Metallbindning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

I en metall delar metallatomerna valenselektroner vilka bildar ett gemensamt "elektronmoln", som håller ihop de positiva joner som bildas när valenselektroner inte längre är bundna till enskilda atomer utan är fritt rörliga i kristallen. De fria elektronerna utgör den sammanhållande kraften i kristallen, vilket kallas metallbindning. Metaller är goda ledare för elektronisk ström på grund av de fria valenselektronerna. Det är de fria elektronerna som vandrar när metallen leder ström.

Tabellen visar olika bindningstypers bindningsenergier för ett antal ämnen:

Bindning Ämne Bindningsenergi Bindningsenergi
kJ/mol eV/Atom
Jon NaCl 640 3.3
MgO 1000 5.2
Kovalent Si 450 4.7
C (diamant) 713 7.4
Metall Hg 68 0.7
Al 324 3.4
Fe 406 4.2
W 849 8.8
van der Waals Ar 7.7 0.08
Cl_2 31 0.32
Väte NH_3 35 0.36
H_2O 51 0.52

Jonföreningar ger ganska spröda kristaller. Metaller, däremot, kan ofta valsas ut i tunna blad eller smidas till olika föremål, vilket beror på metallbindningen. Jonföreningar är uppbyggda av joner med olika laddningar som binder varandra och om dessa skulle valsas, alltså förskjutas av yttre påverkan, så att joner med lika laddningar skulle komma intill varandra, skulle repulsion uppstå och kristallen spricka. Men i metallkristallen uppstår ingen sådan repulsion när lagren av metallatomer förskjuts, utan förskjutningar kan förekomma utan sprickbildningar i makroskopisk skala på grund av de fria elektronernas sammanhållande förmåga.

Se även[redigera | redigera wikitext]