Frankrike

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Frankrike (olika betydelser).
Republiken Frankrike
République Française
Flagga Statsvapen
ValspråkLiberté, Égalité, Fraternité
(franska för "Frihet, jämlikhet, broderskap")
Nationalsång: ”"La Marseillaise" ("Marseljäsen")”
Huvudstad Paris
Största stad Paris
Ca 10 miljoner invånare
Officiellt språk Franska
Statsskick Semipresidentiell republik
 -  president François Hollande
 -  premiärminister Manuel Valls
Yta
 -  Totalt 551 695 km² (50:de)
 -  Vatten (%) 0,26 %
Demografi
 -   års uppskattning 61 538 322 (21:a)
 -  Befolkningstäthet 93,59/km² (69:a)
BNP (PPP) 2008 års beräkning
 -  Totalt $2 116 969 miljoner [1] (7:e)
 -  Per capita $34 145 [1] 
HDI (2012) 0,893[2] (20:e)
Valuta Euro (EUR)
Tidszon CET (UTC+1)
Topografi
 -  Högsta punkt Mont Blanc, 4 810 m ö.h.
 -  Största sjö Genèvesjön, 582 km²
 -  Längsta flod Loire, 1000 km
Nationaldag 14 juli
Nationalitetsmärke F
Landskod FR
Landsnummer 33
Reliefkarta över Frankrike
Karta med franska städer
Eiffeltornet är kanske Frankrikes mest kända landmärke.
Frankrike, karta

Frankrike (franska: France, IPA/fʁɑ̃s/), formellt Republiken Frankrike[3] (République française), är en republik i Västeuropa.

Frankrike har kust mot Atlanten, Engelska kanalen och Medelhavet. I söder gränsar landet mot Spanien och Andorra, åt öster mot Italien, Monaco och Schweiz, och åt nordost mot Tyskland, Luxemburg och Belgien. Frankrike består även av fem län (departement) utanför Europa: Franska Guyana med gräns mot Brasilien och Surinam, ögruppen Guadeloupe och ön Martinique i Västindien samt öarna Réunion och Mayotte öster om Madagaskar. Dessa departement är en integrerad del av Republiken Frankrike och utgör därför även en del av EU. Därutöver förekommer ett antal territorier med varierande status i förhållande till Frankrike. Frankrikes europeiska fastlandsdel brukar sägas ha sex kanter, tre kuster och tre landgränser, och benämns därför ofta "l'hexagone", hexagonen.

Med sina 82 miljoner internationella turistankomster 2007 är Frankrike världens populäraste turistdestination.[4]

Den franska revolutionen gav deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, som än idag uttrycker republikens främsta ideal.

Frankrike var en av initiativtagarna till bildandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1951, som senare utvecklades till Europeiska gemenskapen och Europeiska unionen. Frankrike är medlem av militäralliansen Nato sedan den bildades 1949. Landet utgör en av de fem permanenta medlemmarna vid säkerhetsrådet i Förenta nationerna, och är en av världens kärnvapenmakter.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Frankrikes historia

Dagens Frankrike upptar ungefär samma områden som det de keltiska gallerna bebodde och som kom att bli den romerska provinsen Gallien under 100-talet f.Kr. Gallerna antog snabbt det romerska språket och den romerska kulturen. Kristendomen introducerades under perioden 200300 e.Kr. och Gallien invaderades därefter av germanska stammar, i huvudsak frankerna efter vilka landet fått sitt svenska namn (franskans France kommer i första hand av Île-de-France, de capetingiska kungarnas egendom kring Paris som tidigare kallades Francia och Pays de France).

Karl den stores söner styrde landet fram till 987Hugo Capet, frankisk hertig och greve av Paris, lät kröna sig som kung av Frankrike. Hans ättlingar styrde Frankrike till 1792 då den franska revolutionen gjorde landet till en republik efter de omvälvande händelserna som började 1789.

Napoleon I tog kontroll över republiken 1799 och kallade sig först förste konsul och sedan kejsare. Hans arméer utkämpade många krig över hela Europa, erövrade många länder och etablerade flera kungadömen med Napoleons släktingar vid tronen. Efter Napoleons fall 1815 återställdes monarkin i Frankrike, bara för att återigen störtas i och med den andra republiken, som i sin tur avlöstes av Louis-Napoléon Bonaparte, brorson till Napoleon I, som först valdes till president och därefter utropade det andra kejsardömet och sig själv till Napoleon III.

Visserligen hörde Frankrike till segermakterna både i första och andra världskriget, men landet led svårt i båda krigen och lyckades aldrig återta sin forna ställning. Samarbetet med den tyska ockupationsmakten under Vichy-tiden var ett öppet sår och republiken omkonstituerades som den fjärde 1946. Under krisåret 1958 genomförde generalen Charles de Gaulle en omfattande reform som ledde till den femte republiken och dagens stabila presidentiella demokrati.

Under de senaste decennierna har samarbetet mellan Frankrike och Tyskland varit av central betydelse för den ekonomiska integrationen i Europa och Frankrike har idag en central roll inom Europeiska unionen, inklusive i Ekonomiska och monetära unionen.

Se även: Lista över Frankrikes regenter och Lista över Frankrikes presidenter

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Frankrikes geografi

Frankrike sträcker sig från Medelhavet till Nordsjön och från Rhen till Atlanten. Det angränsar till Storbritannien, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Schweiz, Italien, Monaco, Andorra och Spanien. Utanför moderlandet har Frankrike gemensamma landgränser med Brasilien, Surinam och Nederländerna. Förutom moderlandet i Västeuropa (la métropole) består Frankrike av territorier i Nordamerika, Karibien, Sydamerika, Indiska oceanen, Stilla havet och Antarktis (anspråken på landområdet i Antarktis erkänns inte av de flesta länder i världen).

Frankrike rymmer landskap av många, mycket varierande slag, från kustslätterna i norr och i väst vid Atlanten och Nordsjön till de stora bergskedjorna, Pyrenéerna i söder och Alperna i öster med Europas högsta bergstopp (utanför Kaukasus), Mont Blanc, 4 810 meter. Inne i landet finns andra bergskedjor som Centralmassivet och Vogeserna.

Frankrike delas mellan fyra stora flodsystem varav tre utmynnar i Atlanten. De rinner över det svagt lutande slättlandet i norra och västra Frankrike och deras bördiga flodområden har gjort att landets ekonomiska och politiska medelpunkt hamnat i landets norra delar, vilket kan ses som en starkt bidragande orsak till att Paris blivit landets centrum.

De större franska floderna är:

Klimatet i norra Frankrike är svalt och fuktigt medan det i de södra delarna råder ett torrt och hett medelhavsklimat. I området mellan Centralmassivet och Medelhavet återfinns också de legendariska vindarna Mistral och Siroccon. Frankrike är, med undantag för Alperna, förskonat från extrema klimatförhållanden.

Städer[redigera | redigera wikitext]

Frankrikes fem största städer är (invånare år 2009, inklusive förorter):[5]

  1. Paris 12,1 miljoner
  2. Lyon 2,1 miljoner
  3. Marseille + Aix-en-Provence 1,7 miljoner
  4. Toulouse 1,2 miljon
  5. Lille 1,2 miljoner

Frankrikes större eller kulturellt betydande städer är: Abbeville, Ajaccio, Albertville, Albi, Amiens, Angers, Angoulême, Arras, Aurillac, Bastia, Besançon, Bordeaux, Belfort, Brest, Brive, Caen, Cahors, Calais, Cannes, Carcassonne, Chamonix, Charleville-Mézières, Châtellerault, Chinon, Clermont-Ferrand, Colmar, Deauville, Dieppe, Digne-les-Bains, Dijon, Dole, Domremy, Dreux, Dunkerque, Evreux, Grenoble, La Baule, La Rochelle, Le Havre, Lens, Liévin, Lille, Limoges,Lyon, Marseille, Mende, Metz, Mont-de-Marsan, Montauban, Montpellier, Nantes, Nice, Nîmes, Orléans, Paris, Pau, Périgueux, Perpignan, Poitiers, Quimper, Reims, Rennes, Rodez, Roubaix, Rouen, Saint-Gaudens, Saint-Etienne, Saint-Nazaire, Saint-Tropez, Saumur, Sète, Soissons, Strasbourg, Tarbes, Toulon, Toulouse, Tours, Tourcoing, Valence, Vichy Se även: Lista över Frankrikes städer

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Frankrike är uppdelat i:

Departementen är numrerade och dessa nummer återkommer i de två första siffrorna i postnumret. Departementsnumret angavs tidigare även på vägfordons registreringsskyltar, så som de två sista siffrorna. Detta system, som byggde på att fordonsregistret sköttes av det departement vari fordonet var hemmahörande, är dock nu (2010) på väg att fasas ut och ersättas av ett centralt register varför man på nya registreringsskyltar inte kan utläsa hemdepartementet.

Regioner, departement, arrondissement och kantoner är statliga förvaltningsområden. Regionerna leds av en regional prefekt (préfet de région), vilken också är prefekt för ett av regionens departement. Departementen leds av en prefekt (préfet), utnämnd av regeringen (motsvarar landshövding); arrondissementen leds av en underprefekt (sous-préfet). Kantonerna fungerar huvudsakligen som valkretsar vid valen av regionfullmäktige och departementsfullmäktige. I Paris finns det två prefekter, dels en "vanlig" administrativ prefekt, som tillika är regional prefekt, dels en polisprefekt ((préfet de police), som är högste polischef, tillika civilbefälhavare i Paris civilområde (zone de défense de Paris). Polisprefekten utövar sitt ämbete även i departementen Hauts-de-Seine, Seine-Saint-Denis och Val-de-Marne.

Regioner och departement utgör även kommuner med egen beskattningsrätt och direktvalda fullmäktige, conseil régional respektive conseil général, som högsta beslutande organ. Den regionala kommunen och regionfullmäktige leds av en président du conseil régional; den departementala kommunen (motsvarande landstinget) och departementsfullmäktige leds av en président du conseil général.

Kommunernas högsta beslutande organ är ett fullmäktige (conseil municipal) och en av detta utsedd borgmästare (maire), som både är fullmäktiges ordförande och chef för den kommunala förvaltningen. Särskilda förhållanden råder i Paris, Lyon och Marseille, vilkas kommuner är indelade i arrondissements med egna, direktvalda församlingar.

De fyra utomeuropeiska departementen är forna franska kolonier som sedan 1946 åtnjuter samma status som departementen i det europeiska Frankrike (metropolen). De är integrerade delar av republiken Frankrike (och därmed också EU). De utomeuropeiska förvaltningsområdena är avhängiga territorier som även står utanför EU. De styrs ungefär som departementen och invånarna är franska medborgare. Flertalet av dem använder euro, utom Franska Polynesien, Nya Kaledonien och Wallis och Futunaöarna som har en egen valuta, CFP-franc. Frankrike kontrollerar också ett antal obebodda öar i Indiska oceanen de så kallade Îles Éparses, som tillsammans med Adelie land, Frankrikes anspråk på Antarktis, utgör Franska sydterritorierna.

Dessutom var Frankrike före revolutionen 1789 uppdelat i provinser. Se vidare Frankrikes provinser.

Statsskick och politik[redigera | redigera wikitext]

Frankrikes nuvarande författning kallas femte republiken och antogs vid en folkomröstning den 28 september 1958. Den stärkte den verkställande maktens position gentemot den lagstiftande församlingen och fastställer att presidenten (Président de la République) ska tillsättas genom direkta val för ämbetsperioder på 5 år (ändrades år 2001 från 7 år). Presidentvalet sker i två omgångar. Om ingen kandidat i första omgången fått mer än 50 procent av rösterna, möts de två huvudkandidaterna i en andra valomgång. Presidentens omfattande befogenheter ska säkerställa statsmaktens stabilitet och statens existens. Bland de viktigaste befogenheterna är rätten att utlysa beslutande folkomröstning och nyval till nationalförsamlingen. Presidenten utser vidare premiärministern och övriga ministrar, är militärens högste befälhavare och är den som undertecknar internationella avtal och beslutar om insättande av kärnvapen. Presidentens ökade befogenheter har gjort att presidentvalet fått mer betydelse än parlamentsvalet, och valdeltagandet till presidentvalet är följaktligen högre.

Frankrikes parlament består av två kamrar, nationalförsamlingen (les députés de l'Assemblée nationale) samt senaten (Sénat), med totalt 925 ledamöter. De 577 ledamöterna i nationalförsamlingen tillsätts för femårsperioder genom direkta val i enmansvalkretsar. Nationalförsamlingen har möjligheten att upplösa regeringen genom misstroendeförklaring. Hälften av de 348 senatorerna (les sénateurs) i senaten (Sénat) tillsätts var tredje år för en period på sex år. Senatorerna har begränsad makt och nationalförsamlingen har alltid sista ordet om oenighet råder mellan de två kamrarna utom i konstitutionella frågor. Regeringen har starkt inflytande över nationalförsamlingens dagordning.

Det franska politiska livet har under de senaste decennierna utmärkts av en polarisering mellan två politisk grupperingar: Vänstern kring Socialistiska partiet och högern kring RPR och dess efterföljare UMP. Extremhögerpartiet FN (Front National) förespråkar "mer lag och ordning" och tuffare invandringspolitik och har sedan början av 1980-talet hamnat på omkring 15 procent av rösterna i valen. Partiet har även arrangerat stora strejker i Paris under senare år.

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Paris universitet, grundat på 1100-talet som ett av världens äldsta universitet, splittrades i 13 olika oberoende statliga universitet efter majrevolten. I bild universitetsbyggnaden Sorbonne.
Huvudartikel: Utbildning i Frankrike

Med begreppen école primaire (grundskolan) avses perioden école maternelle och école élémentaire, medan second degré eller secondaire brukar användas för collège och lycée, motsvarigheten till Sveriges gymnasium.

Grundskola[redigera | redigera wikitext]

I Frankrike börjar den obligatoriska skolan vid sex års ålder, men från tre års ålder (ibland även två år) fram till sex års ålder finns den frivilliga école maternelle som är öppen för alla barn boende i Frankrike, och en överväldigande del av barnen tar del av undervisningen. Vid sex års ålder övergår man till école élémentaire varefter collège följer, där man går tills man är 15 år.

Sekundärutbildning[redigera | redigera wikitext]

Därefter kommer lycée, där man studerar under åldrarna 15-18 år, varefter man kan söka vidare till écoles préparatoires, förberedande skolor för högre studier, alternativt direkt till universitet och högskolor.

Högre utbildning[redigera | redigera wikitext]

Fransk högre utbildning har en rik tradition som sträcker sig tillbaka till Medeltiden. I huvudstaden blev Paris universitet, som grundades på 1100-talet, ett av världens äldsta och viktigaste institutioner för högre utbildning och akademisk forskning. Här promoverades de första doktorerna i teologiska och humanistiska ämnen.

Franska revolutionen medförde ett uppsving för nischade grandes écoles, högskolor - ofta militärt, tekniskt eller statsvetenskapligt inriktade - som sedermera växte i prestige efter sin roll i den expansiva franska efterrevolutionära militärapparaten.

Efter majrevolten 1968 splittrades Paris universitet i 13 oberoende statliga universitet.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Frankrikes demografi

Frankrike kännetecknas av att ha gått igenom den demografiska transitionen betydligt tidigare än flera av sina grannländer, som Storbritannien och Tyskland, vilket bland annat ledde till att landet länge hade störst folkmängd i Europa. Men under 1800-talet, då Europas befolkning flerdubblades, ökade Frankrikes knappt med hälften. Till skillnad från många andra europeiska länder var utvandringen till USA obetydlig och Frankrike är sedan länge ett invandrarland. Världskrigen, framför allt det första världskriget, satte ett djupt jack i landets befolkningspyramid. Efter andra världskriget var optimismen stor och barnafödandet sköt i höjden; en period som brukar kallas le Baby Boom ("babyboomen"). Därefter sjönk barnafödandet något fram till det var babyboomgenerationens tur att skaffa egna barn.

På senare tid har den naturliga folkökningen haft en betydligt positivare utveckling än flera av grannländerna. Trots det får landet en svår uppgift när babyboomgenerationen går i pension.

Religion[redigera | redigera wikitext]

År 2009 var 64 procent av befolkningen katoliker, 4 procent muslimer, 3 procent protestanter[6]

Sedan 1905 har Frankrike en lagstiftning som skiljer på kyrka och stat och som erkänner religionsfriheten.

Den katolska kyrkan hade länge ett betydande inflytande över franskt samhällsliv. I Frankrike utvecklades klosterlivet och landets medeltida katedraler är monument över den katolska kyrkans makt och centrala position. Efter blodiga religionskrig fick de franska protestanterna (hugenotterna) religionsfrihet genom ediktet i Nantes 1598. Under 1600-talet tog kungamakten och hovet kyrkans män i sin tjänst: kardinalerna Richelieu och Mazarin ledde landets öden. Franska revolutionen vände sig mot kyrkan liksom mot övriga privilegierade grupper. Under Napoleon stärktes protestanternas ställning. Efter kyrkliga strider bröts 1905 banden mellan kyrkan och staten. Det moderna Frankrike är till stor del ett sekulariserat samhälle. Omkring 3 procent av invånarna (mest nordafrikaner) bekänner sig till islam.[7]

Språk[redigera | redigera wikitext]

Karta över Frankrikes regionala språk och dialekter
Huvudartiklar: Frankrikes språk och franska

De flesta fransmän talar franska som modersmål, vilket också är Frankrikes officiella språk. Noterbara regionala språk är, occitanska (provençalska), korsikanska, frankoprovensalska, bretonska, katalanska, baskiska, nederländska (flamländska) och alsatiska. Det största invandrarspråket är arabiska, mer specifikt den nordvästafrikanska dialekt som kallas Maghrebarabiska.

I den franska skolan är vanligtvis engelska första främmande språk (ej obligatoriskt, men över 90 procent av eleverna väljer engelska) och de flesta eleverna läser spanska, tyska eller italienska som tredje språk, varav spanska är det vanligaste och tyska det näst vanligaste.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Det franska näringslivet har på ett genomgripande sätt ändrat struktur efter andra världskriget. Jordbruket var tidigare huvudnäring men sysselsätter numera bara omkring 7 % av invånarna medan ca 30 % arbetar i industrin och över 60 % i tjänstesektorn. Frankrike har, bl.a. till följd av en kraftfull statlig dirigering under efterkrigstiden, utvecklats till en av Europas ledande industrinationer med en högteknologisk produktion som ligger i främsta linjen. Inom det europeiska samarbetet har Frankrike varit drivande alltsedan tillkomsten av Kol- och stålunionen 1952. Det råder stora regionala skillnader inom både jordbruket och industrin och det ekonomiska välståndet är ojämnt fördelat. Öster om en linje från Le Havre vid Engelska kanalen till Marseille i Sydfrankrike (som kallas Le Midi) finner man huvuddelen av industrin och en hög levnadsstandard; i landets fattigare centrala och sydvästra delar dominerar småföretag, hantverk och småbrukare. Många fransmän är dock missnöjda med den starka centralstyrningen från Paris och på senare tid har man försökt flytta produktionen och skapa nya centra för ekonomisk tillväxt.

Jordbruket, som länge var orationellt, är nu till stor del mekaniserat och stordrift är införd. Drygt 1/3 av ytan är uppodlad, klimat och jordmån är gynnsamma och Frankrike är en av Europas och världens ledande jordbruksproducenter. Överskottsproduktionen skapar problem och den växande konkurrensen på EU:s marknad har väckt kraftiga protester från uppretade franska bönder. Vete dominerar spannmålsproduktionen, men man odlar också majs, korn och råg. Andra produkter är potatis och sockerbetor, frukt och grönsaker (Normandie och Bretagne, Loiredalen, Provence). Som vinproducent är Frankrike ledande (Bordeaux, Bourgogne, Beaujolais, Roussillon, Champagne m.fl. vindistrikt). Boskapsskötseln (Bretagne, Normandie och bergstrakterna) ger kött och mejerivaror av hög kvalitet. Atlant- och nordsjöfisket är betydande. En specialitet är ostronodlingen på västkusten.

Den traditionella franska järn- och stålindustrin i norr och nordost grundade sig på områdets malm och stenkolsbrytning. Här har den internationella stålkrisen slagit hårt och gruvor och järnverk har dragit ned driften eller slagit igen. Förutom järnmalm bryts bl.a. bauxit (mineralet har namn efter orten Les Baux i Provence); Frankrike är Europas främsta producent av bauxit som används vid aluminiumtillverkning. Det finns en del olja och naturgas (i sydväst) och gott om vattenkraft. Frankrike har ett fyrtiotal kärnkraftverk (flest i Europa). Vid Saint-Malo i Bretagne har man anlagt ett stort tidvattenverk. Vid sidan av verkstadsindustri (varv, biltillverkning), expanderande högteknologisk produktion (flygplan, telekommunikationer och annan elektronik) och kemisk industri behåller traditionella näringsgrenar och hantverksprodukter en stark ställning (livsmedel, glas och porslin, textil- och modevaror, parfym och kosmetika). Turismen har stor ekonomisk betydelse; man räknar med omkring 30 milj. utländska besökare per år (bl.a. till Paris, slotten i Loiredalen, badorterna på Rivieran (franska Côte d'Azur, "azurblå kusten") och Alpernas vintersportorter. Det traditionsrika franska köket lockar många turister.[7]

Frankrike kan definieras som en utpräglad blandekonomi (économie mixte)[8] med en hög andel offentligt ägande inom ekonomin, en av de högsta inom OECD. Den franska ekonomin är en av världens högst utvecklade och är starkt inriktad på högteknologi. Den räknas som världens femte största efter USA, Kina, Japan och Tyskland.

Enligt WTO var Frankrike 2003 världens femte största varuexportör efter USA, Tyskland, Japan och Kina och den fjärde största importören efter USA, Tyskland och Kina.

Enligt OECD hade Frankrike 2003 störst andel utländska investeringar (räknat i procent) före USA och Belgien. Genom sitt kärnkraftsprogram är Frankrike också det land med högst grad av självförsörjning i Västeuropa och det av världens sju mest industrialiserade länder som producerar minst andel koldioxid. Levnadsstandarden i Frankrike är alltså mycket hög.

Den franska ekonomin är en kombination av marknadsekonomi och stark men avtagande statlig inblandning. Stora områden med bördig mark, användningen av modern teknologi och subventioner har tillsammans gjort Frankrike till Västeuropas ledande jordbruksnation. Den franska ekonomin är, även efter förlusten av Algeriet1960-talet, en av världens starkaste. Frankrike har också en ledande rymdindustri och är en av två europeiska nationer som har en nationell rymdhamn - den andra är Esrange i Sverige.

Den franska staten äger en stor del av landets infrastruktur och är huvudägare i flera järnvägs-, elektricitets-, flygindustri- och telekommunikationsföretag men har sedan början av 1990-talet alltmer släppt sin kontroll över dessa sektorer. Staten har bit för bit sålt sina andelar i franska företag som France Telecom, Air France och i andra försäkrings-, försvars- och bankföretag.

Frankrike sjösatte euron tillsammans med 10 andra medlemmar 1 januari 1999 och i början av 2002 ersatte euromynt och -sedlar helt den franska francen.

Sedan andra världskriget har Frankrike stegvis närmat sig Tyskland såväl politiskt som ekonomiskt och de två länderna betraktas ofta som duon som leder den europeiska integrationen inom EU.


Frankrike lockar årligen 79 miljoner turister, vilket är betydligt fler än vad som bor i landet, och gör landet till världens populäraste turistdestination framför Spanien (51,7 miljoner) och USA (41,9 miljoner) enligt Världsturismorganisationen (WTO).

Turisterna lockas av städer av stort kulturellt intresse, bad- och skidorter, idylliska landskap och världsmetropolen Paris.

Ekonomisk utveckling de senaste två decennierna[redigera | redigera wikitext]

Frankrike gick med i EMU 1999,[9] men landets välfärdssystem har varit kostsamt för staten, vilket har gjort att landet har fått kämpa för att hålla sig inom ramarna för EMU:s regler. Staten har behövt ta lån för att täcka budgetunderskotten vilket i sin tur har lett till att utlandsskulden ibland har kommit upp till två tredjedelar av landets BNP. Detta har skapat problem i tillväxten i ekonomin och regeringens handlingsutrymme.[10]

Under 1990-talet fick utrikeshandeln i Frankrike ett uppsving tack vare EU:s inre marknad. Då var exporten större än importen.[11] Däremot har landet fått mer import än export sedan 00-talet på grund av bl.a. beroendet av oljeimporten.[12]

Import av varor och tjänster uppmätt i procent av Frankrikes BNP låg på 21% 1994 och 28% 2010.[13] Vid samma tid låg export av varor och tjänster uppmätt i procent av landets BNP på 22% respektive 25%.[14]

När Frankrike gick med i EMU 1999, låg deras BNP på 1400 miljarder dollar och 2012 hade BNP ökat till 2600 miljarder dollar, vilket blev en ökning av BNP med 186%.[15]

BNP-tillväxten år 2000 låg på ca 4 procent, men eftersom Frankrike kom in med mer tillväxt än många andra euroländer, försämrades ekonomin drastiskt. 2001 låg BNP-tillväxten på 2 procent, och 2002 var den nere i 1.3 procent.[16] Till slut hamnade Frankrike på ett budgetunderskott över 3 %. Landet hade alltså överstigit gränsen för vad de och andra EMU-länder tidigare satt regler kring gällande budgetunderskott, vilket gjorde att EU-kommissionen hotade landet med böter.[17]

Under 2005 föll index i det franska näringslivet från 104.8 till 102.2,[18] och den franska exporten sjönk inom alla sektorer utom livsmedelssidan.[19] Landet återhämtade sig dock vid samma period, men trots detta var landets BNP näst lägst i eurozonen år 2005.[20]

2007 försämrades ekonomin i Frankrike igen och under 2008 drabbades landet återigen av en lågkonjunktur på grund av finanskrisen i övriga Europa och världen. Arbetslösheten i landet ökade och den franska bilindustrin försämrades. Regeringen satsade då på investeringar i den offentliga sektorn, stöd till bilindustrin och skatteländer och lån till banker och företag. År 2009 krympte ekonomin i Frankrike med ca 2.7 procent, men vid årets slut hade tillväxten vänt och 2010 var BNP ökad med ca 1.5%. Däremot växte inte ekonomin mer på grund av trögheten i världsekonomin.[21]

Vid presidentvalet 2012 jobbade Frankrike hårt med att få ner sitt budgetunderskott till EU:s gräns på 3 procent. Deras tillväxt var så låg som 0.4% och statsskulden låg på 90% av BNP. Det var alltså viktigt för Frankrike att öka landets tillväxt samtidigt som man skulle minska statsskulden. Francois Hollande föreslog en åtstramningspolitik med högre skatter för de rika, storföretag, banker och oljebolag, vilket han i valet vann på.[22]

Framåt 2013 var det fortfarande problem för Frankrikes ekonomi. Det var dyrare för dem att producera bilar, stål och elektronik (som är stora exportkällor i Frankrike) än vad det var i Asien och övriga Europa. Detta ledde till en minskad export. År 1999 stod Frankrike för 7% av den globala exporten, men nu hade den sjunkit till 3%.[23]

År 2014 är BNP-tillväxten nästintill oförändrad.[24]

Försvar[redigera | redigera wikitext]

Högste befälhavare för det franska försvaret är republikens president. Under honom har regeringen och försvarsministern det politiska ansvaret för försvaret.

Försvaret utgörs av:

  • Frankrikes försvarsmakt (Forces armées françaises), leds av chefen för försvarsstaben (le Chef d'état-major des armées), som är regeringens militäre rådgivare och högste ansvarig för försvarsmaktens operationer och beredskap.
  • Försvarets materielverk (Délégation Générale pour l'Armement)
  • Försvarets förvaltningsverk (Sécretariat Générale pour l’Administration)

Den franska försvarsmakten består av de fyra försvarsgrenarna armén (Armée de Terre), marinen (Marine Nationale), flygvapnet (Armée de l’Air) och gendarmeriet (Gendarmerie Nationale). Vid sidan av försvarsgrenarna intar försvarsmaktens sjukvårdstjänst (Service de Santé des Armées) och försvarsmaktens drivmedelstjänst (Service des Essences des Armées) en självständig och försvarsgrensövergripande ställning.

Försvarsmakten är sedan 2001 en yrkesarmé. Den består av 347 903 soldater i aktiv tjänst och 81 229 civilanställda (2003). Därtill kommer reservanställda soldater. Frankrike förfogar över kärnvapenbärande markrobotar, luftburna robotar och ubåtsburna robotar. Sammanlagt förfogar den franska försvarsmakten över cirka 350 kärnstridspetsar.

Franska armén[redigera | redigera wikitext]

Photo des troupes de marine.jpg

Arméns militära personal utgörs av 131 039 soldater.

Marinen[redigera | redigera wikitext]

  • Ytstridsförband: 72 fartyg, 12 200 sjömän
  • Ubåtsförband: 10 ubåtar, 3 800 sjömän
  • Marinflyg: 152 flygplan, 6 800 sjömän
  • Marininfanteri: 1 700 soldater

Marinens militära personal utgörs av 44 595 soldater och sjömän.

Flygvapnet[redigera | redigera wikitext]

Bastille day flyover.4264-crop.jpg
  • Strategiska flygstridskrafter (kärnvapenbärare): 90 flygplan, 2 300 soldater
  • Flygstridskrafter: 310 flygplan, 5 900 soldater
  • Transportflyg: 100 flygplan
  • Flygbasjägare: 5 300 soldater

Flygvapnets militära personal utgörs av 63 664 soldater

Gendarmeriet[redigera | redigera wikitext]

Gendarmeriet verkar som polisstyrka, framför allt på landet och i mindre städer; i större städer finns la Police Nationale. Gendarmeriets uppgifter är desamma som för italienska Carabinieri och spanska Guardia Civil. Det territoriella gendarmeriet bestod 2008 av 1 124 lokala gendarmeristationer, 370 utryckningsplutoner, 271 hundpatruller, 92 länskriminalenheter, 383 kriminalenheter, 14 helikopterenheter, sju flodpolispatruller, 26 sjöpolispatruller, 93 trafikpolisskvadroner, 136 trafikpolisplutoner och 37 specialenheter för ungdomsbrottslighet.

Det mobila gendarmeriet bestod 2008 av 123 skvadroner. I Parisområdet finns ett högre mobilt gendarmerieförband, med fyratusen polissoldater i sex bataljoner, däribland gendarmeriets pansarbataljon och gendarmeriets specialförband. Det franska gendarmeriet hade 2006 cirka 105 000 anställda. Av dessa var 103 000 militärer och 2 000 civilanställda.

Sjukvårdstjänsten[redigera | redigera wikitext]

French medical VAB dsc06843.jpg

Sjukvårdstjänsten, service de la santé, är en särskild försvarsgren inom de väpnade styrkorna. Den omfattar bland annat:

  • 9 undervisningssjukhus
  • 1 sjukvårdscentrum
  • 2 skolor
  • 4 forskningscentraler

Sjukvårdstjänstens personal utgörs av 12 431 personer, varav 7 559 militärer.

Drivmedelstjänsten[redigera | redigera wikitext]

Drivmedelstjänstens personal utgörs av 2 444 personer, varav 1 255 militärer.

Infrastruktur[redigera | redigera wikitext]

Flygtrafik[redigera | redigera wikitext]

Frankrikes största flygbolag är Air France, som flyger till destinationer inom Frankrike, Europa och övriga världen. Den största flygplatsen är Aéroport Roissy-Charles-de-Gaulle utanför Paris. Flygplatsen är en av de största i Europa och en viktig bytespunkt.

Tågtrafik[redigera | redigera wikitext]

Tågtrafiken är väl utbyggd och konkurrerar med flyget på många sträckor. Ännu är inte trafiken avreglerad (även om sådana förslag finns) utan drivs framförallt av statliga SNCF. Höghastighetståget TGV är populärt på sträckor som Paris-Lyon.

Man kan också resa med tåg från Paris till andra europeiska städer som London och Bryssel. Historiskt har Paris även utgjort en av de centrala stationerna för Orientexpressen.

Vägar[redigera | redigera wikitext]

Frankrike har ett av de största vägnäten i hela världen. Det motsvarar cirka 80 000 mil varav 710 mil är motorväg. Merparten av Frankrikes motorvägar, sett till kilometerantal, är betalmotorvägar med vägtullar. Dessa vägar ägs och drivs av statliga eller privatägda företag. Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet minskade den franska staten gradvis sitt ägande i sådana bolag. Frankrike har högertrafik.

Internet[redigera | redigera wikitext]

Frankrike låg länge efter andra utvecklade länder men är nu på väg att komma i kapp och bredbandsutbyggnaden går i full fart.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Frankrike har varit ett ledande kulturland i tusen år. Utvecklingen har varit rik och samtidigt enhetlig, vilket inte hindrat att djärva nyskapelser ständigt har skett på alla kulturens områden.[7]

Sport[redigera | redigera wikitext]

Internationella relationer[redigera | redigera wikitext]

Frankrikes första diplomatiska beskickning grundades 1522 när en delegation sändes till Schweiz. Idag har Frankrike världens näst största nätverk av beskickningar, överträffat bara av USA. Trots att Frankrikes kolonialvälde upplöstes efter andra världskriget är Frankrike fortfarande en betydande internationell aktör. Landet är en av de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, medlem av G8 såväl som en av grundarna av NATO, OECD och EU.

Internationella organisationer[redigera | redigera wikitext]

Frankrike är bland annat medlem i:

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009 64 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2008 35 av 173
Transparency International Korruptionsindex 2008 23 av 180
United Nations Development Programme Human Development Index 2012 20 av 186

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] http://imf.org/external/pubs/ft/weo/2007/02/weodata/weorept.aspx?pr.x=81&pr.y=18&sy=2008&ey=2008&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=.&br=1&c=132&s=PPPGDP,PPPPC&grp=0&a=
  2. ^ ”Human Development Report 2013” (på engelska). Förenta nationerna. 2013. http://issuu.com/undp/docs/hdr_2013_en?mode=window. Läst 2013-04-04. 
  3. ^ ”Namnen på Europeiska unionens medlemsländer ska skrivas enligt följande regler”. Interinstitutionella publikationshandbiken (EU). http://publications.europa.eu/code/sv/sv-370100.htm. Läst 21 oktober 2012. 
  4. ^ ”1re destination mondiale en matière de tourisme - Près de 82 millions de touristes internationaux en 2007” (på fr). Franska finansministeriet. http://www.minefe.gouv.fr/discours-presse/discours-communiques_finances.php?type=communique&id=1581&rub=1. Läst 2008-07-10. 
  5. ^ Le nouveau zonage en aires urbaines de 2010
  6. ^ (franska) La France reste catholique mais moins pratiquante – La Croix. 29 December 2009
  7. ^ [a b c] Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon
  8. ^ http://fr.wikipedia.org/wiki/Economie_mixte
  9. ^ http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Vad-EU-gor/EMU/
  10. ^ http://www.globalis.se/Laender/Frankrike 2014-04-07
  11. ^ Landguiden: Bengtsson, Arne, sökord: Frankrike utrikeshandel, http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Frankrike/Utrikeshandel, uppdaterad 4 oktober 2012, hämtad: 2014-04-22
  12. ^ Landguiden: Bengtsson, Arne, sökord: Frankrike utrikeshandel, http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Frankrike/Utrikeshandel, uppdaterad 4 oktober 2012, hämtad: 2014-04-22
  13. ^ http://www.globalis.se/Laender/Frankrike/(show)/indicators/(indicator)/587 hämtad 2014-04-07
  14. ^ http://www.globalis.se/Laender/Frankrike/(show)/indicators/(indicator)/586, hämtad: 2014-04-07
  15. ^ Globalis.se, Franrkike BNP, http://www.globalis.se/Laender/Frankrike/(show)/indicators/(indicator)/456, hämtad 2014-05-04
  16. ^ Myrsten, Johan, svd.se, http://www.svd.se/naringsliv/blekt-ar-for-varldens-femte-ekonomi_132593.svd, 2004-02-13, hämtad: 2014-05-11
  17. ^ Braconier, Fredrik, svd.se, http://www.svd.se/naringsliv/frankrike-ber-bryssel-om-hjalp_106444.svd, 2003-08-28, hämtad: 2014-02-11
  18. ^ Lundin, Tomas, svd.se, http://www.svd.se/naringsliv/0-fakta-krissiffror-duggar-tatt-over-europa_1052873.svd, 2005-04-30, hämtad: 2014-05-12
  19. ^ Rosin, Björn Erik, svd.se, http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/stort-uppsving-for-fransk-ekonomi_7160173.svd, 2006-09-04, hämtad: 2014-05-12
  20. ^ Utrikesdepartementet, regeringen.se, http://www.regeringen.se/sb/d/5472/a/42481, 2008-04-04, hämtad: 2014-05-12
  21. ^ Landguiden: Bengtsson, Arne, sökord: Frankrike Ekonomi, http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Frankrike/Ekonomi, uppdaterad, 4 oktober 2012, hämtad: 2014-04-22
  22. ^ Küchler, Teresa, SvD, Francois Hollande ska ta från de rika, http://www.svd.se/naringsliv/francois-hollande-ska-ta-fran-de-rika_7323793.svd, hämtad: 2014-05-06
  23. ^ http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/frankrike-storsta-hotet-mot-euron_7816834.svd, 2013-01-11, hämtad: 2014-05-13
  24. ^ Paris TT-Reuters, svd.se, http://www.svd.se/naringsliv/trog-tillvaxt-i-eurozonen_3560788.svd, hämtad: 2014-05-15

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Flag of France.svg Frankrike-portalen