Norge

Wikipedia

(Omdirigerad från Norsk)

För andra betydelser, se Norge (olika betydelser).

Kongeriket Norge
Kongeriket Noreg

(Flagga)	(Statsvapen)
Nationellt valspråk: Alt for Norge (kung Haralds motto) Eidsvolleden 1814: Enige og tro til Dovre faller
Nationalsång: 'Ja, vi elsker dette landet'

Huvudstad	Oslo 59,92° N, 10,73° Ö
Största stad	Oslo
Officiella språk	Norska (bokmål, nynorsk)
Statsskick Regent Statsminister	Konstitutionell monarki Harald V Jens Stoltenberg
Självständighet • Deklarerad • Erkänd	från svensk-norska unionen 7 juni 1905 26 oktober 1905
Yta • Totalt • Vatten	385 199¹ km² (66:e) 6 %
Folkmängd • Totalt • Befolkningstäthet	4 758 362 (115:e) 14,9 inv/km² (165:e)
BNP (PPP) • Totalt 2007 • Per capita	NOK 2 289 miljarder (2:a) NOK 486 335
Valuta	Norsk krone (`NOK`)
Tidszon	UTC + 1
Topografi • Högsta punkt • Största sjö • Längsta flod	Galdhøpiggen 2 469 m ö.h. Mjøsa 368 km² Glomma 598 km
Nationaldag	17 maj
Landskod	NO, NOR²
Landsnummer	`+47`
¹Inkluderat Svalbard och Jan Mayen ²Svalbard och Jan Mayen har tilldelats ladskoderna SJ och SJM och Bouvetön har tilldelats BV och BVT.

Norge (på nynorska: Noreg; namnet kommer av fornnordiska Norðrvegr, Norvegr, Noregr, "vägen mot norr") är en konstitutionell monarki i norra Europa, väster om Sverige på Skandinaviska halvön. Förutom Sverige gränsar landet till Ryssland och Finland. De närbelägna öarna Svalbard och Jan Mayen står under norskt självstyre och betraktas som en del av kungadömet, medan Bouvetön i Atlanten och Peter I:s ö i Stilla havet är underordnade Norge men inte räknas som en del av riket. Norge har även gjort anspråk på Dronning Maud Land i Antarktis.

Norge är en av de nationer som grundade militäralliansen Nato 1949.

[redigera] Klimat

Norge har ett svalt tempererat klimat med bergsklimat i de norra delarna. Medeltemperaturen varierar stort mellan olika delar av landet. Vintertemperaturer varierar mellan -15 till 1° och 10-20° på sommaren. Årsnederbörden är från 500 till över 2000 mm. Den mesta nederbörden faller i de västra delarna.

[redigera] Historia

Detta avsnitt är en sammanfattning av Norges historia

[redigera] Tidig historia

Norge blev ett enat rike under 1000-talet och hade under storhetstiden på 1200-talet överhöghet över Färöarna, Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Hebriderna, Man, Island och Grönland, det såkallade Norgesväldet. Enligt vissa historiker innebar Digerdöden år 1349 dock ett hårt slag och landet hamnade i skuggan av sina grannländer.^{[källa behövs]} Genom Kalmarunionen och gifte med det danska kungahuset kom Norge under danskt inflytande. Den ursprungliga norska högadeln dog så småningom ut. ^{[källa behövs]} Under åren med Danmark förlorade Norge på 1600-talet några av sina gamla territorier, landskapen Bohuslän, Jämtland, Härjedalen och socknarna Idre och Särna till Sverige. Napoleonkrigen, med Danmark som allierad med Frankrike, betydde slutet för danskarnas tid i Norge. Vid fredskongressen i Kiel i 1814 överlämnades Norge till Sverige, men utan öarna i Nord-Atlanten. Kraftiga nationella protester resulterade emellertid i en norsk konstitution och valet av Kristian Fredrik till kung 17 maj 1814. Men den svenska kronprinsen, senare kungen Karl XIV Johan vägrade erkänna Norges självständighet och Sverige gick till anfall. Efter några veckors krig kapitulerade den norska armén och Norge tvingades att gå i personalunion med Sverige genom konventionen i Moss. Norge behöll dock sin nya grundlag med de förändringar som unionen krävde, och nationalförsamlingen Stortinget valde den svenske kungen Karl XIII till kung även i Norge den 4 november (under namnet Karl II).

[redigera] Unionsupplösning

Norge blev fullt självständigt 1905 genom att att unionen upplöstes. Därigenom avskaffades den gemensamma kungamakten och utrikespolitiken, som i princip var det enda gemensamma politikområdet. Tidigare hade riksståthållarämbetet avskaffats, men kronprinsen eller hans son som uppnått myndig ålder kunde dock vid unionsupplösningen fortfarande vara vicekung av Norge. Dessutom fattades vissa beslut av kungen i Stockholm med närvarande norska statsråd.

På 1890-talet hade Norges olust med unionen ökat starkt. Att Sverige gång på gång nekat Norge till att ha en egen utrikespolitik och ett eget konsulatväsen bidrog till detta. Det senare hade rent praktiskt en stor betydelse för den betydande norska handelsflottan. Det hela kulminerade med att Stortinget år 1905 beslutade att Oscar II inte längre kunde räknas eller fungera som norsk kung eftersom han motiverade sitt nekande till regeringens avskedsansökan med att han inte kunde utse en ny regering, sedan regeringen avgått i protest. Regeringen avgick i protest när kungen inte ville ratificera Stortingets beslut om ett norskt konsulatväsen. Många fruktade att krisen kunde sluta som i 1814, att Sverige igen skulle gå till krig mot Norge och som den starka parten diktera en bitter fred. Förhandlingar i Karlstad mellan de båda ländernas regeringar lyckades dock skapa ett fredligt slut på unionen. Den norska tronen erbjöds de svenska prinsarna, men alla tackade nej. Det blev istället Danmarks prins Carl som tackade ja och valdes till kung Haakon VII av Norge.

[redigera] Andra världskriget

9 april 1940 började Tyskland sin attack mot Norge. Sänkningen den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden gav kungafamiljen och regeringen tid att fly från Oslo. Städerna Molde, Elverum, Kristiansand, Steinkjer, Voss och Namsos skadades svårt i tyska bombanfall. Det tog 62 dagar för tyskarna att erövra Norge och därefter upprättade de en marionettregering med Vidkun Quisling som regeringschef. Kungen och den lagliga regeringen lyckades fly till Storbritannien. Då Tyskland kapitulerade 1945 befann sig 350 000 tyska soldater i Norge. Krigsdödade norrmän under de fem åren beräknas till drygt 10 000. Av dessa var 700 judar. 9 000 norrmän hade suttit i tyska koncentrationsläger. Finnmark var den del av Norge som drabbats hårdast. Den flyende Wehrmacht brände byarna och förstörde 1944 och 1945 nästan all infrastruktur under sitt försök att fördröja Röda armén. Civilbefolkningen på nära 60 000 tvångsförflyttades söderut.

[redigera] Efterkrigstid

De 30 åren efter kriget präglades av en kraftig ekonomisk tillväxt. Erfarenheterna från andra världskriget medverkade starkt till att Norge valde sida i kalla kriget och var med att grunda Nato. Landet har i två folkomröstningar sagt nej till medlemskap i EU.

I slutet av 1960-talet hittades olja i Nordsjön och inkomsterna därifrån har betytt mycket. Norge har i dag inga statsskulder. Landet var 2004 världens tredje största oljeexportör efter Saudiarabien och Ryssland^[1]. Statens petroleumsfond, den så kallade "oljefondet", är det oanvända överskottet från norska statens oljeinkomster. Fonden investerar i utländska aktier och obligationer. I november 2006 var värdet 1 880 miljarder norska kronor. Norge toppade år 2006, för femte året i rad, FN:s "Human Development Index" och har en av världens högsta inkomstnivå per capita.

[redigera] Geografi

Fördjupning: Norges geografi

Den norska naturen är klippig och utmärks av fjordar, öar och glaciärer (Norges kust är 20 000 km lång, vilket är 10 % längre än till exempel USA:s kust (borträknat Alaska, vars kust är nära 57 000 km). Norge gränsar till Sverige, Finland och Ryssland i öster och har kuster mot Skagerrak i söder, Nordsjön (Stora Fiskebanken) i sydväst, Norska havet i väst och Barents hav i norr.

Norges högsta berg är Galdhøpiggen, omkring 2 469 meter. Ibland anges Glittertind som högre med en höjd på 2 472 meter, men då är istäcket inräknat, vilket ju varierar i tjocklek (själva berget når 2 452 meter).

Norge har ett tempererat klimat längs med kusterna mycket tack vare golfströmmen med strängare klimat i inlandet och subarktiskt klimat i norr. Den högsta temperaturen som uppmätts i Norge är 35,6 grader i Nesbyen den 20 juni 1970. Kallast har man haft i Karasjok på Finnmarksvidda i nordligaste Norge. Där hade man -51,4 grader den 1 januari 1886.

Högsta punkt: Galdhøpiggen 2 469 m
Naturtillgångar: petroleum, gas, timmer, aluminium, koppar, zink, järn, fisk, thorium
Befolkningens medellivslängd: 79,5 år^[2]
Religion: Evangelisk-luthersk tro 90 % (1990), frikyrkliga 2,5 %, katoliker 0,5 %

Total yta: 385 199 km² varav
- Svalbard 61 020 km²
- Jan Mayen 377 km²
- sötvatten 17 900 km²
- Norska Antarktis är områdesanspråk i Antarktis.

Karta över Norge (en detaljerad karta återfinns här)

[redigera] Största städer

Efter antal invånare i tätorten 1. januari 2007

Se även:

[redigera] Öar efter yta

Spetsbergen, 37 673 km² (Svalbard)
Nordaustlandet, 14 443 km² (Svalbard)
Edgeøya, 5074 km² (Svalbard)
Hinnøya, 2204,7 km²
Senja, 1586,3 km²

[redigera] Sjöar efter yta

[redigera] Se även

[redigera] Statsskick och politik

Fördjupning: Norges politik

Norge är en konstitutionell monarki med en parlamentariskt utsedd regering. Statschefens uppgifter inom det politiska systemet är främst ceremoniella. Den norska grundlagen från 1814 ger statschefen rätten att självständigt utnämna sin regering men sedan 1884, då parlamentarism infördes, har det blivit så att statsministern måste ha stöd i Stortinget. Formellt sett kan statschefen utnämna vem han vill som statsråd i regeringen, men i praktiken utnämns statsråd efter förslag från statsministern.

Det norska parlamentet, Stortinget, består av 169 ledamöter från år 2005, valda från 19 regioner, fylken. Valsystemet är proportionellt med val vart fjärde år. Stortinget består av två kamrar - Odelstinget och Lagtinget - med något olika uppgifter. Medan Odelstinget väcker åtal i riksrätt och behandlar lagförslag i en första läsning, utgör Lagtinget riksrättens domarnämnd och bekräftar Odelstingets lagförslag i en andra läsning. Detta är nu dock upphävt men träder ikraft 2009, då Stortinget i fortsättningen kommer att fungera som en kammare.

[redigera] Demografi

Fördjupning: Norges demografi

Norge har 4 737 171 invånare (1.1.2008), varav ungefär en halv miljon bor i Oslos kommun. Omkring Oslo och det som defineras som Østlandsområdet bor ungefär 1,5 miljon människor. Den största delen av Skandinaviens samisktalande befolkning bor i Norge.

Folkmängden ökade med 1,2 % 2007, den högsta tillväxten sedan 1946. Av invånarna är 50,5 % kvinnor och 49,5 % män. Uppdelat i ålder (2004): 0–14 år 19,8 %, 15–64 år 65,4 % och 65 år och äldre, 14,8 %.

Norska är officiellt språk i Norge. Språket består av de två skriftvarianterna bokmål och nynorsk. Ungefär 95% av Norges befolkning talar norska som modersmål. Samiska är minoritetsspråk och officiellt språk i några kommuner i Nord-Norge.

När det gäller etniskt ursprung är den största delen av befolkningen nordisk eller nordgermansk medan en mindre del i norra delen av landet är samisk eller finsk. Under de senaste åren har invandringen utgjort mer än hälften av befolkningstillväxten och en ökande andel av befolkningen är invandrare, 7,3 % per 1 januari 2003. De största invandrargrupperna är svenskar, danskar och pakistanier.

[redigera] Administrativ indelning

Fördjupning: Norges fylken

Norge är indelat i 19 fylken:

[redigera] Världsarv

I Norge belägna platser upptagna på Unescos världsarvslista.

Bryggen i Bergen (1979)	Urnes stavkyrka (1979)	Røros (1980)	Hällristningarna i Alta (1985)
Vegaöarna i Nordland (2004)	Struves meridianbue (2005)	Geirangerfjorden (2005)	Nærøyfjorden (2005)

[redigera] Kultur

[redigera] Kända norrmän

Ivar Aasen - språkman, nynorskans upphovsman
Niels Henrik Abel – matematikgeni
Roald Amundsen – först till sydpolen
Elisabeth Andreassen ("Bettan") – sångerska
Sverre Anker Ousdal – skådespelare
Tone Bekkestad – meteorolog TV4
Gro Harlem Brundtland – politiker
Ole Bull – fiolspelare, kompositör
Tor Trondsen - fotbollspelare
John Carew - fotbollspelare
Kjell Magne Bondevik - politiker
Bjørn Dæhlie - skidåkare, tidernas mest framgångsrika vinterolympier
Jon Fosse – författare
Tryggve Gran – skidtränare och pilot, till sydpolen med Robert Falcon Scott
Edvard Grieg – kompositör
Carl I. Hagen – politiker
Knut Hamsun – författare
Harald V - kung
Morten Harket – sångare och kompositör i popgruppen A-ha
Anita Hegerland - sångerska
Sonja Henie – konståkningsstjärna och skådespelerska i Hollywood
Thor Heyerdahl – arkeolog och historiker, drivkraften bakom Kon-Tiki-projektet
Henrik Ibsen – författare
Åse Kleveland – sångerska och politiker
Johann Olav Koss - skridskoåkare
Sissel Kyrkjebø – sångerska
Trygve Lie – första generalsekreterare för Förenta nationerna
Edvard Munch – konstnär
Lise Myhre – serietecknare, grundare till seriefiguren Nemi
Wenche Myhre – sångerska
Fridtjof Nansen – äventyrare, forskare, diplomat
Alf Pröysen - visdiktare och författare, bland annat "Teskedsgumman" och "Mössens julafton".
Vidkun Quisling – nazist och anklagad för landsförräderi under andra världskriget
John Arne Riise - fotbollspelare
Aud Schønemann – skådespelerska, mest känd från TV som Marve Fleksnes' mor
Jon Skolmen – komiker, skådespelare, mest känd från "Sällskapsresan"-filmerna
Jens Stoltenberg - politiker
Ole Gunnar Solskjær - fotbollspelare
Jahn Teigen – musiker
Peder Tordenskjold – sjömilitär under stora nordiska kriget
Liv Ullmann – skådespelerska
Sigrid Undset – författare
Rolv Wesenlund – komiker och skådespelare, mest känd från TV som Marve Fleksnes
Karin Fossum - författare
Odd Nerdrum - konstnär
Magnus Carlsen - schackspelare