Omplacering enligt LAS
Omplacering används inom arbetsrätten för att beskriva den situation då en arbetsgivare förflyttar en anställd från en typ av arbete och ger honom/henne nya arbetsuppgifter.
Vid uppsägning enligt 7 § LAS (1982:80) fordras att uppsägningen är sakligt grundad. Den anses inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig.[1]
Omplacering används ibland som någon form av bestraffning. Omplacering kan också användas för att söka lösa en tvist där samarbetssvårigheter har ansetts föreligga.
Rättsfall där godtagbara skäl ansetts föreligga[redigera | redigera wikitext]
- Arbetsdomstolen 1993 nr 34.[2]
- En arbetstagare har avskedats sedan han omkring två månader tidigare omplacerats från en chefsbefattning till ett okvalificerat arbete hos arbetsgivaren. Avskedandet har ansetts lagligen grundat.[3]
- En polisinspektör med ställning som gruppbefäl inom Stockholmspolisens hundenhet har omplacerats till annat arbete inom polisorganisationen. Det har inte visats att omplaceringen strider mot lag eller goda seder.[4]
- En yrkesofficer som dömts för sexuellt utnyttjande av underårig till åtta månaders fängelse har sagts upp från sin anställning.[5]
Rättsfall där godtagbara skäl inte ansetts föreligga[redigera | redigera wikitext]
- En polis som har haft en tidsbegränsad anställning som livvakt har efter en händelse i tjänsten omplacerats till andra arbetsuppgifter. Godtagbara skäl har anförts, men omplaceringen bedömdes utgöra en otillåten disciplinpåföljd.[6]
- En kommun har sagt upp en hos kommunen anställd socialsekreterare under åberopande av "samarbetssvårigheter". Uppsägningen har ogiltigförklarats sedan arbetsdomstolen funnit att kommunen åsidosatt sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket LAS.[7]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ 7 § 2 stycket Lagen (1982:80) om anställningsskydd
- ^ AD 1993 nr 34
- ^ AD 1994 nr 106
- ^ AD 1998 nr 150
- ^ AD 2009 nr 96
- ^ AD 2010 nr 52
- ^ AD 1994 nr 134