Maximinus Daia

Maximinus Daia (Gaius Galerius Valerius Maximinus);^[1] också känd som Maximinus II och Maximinus Daza, född cirka 20 november 270; död i juli eller augusti 313, romersk kejsare 308-313 e.kr.. Han var ursprungligen fåraherde i Illyrien och kallade sig då Daia.

Han gjorde karriär inom armén och utnämndes 305 till romersk kejsare av sin farbror Galerius. Maximinus var även härskare över Syrien och Egypten.

Efter upphöjelsen av Licinius 308 gav Maximinus sig själv titeln Augustus. Vid Galerius död 311 tog han kommandot över de asiatiska provinserna. När Licinius och Konstantin den store senare gjorde gemensam sak ingick Maximinus en allians med usurpatorn (troninkräktaren) Maxentius. 313 rådde öppen konflikt mellan Maximinus och Licinius och den förre led till slut ett svårt nederlag i närheten av Heraclea Pontica 30 april samma år. Maximinus flydde först till Nicomedia och därefter till Tarsus där han blev belägrad av Licinius och dog i juli eller augusti följande år. Det har spekulerats kring hans dödsfall om det skedde på grund av sjukdom, självmord, förgiftning respektive gudomlig rättvisa.

Maximinus var aldrig särskilt i populär i de kristna skrifterna, då han återupptog förföljelsen av de kristna sedan Galerius utfärdat ett toleransedikt.