Närfältskommunikation

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Närfältskommunikation (Near Field Communication, NFC) är en överföringsmetod för kontaktlöst utbyte av data över korta sträckor. Namnet kommer av att antennens längd avsiktligt anpassas så att den är en multipel (1/2, 1/4, 1/8 osv.) av våglängden och därför inte tillåter en stående våg, vilket begränsar räckvidden till närfältsområdet runt antennen (vanligtvis runt 10 cm), och därigenom blir ytterst svår att avlyssna på avstånd. Syftet med tekniken är att skapa en säker, intuitiv och enkel kommunikationsskanal mellan olika elektroniska enheter, primärt inriktat mot mobiltelefoner. Exempelvis kan en mobiltelefon med inbyggt NFC användas som betalmedel, populärt kallat "mobil plånbok", i en butik eller kollektivtrafik.[1] Andra användningsområden är att överföra filer mellan två enheter eller att initiera andra kommunikationsprotokoll, där närfältskommunikationen säkerställer att man inte råkar koppla upp sig mot en okänd enhet längre bort.

Användningsområden[redigera | redigera wikitext]

Tekniken används redan i Japan i form av Suica-kortet för att få tillträde till vissa tunnelbanesystem.[2] Svenska implementeringar av tekniken kan idag hittas hos bland annat SAS incheckningssystem[3] och som hotellrumsnycklar (Assa Abloy, Choice Hotels, Telia Sonera m.fl.).[4]

Säkerhet[redigera | redigera wikitext]

Kommunikationsavståndet för NFC är visserligen bara några centimeter, men protokollet i sig garanterar inte säker kommunikation. Eftersom NFC är ett gränssnitt för trådlös kommunikation riskerar det att avlyssnas. Enheter som implementerar NFC, t.ex. framtida betalsystem kopplat till mobiltelefoner, bör därför implementera någon form av krypteringsprotokoll.

Samtidigt krävs ett samarbete från olika parter för att uppnå en säker kommunikation: tillverkare av enheter bör skydda t.ex. NFC-mobiltelefoner genom krypterings- och autentiseringsprotokoll; användaren bör använda lösenord, tangentlås och antivirusprogram för att skydda sin enhet eller mobiltelefon; programskapare och de som tillhandahåller transaktionstjänster bör använda antivirusprogram och andra säkerhetslösningar för att förhindra att systemet infekteras av spionprogram och sabotageprogram.[5]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den första telefonen med NFC-stöd var Nokia 6131 [6] och den första Android-telefonen med NFC-stöd var Samsung Nexus S från 2010[7][8]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Åsblom, Joel (26 januari 2011). ”Genombrott för den mobila plånboken”. ComputerSweden. http://www.idg.se/2.1085/1.365131/genombrott-for-den-mobila-planboken. Läst 12 december 2011. 
  2. ^ Briggs, Jason (25 januari 2011). ”So Why Should You Care About NFC?”. TechCrunch. http://techcrunch.com/2011/01/25/so-why-should-you-care-about-nfc/. Läst 12 december 2011.  (engelska)
  3. ^ ”SAS launches NFC Smart Pass”. Future Travel Experience. 16 juni 2011. http://www.futuretravelexperience.com/2011/06/sas-launches-nfc-smart-pass/. Läst 12 december 2011.  (engelska)
  4. ^ Clark, Sarah (3 november 2010). ”NFC phones replace room keys and eliminate check-in at Swedish hotel”. NFC World. http://www.nfcworld.com/2010/11/03/34886/nfc-keys-hotel-sweden/. Läst 12 december 2011.  (engelska)
  5. ^ Geiger, Harley (11 april 2011). ”NFC Phones Raise Opportunities, Privacy and Security Issues”. Center for Democracy and Technology. http://www.cdt.org/blogs/harley-geiger/nfc-phones-raise-opportunities-privacy-and-security-issues. Läst 12 december 2011.  (engelska)
  6. ^ ”Nokia 6131 NFC”. 2007-01-07. http://www.phonearena.com/phones/Nokia-6131-NFC_id1884. Läst 4 oktober 2013. 
  7. ^ Video: Google CEO talks Android, Gingerbread, and Chrome OS”. Computerworld. 2010-11-16. http://blogs.computerworld.com/17368/google_android_gingerbread_chrome_os. Läst 4 oktober 2013. 
  8. ^ Gingerbread feature: Near Field Communication”. Android Central. 2010-12-21. http://www.androidcentral.com/gingerbread-feature-near-field-communication. Läst 4 oktober 2013. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]