Norska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Norska
Norsk
Talas i Norge Norge
Region Norden
Antal talare 5 miljoner
Status stabilt
Klassificering indoeuropeiskt

 germanskt
  nordiskt
   västnordiskt

    norska
Officiell status
Officiellt språk i Norge Norge
Språkmyndighet Norsk språkråd
Språkkoder
ISO 639-1 no, nb, nn
ISO 639-2 nor, nob, nno
ISO 639-3 nob, nno nor, nob, nno

Norska (no. norsk) är ett västnordiskt fastlandsnordiskt språk med stora dialektvariationer, som talas av ungefär 5 miljoner människor, främst i Norge, där det är officiellt språk (i vissa områden tillsammans med samiska). Norskan har två officiella skriftvarianter (målformer), bokmål och nynorska.

Klassificering[redigera | redigera wikitext]

Norska är ett västnordiskt språk (enligt synkron klassificering fastlandsnordiskt) i den nordgermanska grenen av den indoeuropeiska språkfamiljen. Talad norska och talad svenska har en tämligen hög ömsesidig begriplighet på ett sådant sätt att svenska och norska bildar ett dialektkontinuum, detta gäller också norska och danska men i lite mindre grad. I gengäld är skriven norska (bokmål/riksmål) och danska mycket lika varandra.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Karta som visar kommuner med officiell skriftvariant i år 2007.

Norska talas av omkring 4,5 miljoner i Norge, och av omkring en miljon utanför landet. Av dessa har omkring 4,3 miljoner språket som förstaspråk. Av de norsktalande utanför Norge är omkring 50 000 bosatta i Nordamerika (2006), samt 45 000 i Sverige (2005).[1] Totalt 160 000 norska medborgare bor i utlandet, och omkring 5 miljoner norskättade emigranter har naturaliserats i USA och Kanada, varav ca 99 % av ättlingarna har förlorat språket. När invandrare talar norska med inslag av utländska ord eller "förortssociolekt" (speciellt i Oslo) kallas det nedsättande för "kebabnorsk". När norskan blandas med svenskan kallas detta "svorska", exempelvis i TV för blandad publik eller fejkat språk i filmer.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Modern norska har utvecklats från fornnordiskans varianter, tillsammans med de övriga nordiska språken, men har, till skillnad från isländskan och färöiskan, senare starkt påverkats av danskan och lågtyskan. Fornnorskan fick betydande inflytande på språken hos folkslag omkring Nordsjön genom vikingarnas aktivitet, inte minst på Brittiska öarna, så mycket att man ofta kunde kommunicera väl med nordborna, och engelskan bär ännu med sig både många ord och geografiska namn från fornnordiska. Detta fornspråk skrevs ursprungligen med runor. Med tiden har talspråket i Norge utvecklats till väldigt skilda varianter, historiskt till stor del beroende på begränsade möjligheter till kommunikation utanför det lokala området, på grund av den bergiga topografin. Dialektvariationen betraktas ibland som unikt stor, i många aspekter.

Bokmål är baserat på den danska skrifttraditionen som en följd av att danskt skriftspråk i senmedeltiden kom att bli Norges enda officiella skriftspråk då Danmark-Norges maktcentrum de facto var i Köpenhamn till 1814. Sedan 1550 hade dansk Bibel använts, statskyrkans liturgi och officiellt högtidsspråk var på danska, men ofta med norskt uttal. Skriftliga dokument på norska förekom dock fram till 1600-talet. Det skriftliga dansk-norska språket, "riksmålet" som det benämndes 1899 av den prominente företrädaren Bjørnstjerne Bjørnson, var till stavningsreformen 1907 nästan identiskt med danska skriftspråket, då stavningen började göras mer lik medelklassuttalet i vissa östliga regioner, "standard östnorsk". Denna reformerade variant fick 1929 namnet "bokmål", då det är väsentligen är ett skriftspråk. Ett delvis danskklingande uttal som på Sørlandet är dock inte direkt kopplat till riksmål/bokmål, utan kan vara dialekt. Det gamla dansk-norska språket slutade användas i praktiken 1923, då Aftenposten övergav det för riksmål.

Huvudförkämpen för en norsk skriftnormering var Knud Knudsen (18121895), "bokmålets far". Han ville ha en reglering "efter den almindeligste Udtale af Ordene i de Dannedes Mund". Sagosamlingarna av Asbjørnsen & Moe bidrog ytterligare till att norska ord kom in i skriftspråket. Först 1889 kom Bibelöversättning på nynorsk/landsmål och 1904 på bokmål. I språkreformen 1938 infördes dialektinslag i bokmålet, och nykonstruerade ord som ersättning för ord med danskt ursprung.

Nynorska var beteckningen på det språk som utvecklats ur den medeltida norskan, med grammatiska förenklingar och användes från 1500-talet. Filologen Ivar Aasen forskade om detta språkstadium och olika norska dialekter. Genom att på 1840-talet försöka systematisera det använda språket räknas han som "uppfinnaren" av nynorska, som baserades på genomgångna västnorska dialekter, en skriftspråkskompromiss som inte stämmer helt med någon bestämd talad dialekt. År 1850 publicerade han boken Ordbog over det norske Folkesprog och 1853 Prøver av Landsmaalet i Norge. 1885 beslutade Stortinget att jämställa nynorska (på den tiden kallad landsmål) med det dansk-norska språket som officiellt skriftspråk. Högnorska är en puristisk variant av nynorska där man undviker bokmålspåverkan.

I Norge är det nu 85–90 % av befolkningen som använder bokmål som sitt vanligaste skriftspråk, men skolelever måste ändå lära sig båda skriftspråken. År 2007 hade 86 % av skoleleverna sin undervisning på bokmål (1943 var det ⅔ bokmål och ⅓ nynorska). För tal är det ca 20 % av befolkningen som använder bokmål, resten "dialekt". För att uppmuntra bruket av nynorska användes devisen "snakk dialekt, skriv nynorsk". Den norska statstelevisionen, NRK, sänder program med programledare på nynorska (minst 25 % av sändningstiden skall nämligen vara på den minst använda varianten). Alla myndigheter har skyldighet att kunna kommunicera på bägge språken om det önskas. Utländska norskstuderande lär sig i regel bokmål.

Ett misslyckat försök att skapa "samnorska", ett enat skriftspråk, har gjorts. Moltke Moe skrev redan 1900 om riksmål som ett steg på vägen att finna ett gemensamt språk som i framtiden skulle kunna ena det norska folket, och han stod bakom den första rättskrivningsreformen 1907. Motståndet mot vad som kunde vara ett "blandspråk" var stort, från både nynorskfolket och bokmålsfolket, speciellt riksmålsrörelsen. Språkstriden var som störst under åren 19551965. Nu är debatten nästan obefintlig. Skriftspråken har sedan dess utvecklat sig varsin väg, men bokmålet används nästan till hundra procent i stora dagstidningar (totalt 89 % enbart på bokmål mot 6 % enbart på nynorska) och detta är det största hotet för nynorskan. Bokmålstalande ungdomar visar ofta motstånd mot de obligatoriska skolstudierna i nynorska. I språkreformer 1981 och 2005 har vissa ändringar från 1938 reverserats och normeringen kommit närmare det faktiska bruket.

Dialekter[redigera | redigera wikitext]

Norskt talspråk har stora dialektala skillnader, speciellt i förhållande till folkmängden. Dessa skillnader kan bland annat förklaras av stora geografiska avstånd, och att fjällandskapet har begränsat kontakten mellan människor. Den starka ställningen som dialekterna har fått i modern tid, också i mer formella sammanhang, är mer eller mindre unikt för Norge. De lokala dialekterna är bättre bevarade än i många andra länder där dialekter försvagats genom påverkan av massmedierna och migration inom landet. Dialektvariationerna omfattar både systematiskt avvikande vokabulär, morfologi, syntax/grammatik, ortografi och uttal.

De norska dialektgrupperna brukar indelas i dialektgrupperna østlandsk, vestlandsk, trøndersk och nordnorsk, efter landsdelar och vissa gemensamma drag. Vid sidan om detta finns sociolekter, med större påverkan av bokmål.

Ortografi[redigera | redigera wikitext]

Det finns två officiella skriftspråksvarianter, som förvaltas av Språkrådet:

  • bokmål: skriftspråk (starkt påverkat av danska på grund av 400 års danskt styre) som majoriteten i Norge skriver. Bokmål är idag (sedan 1929) namnet på den i staten Norge mest använda officiella varianten. 91 % av alla norskspråkiga publikationer var på bokmål/riksmål 2003.
  • nynorska: skriftspråk utvecklat av Ivar Aasen i mitten av 1800-talet baserat i huvudsak på västnorska samt dialekterna i de inre områdena av fylkene Aust-Agder, Telemark och Buskerud.

Utöver detta finns det historiska och inofficiella språkvarianter. Mest framträdande är riksmål som är mycket likt bokmål men skrivs mer konservativt. Andra målformer är det under 1900-talet utarbetade samnorsk samt høgnorsk.

Alfabetet[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Dansknorska alfabetet

c, q, w, x och z används i princip bara i lånord och i vissa efternamn.

a, e och o kan förses med diakritiska tecken för att särskilja homografer, men inte nödvändigtvis. Fornnorska skrevs med runalfabetet, och det latinska alfabetet infördes med kristendomens intåg på 1000-talet.

Medeltidsnorskan tog likt svenskan in ligaturerna Æ och Œ av från medeltidslatin. Œ har troligen kommit till genom att med tiden ha förlorat de horisontella linjerna och resten av E har fått lutning. Norskan har delvis använt den tyska ligaturen av Æ och Œ där E bildat prickar över första vokalen, men övergick inte helt till det bruket av Ä och Ö som Sverige gjorde på 1500-talet. I analogi med dessa skapades bokstaven Å i Sverige för Gustav Vasas Bibel 1526, användande a med ring ovanför, som ett förenklat a eller o för att symbolisera omvandlingen till ljud likt O. AA hade sedan medeltiden uttalats som Å (ungefär [o:]) i Norden, utvecklat av fornnordiskans långa A. Under 1800-talet gjordes ansträngningar att införa detta som kallades "svenskt Å", som tillåtet alternativ 1869. Först 1917 infördes Å officiellt som rekommenderad ersättning för AA och Danmark följde efter 1948. Sedan 1938 är det obligatoriskt, men det är dock tillåtet ibland att skriva AA med den äldre stavningen, framför allt i personnamn och vissa geografiska namn, och speciellt för att kompensera avsaknad av tecknet Å i teckenuppsättningar. Citat från äldre text behåller vanligen den äldre stavningen.

Böjningar[redigera | redigera wikitext]

Svaga substantiv[redigera | redigera wikitext]

Bokmål
Singular Plural
Genus Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
mask. en båt båten båter båtene
fem. ei sol
en sol
sola
solen
soler solene
neut. et hus huset hus husene
husa
Nynorska
Singular Plural
Genus Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
mask. ein båt båten båtar båtane
fem. ei sol sola soler solene
neut. eit hus huset hus husa

Svaga verb[redigera | redigera wikitext]

Bokmål
Typ Infinitiv Presens Preteritum Perfekt Imperativ
A å kaste kaster kasta
kastet
har kasta
har kastet
kast!
E å lyse lyser lyste har lyst lys!
å leve lever levde har levd lev!
Nynorska
Typ Infinitiv Presens Preteritum Perfekt Imperativ
A å kasta
å kaste
kastar kasta har kasta kast!
E å lysa
å lyse
lyser lyste har lyst lys!
å leva
å leve
lever levde har levt
har levd
lev!

Exempel[redigera | redigera wikitext]

Svenska Bokmål Nynorska
Jag kommer från Norge. Jeg kommer fra Norge Eg kjem frå Noreg.
Vad heter han? Hva heter han? Kva heiter han?
Detta är inte en häst. Dette er ikke en hest. Dette er ikkje ein hest.
Regnbågen har många färger. Regnbuen har mange farger. Regnbogen har mange fargar.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Swedish Statistics from 2005. Shows the official number of Norwegians in Sweden at page 20.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Wikipedia
Wikipedia har en upplaga på norska (bokmål).
Wikipedia
Wikipedia har en upplaga på norska (nynorsk).