Reimers malmgård
Reimers malmgård (även Reimersholm) är en malmgård på Reimersholmes östra sida i Stockholm.
Ön Reimersholme och malmgården har sina namn efter hattstofferaren (hattmakare) Anders Reimers. Reimers fick 1782 arrendera östra delen av ön och 1784 köpte han den gård som fanns där sedan tidigare. Anders Reimers var en duktig affärsman och snart blev han både rådman, riksdagsman och ledamot i diverse offentliga inrättningar. Han omtalades även som grosshandlare.
År 1794 byggdes det ursprungliga huset på och till och fick ett brutet sadeltak täckt med taktegel samt troligen den kolonnburna entrén. Från huvudbyggnaden gick en kort allé ner till Pålsundet. På norra sidan om huvudbyggnaden uppfördes stall, ladugård, ank- och hönshus. Söder om manbyggnaden fanns trädgård och växthus. Väster om huvudbyggnaden anordnades genom en omfattande arbetsinsats en engelsk park, som krävde sprängningar och stora utfyllnader samt många pråmlast med matjord. På ön finns idag cirka 270 olika växter och det är förmodligen ett arv från Reimers tid. Anders Reimers bodde på sin malmgård till sin död 1816. Reimers var omtyckt och verksam på många områden. Hans vänner reste en minnessten över honom i samband med en fest den 24 juni 1798. Stenen finns fortfarande kvar och inskriptionen lyder:
| ” | Vandringsman Skåda Här Den fordna Räkenholmens Klippor Till blomstrande Fält och Trädgårdar Förvandlade Genom den Förtjente Rådmannen i Stockholm Herr Anders Rejmers Flit och Kostnad Från år 1784 till 1798 Har han här användt Lediga Stunder Att av Sjö och Berg Tilldana frugtbart Land. In uti Ålderdomen Gagnade Lärer Han Dig Åt Nyttig Flit är Hvila Vänner Reste Honom Stenen Och Stället blef Kallat Reimersholm Den 24 Junii År 1798 |
„ |
Under 1800-talet gick gården genom många olika händer och egendomen styckades upp. Det kom industri till ön, trots att Reimers i sitt testamente uttryckligen sagd att “Reimersholm aldrig får utarrenderas till wärdshus eller näringsställe”. Här fanns bland annat fotogentillverkning och Stockholms Yllefabriks AB. Mest känd blev dock brännvinstillverkningen av Lars Olsson Smith. På somrarna bodde Smith på en annan malmgård i närheten, på Karlshälls gård på Långholmen, där han gjorde en stor insats.
Efter Smith tid vandrade gården igen genom flera ägare och när yllefabriken gick i konkurs 1934 köpte HSB området. På 1940-talet började HSB bygga bostäder på ön och malmgården blev daghem.
Källor
- Birgit Lindberg (1985). Malmgårdarna i Stockholm. Stockholm: Liber Förlag. ISBN 91 38 90418 7
