Palestina

Denna artikel handlar om den geografiska regionen Palestina. Se även Palestina (stat), Palestinska myndigheten eller Palestina (olika betydelser).

En satellitbild från 2003 över regionen, med nationella gränser visade i ljusgrått. Märk väl att Golanhöjderna, som på denna karta markeras som israeliskt, är erkänt som en del av Syrien av alla FN-stater utom Israel.

Detaljerad karta över Fenicien och Palestina (till höger) under grekisk-romersk tid, Palestina före kungariket (mitten) samt gamla Egypten (vänster).

Karta över det heliga landet, från år 1759

En palestinsk kvinna från staden Ramallah vid början av 1900-talet.

1948: Arabländernas svar på staten Israels grundande

1947-UN-Partition-Plan-1949-Armistice-Comparison

Palestina (från grekiska Παλαιστίνη; latin Palæstina; hebreiska פלשתינה, Palestina; syriska ܦܠܫܬ; arabiska فلسطين Filasṭīn, Falasṭīn, Filisṭīn) är ett av många namn för den geografiska region som omfattar området mellan Medelhavet och Jordan jämte andra närliggande områden.

Namnet Palestina härrör ursprungligen från Filistéen vilket var en smal kustremsa där Gaza nu ligger.^{[källa behövs]} Kejsar Hadrianus hade efter flera uppror behov av att slutgiltigt förödmjuka judarna och om möjligt utplåna deras hemland varför han gav det område som tidigare utgjort provinsen Judeen namnet Palæstina vilket är en latiniserad form av Filistéen. Enligt berättelserna i gamla testamentet var filistéerna Israels huvudfiender under flera århundraden.

Palestina i modernt språkbruk refererar till det brittiska FN-mandatet Palestina som senare kom att delas mellan judar och araber då först mandatet Transjordanien, sedermera Jordanien, avskildes 1921, och staten Israel bildades 1948.

Området motsvarar i dag staten Israel, Jordanien samt Västbanken och Gaza. En tänkt stat för palestinierna, omfattande större delen av Västbanken och Gaza, kommer sannolikt att kallas Palestina.

Andra namn för regionen är bland annat Kanaan, Israel och Det heliga landet.

Geografi

Denna artikel handlar om områdets geografi. Den geografiska uppdelningen är omstridd, det behandlas i Israel/Palestina-konflikten.

Det historiska områdets gränser är inte helt väldefinierade, men den romerska provins som 100 e.Kr. bytte namn från Syria Judaea till Syria Palestinae motsvarar idag Syrien, Israel, Gaza och Västbanken, södra Libanon samt västra Jordanien som gränsar till Palestina. Andra definitioner utgår från det område som under antiken var under judisk kontroll i de två judiska stater som existerade (första och andra Tempel); beskrivningen av områdets gränser finns i den Hebreiska Bibeln (Gamla testamentet).

Befolkning

Under den osmanska tiden beräknas 11-12% av befolkningen vara kristna och resten muslimer . Palestina erövrades 1517 av de osmanska turkarna, vars välde krossades runt 400 år senare.

Judar under osmanska tiden

Under den osmanska tiden fanns det en liten minoritet av judar kvar i Palestina, i huvudsak fyra judiska centra: Jerusalem, Tiberias, Safed och Hebron. Det största samhället var Safed. Där bodde 10 000 judar, varav de flesta hade fördrivits från Spanien 1492. De sysslade med livsmedelshandel och vävning. Safed var också ett sjudande kulturellt och mysticistiskt centrum. Där skrev Josef Karo sin betydelsefulla ”Shulchan Aruch” (Det dukade bordet). Där verkade kabbalisten Isaac Luria och hans lärjungar under långa tider. 1586 berövade myndigheterna Jerusalems församling Nachmanides synagoga. Judarna förlorade sin främsta gudstjänstplats. De flyttade då till Samuels grav, som ligger på det högsta berget som vetter mot Jerusalem norrifrån. Enligt officiell statistisk under slutet av seklet varierade antalet judar i Jerusalem mellan 1 000 – 1 500. De levde i tre kvarter, bl.a. det Judiska Kvarteret, med anor från Romartiden. Så man beräknar att det fanns ca 12 000 judar i bara Safed och Jerusalem men fler fanns på andra platser & städer.(ref.http://si-info.org/index.php?id=104)

Folkgrupper under modern tid

1871/1872 uppgick antalet invånare till 382 000 personer: 85 % muslimer, 11 % kristna och 4 % judar. Folket bodde i 657 byar och 13 städer Judarna var nästan helt samlade i Jerusalem, Hebron, Tiberias och Safad . 1914 hade Palestina en befolkning på 791 000 personer, varav 60 000 (7.6%) var judar .. När den brittiska mandatmyndigheten genomförde sin första folkräkning 1922 visade det sig att totalbefolkningen hade minskat på grund av första världskriget, till totalt 757 000, varav muslimer 590 890 (78%), judar 83 700 (11%) och resten kristna eller annat .

Efter Hitlers och hans antisemitiska nazistregims maktövertagande i Tyskland 1933 ökade den judiska invandringen. Enligt FN:s undersökningskommission, UNSCOP, hade Palestina 1946 1,86 miljoner invånare, varav 33 % judar, 58 % muslimer och 8 % kristna . För befolkning efter 1948 se Israel, Palestinska myndigheten och Palestinakonflikten.

Historia

Denna artikel handlar om områdets historia fram till 1948. För tiden efter 1948 se Israel/Palestina-konflikten (samt Palestinska självstyret och Israel).

Äldre historia

Mer än en miljon gamla spår av förmänniskor (homo erectus) har hittats i Jordandalen. Norr om Nasaret har påträffats skelett av homo sapiens, ungefär 100 000 år gamla. I Ramalla och i Betlehem har man hittat redskap från Natufisk kultur (ca. 12800–10300 f.Kr.). En av världens äldsta städer ligger i området: Jeriko fanns redan omkring 9000 f.Kr.

Under den tidigare bronsåldern (3000-2200 f.Kr.) uppstod stads-stater, omgivna av skyddsvallar. Under mellersta bronsåldern (2200-1500 f.Kr.) influerades området av de omgivande civilisationerna, bland annat Egypten, Mesopotamien och Syrien.

Kanaanéer och filistéer

Det första historiskt kända folket i området var kanaanéerna, som var ett stadscentrerat folk (och många av dagens storstäder i området härstammar från den tiden). Under den senare delen av det andra millenniet före Kristus trängdes deras civilisation undan av filistéerna (hebreiska pelishtim) - från vilka romarna gav Palestina dess nya namn - och hebréerna, vilka också kom att absorbera flera kanaaneiska kulturella drag.

Grekerna

Palestina, så som det såg ut vid vår tideräknings början, går tillbaka till den makedonske härföraren Alexander den Store och hans erövringar. Omkring år 330 f.Kr erövrade han den östra Medelhavsstranden, innan han på allvar riktade sin uppmärksamhet mot öster och lade under sig det väldiga Perserriket, och drog vidare ända bort till Punjab i Indien. Hela den kända världen från Grekland i väster till Indusdalen i öster lydde under en och samma härskare.

Hans många nygrundade städer vittnar om hans medvetenhet om svårigheten att hålla samman ett så stort rike med militära medel. Han strävade efter att etablera en stadskultur i sann grekisk anda, som ekonomiskt och kulturellt skulle hålla samman hans erövringar. Alexandria i Nildeltat blev den största av dessa städer. Palestina blev genom Alexander en del av den hellenistiska världen, med sin internationella och universella världsbild. Det syns tydligt i städer som Caesarea, Tiberias och Samaria. Efter Alexanders död 323 f.Kr. föll hans rike sönder och Palestina kom under de syriska Seleukidernas dominans ca 200 f.Kr.

I mellantiden var Palestina styrt av ett antal egyptiska härskare. Detta hände samtidigt som Romarriket började etablera sig som stormakt i östra Medelhavsområdet efter det att man i det Puniska kriget besegrat Kartago. Hotet från Rom gjorde att de syriska makthavarna stärkte sig militärt och ideologiskt genom att ta en fastare kontroll över sina områden.

Judisk historia

Omkring 1000 f.Kr. kunde hebréernas kung David upprätta ett hebreiskt storrike i regionen, vilket dock snart kom att delas i två, nordriket Israel och sydriket Juda. Nordriket övergick snart till att bli ett assyriskt lydrike, och de nordliga stammarna assimilerades förmodligen. Detta har gett upphov till legender om de försvunna stammarna. År 586 f.Kr. erövrade den babyloniske kung Nebukadnessar både det assyriska riket och sydriket där även Jerusalem ingick. Nebukadnessar fördrev judarna till Babylon.

Persiskt välde

Den persiske kungen Kyros den store erövrade Babylon 559 f.Kr. Han lät judarna återvända till Jerusalem med omnejd. Nu tillhörde Palestina det persiska väldet fram till 330-talet f.Kr., då Alexander den store gjorde sig till herre över Medelhavsområdet, för att senare övergå i det romerska väldet. Efter den Babyloniska fångenskapen år 539 f.Kr. återvände vissa judar, men inte alla befolkningsgrupper, till Palestina, där man i huvudsak livnärde sig som nomadiserande herdar eller som fiskare och hantverkare. Man ägnade sig också åt fåravel, jordbruk och handel i liten skala. Självklart följde administratörer, präster och aristokratin med och intog sina poster. Området man återvände till var bara något större än Kalmar län och sträckte sig 20 mil i längdriktningen och kanske som mest 10 mil inåt land från Medelhavskusten.

Växlande härskare

I mellantiden var Palestina styrt av ett antal egyptiska härskare. Detta hände samtidigt som Romarriket började etablera sig som stormakt i östra Medelhavsområdet efter det att man i det Puniska kriget besegrat Kartago. Hotet från Rom gjorde att de syriska makthavarna stärkte sig militärt och ideologiskt genom att ta en fastare kontroll över sina områden.

Den syriske kungen låg i strid med flera grannstater och behövde framför allt finansiera sitt krig. Detta tänkte han sig göra genom att komma åt de rikedomar som det ryktades om skulle finnas i Jerusalems tempel. Därför måste den judiska kulturen utplånas och därefter ersättas med grekiska fester och ritualer. Antiochos IV förbjöd exempelvis alla rikets judar att följa den mosaiska lagens bud. Han omvandlade Jerusalems tempel till ett Zeus-tempel för att stärka den grekiska kulturens roll. Några större skatter hittades dock aldrig.

Det judiska folket reste sig mot den syriska överhögheten under ledning av Judas Mackabeus och hans bröder och efter tre år kunde de år 164 f.Kr erövra Tempelberget och återinviga templet för judiska riter och kulttraditioner. Detta högtidlighålls än idag genom en stor glädjefest, Chanukka eller tempelreningsfesten. År 142 f.Kr fick man skattefrihet gentemot den syriska överheten, men perioden av relativ självständighet blev kort, till följd av inbördes maktstrider.

Romersk välde

Till slut efter några generationers fejd så vände sig inte mindre än tre judiska tronpretendenter till den romerske fältherren Pompejus som befann sig i Damaskus, att han skulle intervenera och lugna ner situationen. Det var således judarna själva som bjöd in Roms soldater till sitt land – tidigare hade romarna tvekat eftersom judarna var en relativt stor befolkningsgrupp med uppskattningsvis 15 miljoner individer utspridda från Alexandria till östra Persien. Pompejus missade inte tillfället att utvidga sitt rike utan intog med sin armé Jerusalem år 63 f.Kr, och infogade därmed Palestina i den romerska provinsen Syrien. Detta skedde dock inte utan blodspillan. Över 3000 summariska korsfästelser, tortyr, hårda skatter och ett massivt förtryck var de medel man använde sig av för att tvinga befolkningen till underkastelse.

Därmed var Palestina under romersk överhöghet och utlämnade till de lydfurstar som Rom använde sig av för att styra sitt stora välde. En av dessa var Herodes den Store. Han regerade på Roms uppdrag under åren 40-4 f.Kr. Efter hans död delades riket mellan hans tre söner och Galiléen tillföll sonen Herodes Antipas, som regerade fram till år 39 e.Kr. Hans bröder avsattes däremot snart av Rom för sitt maktmissbruk; i stället infördes direktstyre under en romerska landshövdingar. En sådan var Pontius Pilatus som i historien är känd för att ha haft oturen att befinna sig i Jerusalem vid påsken då Jesus från Nasaret ska ha lidit martyrdöden enligt författarna till Nya Testamentet.

År 70 e.Kr., efter ett judiskt uppror, beordrade den romerske befälhavaren i Palestina, Titus, Jerusalems förstöring. Efter ännu ett judiskt uppror år 135 ändrade den romerske kejsaren Hadrianus namnet på den romerska provinsen Syriska Judea till Syriska Palestina, och många judar flyttade.

Arabisk historia

Kaliferna

År 638 erövrades Palestina av de muslimska araberna. Under 600- och 700-talet inlemmades så området i den muslimska kulturkretsen under kalifernas styre. Det nya muslimska imperiet byggde vidare på hellenistisk och persisk kultur och skapade på kort tid en politisk, kulturell och språklig enhet som sträckte sig från Indien till Spanien. Det muslimska kalifatet styrdes först från Damaskus och efter 750 från Bagdad. Så småningom delades imperiet upp och makten växlade mellan olika härskarfamiljer, dynastier.

Korstågstiden

Huvudartikel: Korståg

Runt tusentalet kom delar av området tillfälligt under kristen kontroll i samband med korstågen. I Europa hade den religiösa fanatismen vuxit. De kristna måste återerövra det heliga landet från de "otrogna", det vill säga muslimerna. Det muslimska imperiets splittring under 900-talet gjorde det möjligt för påven i Rom att år 1095 kalla till heligt krig, korståg. Korståg: Västerlandets heliga krig. Lund: Historiska Media. ISBN 978-91-85507-52-8 sid. 111</ref> När Jerusalem erövrades 1099 dödades tiotusentals muslimer och judar. Staden tömdes på muslimsk och judisk befolkning. Längs Medelhavets östkust grundade korsfararna så kallade korsfararstater, varav en var kungariket Jerusalem

Korstågstiden varade i omkring 100 år.

Omvändelse till islam, ökad arabisk invandring och tidvis förföljelse av kristna och judar gav Palestina muslimsk majoritet på 1000-talet.

Åter arabiskt

Korsfararstaterna besegrades slutgiltigt 1187 av araberna under den kurdiske generalen Saladin och området blev åter muslimskt.

Efter korsfararna kom mongolerna. Men liksom inträngande turkiska seldjuker före dem konverterade de nya makthavarna till islam och anpassade sig till islamisk kultur med arabiskan som gemensamt språk.

Den mongoliska invasionen hejdades i ett stort slag 1260. Palestina hamnade nu istället under de egyptiska mamlukerna, en dynasti som uppstått ur den muslimska militära överklassen av främst turkisk härkomst.

Osmanska väldet

Från 1517 var landet (då med namnet Syrien) en del av Osmanska riket. Sultanen blev väktare av islams heliga platser i Syrien såsom Jerusalem och Hebron. Kristna och judar tilläts i enlighet med milletsystemet viss autonomi. Den nya härskarklassen smälte inte som de tidigare in i den arabiska kulturen. Sultanens undersåtar i Syrien styrdes istället av turkiska tjänstemän på order från Beirut eller Konstantinopel. Befolkningen hade i första hand en religiös identitet – oftast muslimsk, ibland kristen, drusisk eller judisk – och en stark familje- och bytillhörighet. De hade arabiska som modersmål. Nationell identitet och nationsgränser i modern mening existerade inte. De större jordägarna bodde i städerna, medan merparten av befolkningen var fattiga bönder som framställde olivolja och odlade bomull, sesamfrö, apelsiner med meraför avsalu, även till länder utanför Syrien.

Palestinamandatet under Storbritannien

Efter att ha tillhört Osmanska riket i tre hundra år blev det, efter första världskriget, deklarerat som en internationell zon under brittisk och fransk kontroll, Palestinamandatet.

Palestina delas

Samtidigt som NF-mandatet upphörde 1948 utropade judar i Palestina staten Israel på en stor del av Palestina. Den arabiska majoriteten accepterade inte detta och 1948 års arab-israeliska krig bröt ut. Se Israel-Palestinakonflikten.

Palestinsk arabisk kultur

Kulturen och religion spelar en viktig roll för den palestinska identiteten och olika utvecklingsprojekt inom film, teater och musik pågår. Arkeologiska utgrävningar utförs i bland annat Gaza och gamla kulturbyggnader renoveras. Kulturen är starkt präglad av traditionella könsroller.

Litteratur

Palestinsk litteratur kan vara påtagligt politisk, som till exempel verk av författare som Salma Khadra Jayyusi och Liana Badr, som menar att litteraturen ska hjälpa palestinierna att se det rätta i sin kamp. Andra, som poeten Mourid Barghout, motsätter sig kravet på engagemang.

När det gäller poesi utgör fortfarande klassisk förislamisk poesiform fortfarande en mycket populär konstform. Palestinska poeter skriver för övrigt ofta om en stark kärlek till och längtan efter ett förlorat hemland. [6]

Bland de palestinier som blev arabiska medborgare i Israel föddes en skola för motståndets poesi. Där ingick poeter som Mahmoud Darwish, Samih al-Qasim, och Tawfiq Zayyad. Dessa poeters verk var i stor utsträckning okända i arabvärlden på grund av avsaknaden av diplomatiska förbindelser mellan Israel och de arabiska regeringarna. Situationen förändrades sedan Ghassan Kanafani, en annan palestinsk författare i exil i Libanon, publicerat en antologi om deras arbeten 1966. [6]

Musik och Dans

De olika kulturerna i området har påverkat varandras musik. Danser som i ett område betraktas som helt unika återfinns på andra platser i lätt modifierad form som exempelvis Debka. Instrument som Darbuka, Qanun och Oud spelas alltjämt, men har en undanskymd roll.

Den muslimska trons inställning till musik, att den borde förbjudas, har inte åtföljts. Dansens och musikens könsmaktsordning är ofta mycket explicit.

Den palestinska musiken har liksom annan musik sedan urminnes tider varit nära kopplad till det talade språket. I Palestina har olika händelser som präglat dess moderna historia starkt avspeglats i dess musik. Folkmusiken, som har en lång palestinsk tradition, har färgats av palestiniernas lidande och förlusten av hemlandet. Folkliga poeter improviserade ord till traditionella låtar på stundens ingivelse. "Ala Dal'ona," till exempel, en traditionell kärleksballad, blev en låt som beskriver förlusten av hemland och Ockupationen av 1967 gav upphov till en ny våg av musiker som behandlar de nationella låtar i olika stilar och former. Media och ny teknik lyckats flytta fram de konstnärliga strävanden. Nationella sånger var inte längre enbart grundas på form av hymnen. De blev en blandning av konst låtar, populära sånger och körverk, alla med fokus på de vedermödor och strävanden vårt folk. längtan efter frihet.

Framväxten av den arabiska renässansen och nationalistiska rörelser nationalistiska och exponeringen för västerländsk klassisk musik gav upphov till den nationella sången. Den baserades ursprungligen på den hymnform som blev mycket populär i början av 1900-talet hos alla araber i regionen. Orden i sångerna återspeglade ambitioner från den tiden:.Uppmaning till arabisk enighet och brödraskap mellan muslimer och kristna som ett medel för att uppnå självständighet. Två framstående palestinska musiker från den tiden skrev också nationella sånger riktade till skolornas körer med orkesterackompanjemang: Salvador Arnita och Yusef Batroni, båda lärare vid Birzeit universitetet.

Ockupationen 1967 gav upphov till en våg av musiker som behandlar de nationella sångerna i nya stilar och former. Nationella sånger var inte längre enbart grundas på hymnformen. De blev en blandning av konststycken, populära sånger och körverk, alla med fokus på det palestinska folkets vedermödor och strävanden.

En palestinsk nationalorkester debuterade på nyåret 2011.

Teater

Folklig teater odlades i början på 1900-talet, under det osmanska väldet. Skolteatern engagerade många under det brittiska mandatet. Detta fortsatte under jordansk regim fram till sexdagarskriget 1967, då det kulturella livet avstannade. Teatern började leva upp igen under tidigt 1970-tal i det ockuperade Jerusalem. Teatergrupper bildades främst med amatörskådespelare.

Några teatrar på Västbanken är Al-Harah teatern i Betlehem, Ashtar Theatrar i Ramallah och The Freedom Theatre i Jenins flyktingläger.

Emile Habibi och Ghassan Kanafani är kända dramaförfattare.

Film

Palestinsk film uppstod efter sexdagarskriget 1967. PLO och flera av dess fraktioner startade särskilda avdelningar för produktion av dokumentärfilm. Internationellt genombrott kom med Elia Suleimans "Krönika om ett försvinnande", som 1996 vann flera festivalpriser. Samma regissör kom 2002 med "Gudomligt ingripande", som tilldelades både jury- och kritikerpriset i Cannes. Hany Abu-Assads "Paradise Now" blev 2005 Oscarsnominerad. Andra kända regissörer är Michel Khleifi; "Wedding in Gallilee" (1987), Annemarie Jacir "Salt of This Sea" (2008) och Najwa Najjar ("Granatäpplen och myrra" (2009). Framstående palestinska skådespelare är Hiam Abbass och Ali Suliman.

Konst

Samtida palestinsk konst har sina rötter i folklig konst och traditionell kristen och muslimsk målning genom tiderna. Efter katastrofen 1948 har nationalistiska teman dominerat hos palestinska konstnärer. Under 90-talet har många konstnärer tagit till sig moderna stilar. Bland dessa finns Salam Dyab och Hisham Zreiq.

Hantverk

Många olika sorts hantverk, av vilka många har funnits bland palestinierna i hundratals år, fortsätter i dag. Palestinskt hantverk inkluderar broderiarbete, keramik-tillverkning, tvål-framställning, glastillverkning, vävning och olivträarbete liksom pärlememoarbete och träskulptur. En del palestinska städer på Västbanken, särskilt Betlehem, Hebron och Nablus har gjort sig kända för att ha specialiserat sig på ett visst hantverk.

Broderier och vävning

Broderier har i hundratals år varit ett centralt inslag i de traditionell palestinska dräkterna. Produktionen av tyg för traditionella palestinska kläder och för export till hela arabvärlden var en viktig industri i byn Ashkelon, som numera är israelisk.

Beduinvävning utförs traditionellt av kvinnor för att skapa husgeråd anpassade för livet i öknen. Tråden spinns av fårull och färgas med naturfärgämnen. Tyget används för bland annat tält, mattor och kuddar.

Palestinska kulturinstitutioner

• Al–Kasaba Theatre & Cinemateque
• Edward Said Conservatory of Music
• Freedom Theatre
• In'ash Al-Usra Society – Center for Heritage & Folklore Studies
• Riwaq – Center for Architectural Conservation
• Palestine Film Foundation
• House of Poetry
• Palestinian National Theatre
• Popular Art Centre
• Palestinian National Theater
• Yabous Produtions

Se även

• Israel-Palestina-konflikten
• Palestinska självstyret
• Israel
• Gaza

Referenser

Litteratur

Gahrton, Per: Palestinas frihetskamp, Historia, analys och personliga iakttagelser (2008) Stockholm, Carlsson bokförlag ISBN 978-91-7331-177-9 (736 sidor)