Robot (vapen)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Robot (ursprungligen benämnd lufttorped), även missil, raket- eller jet-driven projektil med verkansdel och styrförmåga.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Markrobotar[redigera | redigera wikitext]

De första markrobotarna utvecklades i Tyskland och sattes in mot Storbritannien under andra världskriget: V-1 och V-2. Deras navigationssystem var så inexakta att de inte kunde användas mot mindre mål än en storstad. Utvecklingen av dessa vapen hade påbörjats av Wernher von Braun innan kriget i och med grundandet av det tyska rymdflygsällskapet 1937. Byggandet av V-2 raketerna drevs av det faktum att Tyskland inte hade några egna tunga bombplan att skicka mot de brittiska städerna så som de allierade skickade stora flottor bombflyg i strategiska bombräder mot Tyskland. Forskning påbörjades i andra länder under andra världskriget, bland annat i Sverige, där robotar kallades lufttorpeder.

I slutskedet av kriget tillfångatog både USA och Sovjetunionen tyska forskare och beslagtog material som de använde i sin egen forskning. Eftersom de sovjetiska bombplanen inte kunde nå det amerikanska fastlandet satsade Sovjetunionen på att ta fram kärnvapenbestyckade interkontinentala ballistiska robotar. Precis som i Tyskland och senare i USA fungerade också det sovjetiska rymdprogrammet som en legitim fasad för utvecklingen av dessa vapen. I och med uppskjutningen av världens första satellit 1957 (Sputnik) upplystes världen om att dessa ansträngningar krönts med framgång. Som svar på detta satte USA i gång med sitt eget rymdprogram och rymdkapplöpningen var i full gång. Parallellt med sitt rymdprogram byggde USA upp sin egen arsenal av interkontinentala ballistiska robotar och doktrinen om ömsesidigt garanterad utplåning (Mutually Assured Destruction) antogs. På 70-talet började Sovjet utveckla ett antiballistiskt robotsystem där luftvärnsrobotar skulle slå ut de inkommande kärnvapenrobotarna innan de träffade sina mål. Denna utveckling skapade stor oro då den ökade risken för kärnvapenkrig då ena sidan i konflikten skulle tro sig kunna överleva detta. USA och Sovjet kom 1972 överens om ABM-avtalet som begränsade dessa system till respektive länders huvudstäder. 2001 skrotade USA detta avtal för att man ville bygga sitt eget fungerande ABM-system och satte på så vis igång en ny era av kapprustning. Denna strävan har till dags dato 2005 ej rönt någon som helst framgång.

1991, under Gulfkriget, avfyrade Irak många av sina ballistiska Scudrobotar mot Saudiarabien och Israel (i hopp om att dra med Israel i kriget). Alla robotar som avfyrades var beväpnade med konventionella stridsspetsar, men Iraks fiender fruktade vid den tidpunkten att robotarna skulle laddas med biologiska stridsmedel eller nervgas (så som skett under kriget mellan Iran och Irak). USA sade sig ha motmedlet mot detta i och med Patriotroboten som skulle skjuta ner Scudrobotarna innan de landade. Trots detta var resultatet skralt och få om några Scud stoppades i luften. Det finns fortfarande inga pålitliga sätt att stoppa ballistiska robotar som Scud eller motsvarande, vilka finns i många länder, trots att dessa robotar inte är mycket mer avancerade än andra världskrigets V-2:or.

Sjömålsrobotar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Sjömålsrobot

Mot slutet av andra världskriget utvecklade tyskarna även de första sjömålsrobotarna, bland andra Henschel Hs 293. Dessa avfyrades från bombplan, fjärrstyrdes med radio och TV-länk och sänkte ett antal handels- och örlogsfartyg, men den allierade överlägsenheten i luftkriget samt de allierades försprång vad gäller avancerad elektronik gjorde dels att planen inte kunde nå sina mål så ofta, dels att man snart utvecklade störsignaler som gjorde att robotarna missade.

Kort efter Sexdagarskriget i 1967, kom sjömålsrobotarna i fokus då den israeliska jagaren INS Eliat sänktes av egyptiska (sovjettillverkade) robotar. Det var första gången efter andra världskriget detta skedde, och denna händelse accelererade utvecklandet av sjömålsrobotar och motmedel. Under Falklandskriget blev världen varse sjömålsrobotarnas förmåga, trots att Argentina inte erhöll så stora framgångar med sina Exocetrobotar som massmedia lät påskina. Krigsfartygens styrka har dock genom dessa vapen minskats ytterligare efter att sjömålsrobotarna tagit över den roll som bombflyget hade under andra världskriget.

Vilka som har övertaget, motmedlen eller robotarna, är en öppen fråga då inga slag med dessa vapen utkämpats på senare tid. Nya motmedel utvecklas hela tiden, främst av USA med sin stora flotta, men den nya generationen ryska sjömålsrobotar som P-270 Moskit (som exporteras) ger målet maximalt 20–30 sekunder på sig att upptäcka och slå tillbaka hotet vilket naturligtvis försvårar försvar. I Sverige tillverkas sjömålsroboten RBS 15.

Luftvärnsrobotar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Luftvärnsrobot

Luftvärnsrobotar avfyras från marken mot flygplan. Sovjetunionen satsade hårt på att vidareutveckla de experimentella tyska luftvärnsrobotarna som var under utveckling under andra världskriget, detta för att skydda sig från hotet från de amerikanska atombombplanen under kalla kriget. USA utvecklade även dylika robotar vid denna tid. Exempel på luftvärnsrobotar är Robot 70 och Patriot.

Pansarvärnsrobotar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Pansarvärnsrobot

Pansarvärnsrobotar är fjärrstyrda robotar som är framtagna för att förstöra bepansrade fordon. De avfyras antingen från markfordon, flyg/helikopter eller av infanterienheter. Trådstyrda pansarvärnsrobotar uppkom på 1950-talet och användes i bland annat kriget i Algeriet, Vietnamkriget och krigen i Mellanöstern, där de fick särskilt mycket uppmärksamhet under och efter oktoberkriget där särskilt Egypten använde den sovjetiska AT-3 Sagger i stor mängd. De har en kraftigare sprängladdning än granatgevär och begränsar därmed stridsvagnens möjligheter att röra sig på stridsfältet. Exempel på en pansarvärnsrobot är den svenska Robot 56 Bill.

Jaktrobotar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Jaktrobot

Jaktrobotar är robotar som avfyras från stridsflygplan mot andra flygplan. De första jaktrobotarna använde ledstrålestyrning, som till exempel Kaliningrad K-5 (AA-1 Alkali). Sedan dess har olika målsökande robotar utvecklats. I början kunde de värmesökande endast spåra och följa målets utblås från jetmotorn bakifrån, senare blev sökarna så känsliga att kunde de utnyttja målets friktionsvärme.

Attackrobotar[redigera | redigera wikitext]

Attackrobotar är robotar som avfyras från flygplan mot markmål. Ofta styrs de in av piloten mot målet. Exempel på attackrobotar är Robot 05 och Robot 75.

Nutida robotar[redigera | redigera wikitext]

Dagens robotar finns i olika storlekar, från bärbara modeller med ett par kilometers räckvidd till interkontinentala kärnvapenbärande robotar. Robotarna drivs med raketmotorer med fast eller flytande bränsle, eller i vissa modeller med jetmotorer.

Styrning[redigera | redigera wikitext]

Styrningen sker på ett av tre sätt: målsökning, extern styrning eller med ett inbyggt navigationssystem.

  • En målsökande robot styr mot den strålning (värme- eller radarstrålning) som målet avger eller mot strålning som reflekteras från målet. Dessa robotar kan ha en inbyggd radar. Målsökande robotar kan förvillas genom att man skapar falska mål, så kallade skenmål, till exempel genom att skjuta ut facklor och radarreflekterande remsor.
  • Vid extern styrning kommer styrsignalerna från en operatör, som oftast befinner sig vid avskjutningsplatsen. Signalerna kan överföras via radio eller trådförbindelse. I detta fall har roboten inga egna sensorer.
  • Navigationssystem används av robotar med lång räckvidd. I sin enklaste form bestod de av en kompass och en klocka eller distansmätare. Dagens kryssningsrobotar har avancerade system med GPS, tröghetsnavigering och terrängigenkänning.

I vissa fall kombineras metoderna så att ett navigationssystem tar roboten fram till målets närhet, där målsökaren sedan tar över styrningen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]