrelaterade) och den överförda, berättartekniska betydelsen.[3]
Begreppet lokalfärg (eller lokal färg) kan även användas i en vidare betydelse, som något med lokal förankring i en händelse eller skeende. I en fotbollsmatch kan många spelare födda på orten skänka matchen en lokal färg.[4]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] lokalfärg i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 30 juni 2016.
- ^ "LOKAL". saob.se. Läst 30 juni 2016.
- ^ London, Jack (1918): Äventyr, sid. 80. A.-B. Bohlin & Co. (runeberg.org), översatt av Mathilda Drangel. Läst 30 juni 2016.
- ^ Andersson, Gustaf (2015-03-08): "Lokal färg i Siriusseger". unt.se. Läst 30 juni 2016.