Kemisk bindning
Från Wikipedia
| Bindning | Ämne | Eb [kJ/mol] | Eb [eV/atom] |
|---|---|---|---|
| Jon- | NaCl | 640 | 3,3 |
| MgO | 1000 | 5,2 | |
| Kovalent | Si | 450 | 4,7 |
| C (diamant) | 713 | 7,4 | |
| Metall- | Hg | 68 | 0,7 |
| Al | 324 | 3,4 | |
| Fe | 406 | 4,2 | |
| W | 849 | 8,8 | |
| van der Waals- | Ar | 7,7 | 0,08 |
| Cl2 | 31 | 0,32 | |
| Väte- | NH3 | 35 | 0,36 |
| H2O | 51 | 0,52 |
Kemisk bindning är det fenomen som håller ihop atomer, joner och molekyler med varandra. Kovalent bindning, en typ av kemisk bindning, är också ansvarig för att molekyler och sammansatta joner håller ihop inbördes. Den starkaste bindningstypen är jonbindning som existerar främst mellan en metall och en icke-metall. Övriga bindningstyper är kovalent bindning, metallbindning, van der Waals-bindning, vätebindning, dipol-dipolbindning samt jon-dipolbindning.
Referenser [redigera]
- ^ Callister, William (1997). Materials Science and Engineering - An Introduction. USA: John Wiley & Sons. sid. 21