Pansarbil

Från Wikipedia
Version från den 21 april 2014 kl. 16.06 av Thomas.W (Diskussion | Bidrag) (→‎Intro: Rättade felstavning och faktafel ("technicals" är inte bepansrade...).)
En Rolls-Royce-pansarbil från första världskriget.
Holländsk pansarbil typ DAF YP-408 (designad på 1950-talet och i tjänst till på 1980-talet).

Pansarbil eller "pansarterrängbil" är ett snabbgående militärt bepansrat strids- och spaningsfordon, bestyckat med en eller flera kanoner och kulsprutor.[1]

En modern pansarbil har normalt 4 till 8 stora terränghjul i stället för larvband och vanligtvis även lätt bepansring. Hjulförsedda pansarbilar är oftast billigare, snabbare och har större räckvidd än larvbandsförsedda fordon. De flesta är inte tänkta att användas i svåra strider utan de är främst tänkta för spaning, ledning och samband. Andra användningsområden kan vara att transportera olika typer av raketer, robotar eller granatkastare genom farliga områden medan besättningen är skyddad. Vissa pansarbilar är dock planerade för att kunna delta i närstrider. Dessa används bland annat för att eskortera mjuka fordon. Dessa pansarbilar är då ofta utrustade med kulsprutor, automatkanoner eller en lätt kanon.

Vid 1900-talets början tillverkade man ofta pansarbilar genom att man tillförde pansar och bestyckning till befintliga fordon, däribland pansartraktorer, pansarbilar och pansartåg. En spektakulär och opraktisk tidig pansarbil var den ryska Tsar Tank från 1915, en typ av bepansrad trehjuling med hjul med nio meters diameter.

Pansarbilar är populära för fredsbevarande uppdrag och vid upprätthållandet av den inbördes säkerheten. Deras utseende är inte lika hotande och konfronterande som stridsvagnar och deras storlek och manövrerbarhet är mera kompatibelt med de trånga ytorna i tätorterna.

Civila fordon kan modifieras till improviserade bepansrade fordon. Vid vissa tillfällen är man även tvungen att från militärt håll tvungna att bygga om sina bruksfordon genom att tillföra bepansring och beväpning.

Se även

Referenser

Externa länkar