Pierre Augustin Caron de Beaumarchais

Pierre Augustin Caron de Beaumarchais, född 24 januari 1732 i Paris, Frankrike, död 18 maj 1799, fransk dramatiker.

Biografi

Beaumarchais var först verksam som urmakare liksom sin far. Han fick sedermera anställning vid hovet, gifte sig rikt och tog sig namnet Duverney. 1764 besökte han Spanien i affärsangelägenheter. Enligt egna uppgifter var han där för att hämnas sin syster, som övergivits av en Clavijo. Resan gav honom inspiration till dramat Eugénie (1767), som i sin tur inspirerade Johann Wolfgang von Goethe till sitt sorgespel Clavigo. En process som Beaumarchais startade 1770 mot Joseph Pâris dit Duverneys arvinge angående fordringar på dödsboet blev det stora genombrottet för honom. Han förlorade visserligen målet, men blev flitigt kommenterad i pressen och han vann den allmänna opinionen på sin sida i saken. Mest känd är han som författare till Le Barbier de Seville (1775; "Barberaren i Sevilla"), som tonsattes av Rossini, och Le Mariage de Figaro ou la Folle Journée (1778; ("Figaros bröllop eller Den tokiga dagen"), som omgjordes för operascenen och tonsattes av Mozart. Pjäsen, som förorsakade honom stora problem med myndigheterna och kunde ha premiär först 1783, kostade honom en period i fängelset St. Lazare, på grund av sina subversiva tendenser. Bland hans senare pjäser märks främst La mère coupable (1792). Beaumarchais nedlade senare under hemlig medverkan av franska regeringen stort arbete på att understödja det amerikanska frihetskriget. Under franska revolutionen levde han under några år i landsflykt, och behandlades därigenom som emigrant och fick sina ägodelar beslagtagna och ruinerades därigenom. Han återvände 1796 till Frankrike och dog tre år senare.

Hans samlade verk utgavs första gången 1803.

Titelbladet till 1785 års svenska utgåva av Beumarchais' pjäs.

Barberaren i Sevilla på svenska scener

Se även huvudartikel: Barberaren i Sevilla (pjäs).

Pjäsens första version av Beumarchais (från 1775) hade premiär i Sverige i på Munkbroteatern i Stockholm 25 januari 1785. Den blev en succé och gavs 76 gånger på Munkbroteatern fram till 1799. Den sattes även upp 1796 på Dramaten. Den slutgiltiga versionen av pjäsen gavs dock inte i Sverige förrän år 1825.

Bibliografi (på svenska)

Le barbier de Seville (1775)
- Barberaren i Sevilla, eller Den frugtlösa vaksamheten: comedie i fyra acter ("Öfversättning af . . c . . . l . n." (dvs Didric Gabriel Björn, Stockholm, 1785)
- Barberaren i Sevilla eller Försiktighet förgäves: komedi i fyra akter (otryckt översättning av Allan Bergstrand för Göteborgs stadsteater 1962)
La folle journée ou Le mariage de Figaro (1785)
- Den tokroliga dagen eller Figaros bröllop : comedie i fem acter (översättning Daniel Engelbert Pilgren, Stockholm, 1785)
- Figaros bröllop: komedi i fem akter (översättning Fredrik Berndtson, Helsingfors: C.J. Wikberg, 1865)
- Figaros bröllop eller Den lustiga dagen: komedi i 5 akter (fri öfversättning af Isidor Lundström, Stockholm, 1881)
- Figaros bröllop (översättning Göran O. Eriksson, Studentlitteratur, 1991)
- Figaros bröllop: komedi (otryckt översättning av Allan Bergstrand)
L’autre Tartuffe, ou La mère coupable (1792)
- Den brottsliga modern eller Den andre Tartuffe: dram i fem akter (anonym översättning, Stockholm, 1814)