Metallbindning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

I en metall delar metallatomerna med sig av sina valenselektroner till ett gemensamt "elektronmoln", som håller ihop alla de positiva joner som bildas, detta är den sammanhållande kraften i kristallen. Detta kallas metallbindning. Metaller är goda ledare för elektronisk ström, eftersom de har rörliga elektroner (i detta fall valenselektronerna). Det är elektronerna i elektronmolnet som vandrar när metallen leder ström.

Metallbindningen är en relativt stark bindning, se tabell nedan:

Bindning Ämne Bindningsenergi Bindningsenergi
kJ/mol eV/Atom
Jon NaCl 640 3.3
MgO 1000 5.2
Kovalent Si 450 4.7
C (diamant) 713 7.4
Metall Hg 68 0.7
Al 324 3.4
Fe 406 4.2
W 849 8.8
van der Waals Ar 7.7 0.08
Cl_2 31 0.32
Väte NH_3 35 0.36
H_2O 51 0.52

Jonföreningar är ganska spröda kristaller. Metaller, däremot, kan man ofta valsa ut i tunna blad eller smida till olika föremål. Detta beror just på den bindning metallatomerna binds med. Jonföreningar är ju uppbyggda av joner med olika laddningar som binder varandra och om dessa skulle valsas(alltså förskjutas av yttre påverkan), så att joner med lika laddningar skulle komma intill varandra, skulle repulsion uppstå. Då skulle kristallen spricka. Men i metallkristallen uppstår ingen sådan repulsion när lagren av metallatomer förskjuts, utan de kan därför glida över varandra utan att kristallen förskjuts. Allt tack vare elektronmolnet som finns överallt och binder samman atomerna.

Se även[redigera | redigera wikitext]