Ryssugn

Ryssugn från 1719 på Gällnö,
(Värmdö 218:1).

Ryssugnen i Tyresta nationalpark,
(Tyresö 116:1).

Ryssugn är en enkel, kallmurad stenugn för utomhusbruk. Ordet används specifikt för stenugnar som påträffas i havsbandet.

Traditionellt anses dessa ugnar vara anlagda av ryssar i samband med kriget i 1700-talets början. I Stockholms skärgård finns sådana lämningar på ett flertal ställen, bland annat i stort antal på Utö, omkring 400 stycken har hittats i Stockholms län. Enstaka ryssugnar som påträffats längre in i landet torde möjligen visa hur långt de främmande trupperna trängde in. En ryssugn finns söder om Stensjön i Tyresta nationalpark, flera kilometer från havet. Uteslutet är dock inte att denna antingen är anlagd av en förlupen ryss eller av traktens skogsarbetare. I ugnarna bakades enligt samma tradition "det mörka ryska brödet". Det som avslöjar att ugnarna byggts av den ryska invasionstyrkan är att de följer ryska arméns rörelser under rysshärjningarna 1719, att de kallas just ryssugnar och att inget annat användningsområde är känt.

Det som talar emot är att de återanvänts ett flertal gånger, med tillräcklig lång tid emellan för att kyla stenarna och det orimliga i att ryssarna skulle kunna anlägga så många, samt att skärgårdsbefolkningen ofta använde ordet "ryss" som ett prefix för olika lämningar i skärgården. Det är möjligt att ryssarna både byggde egna ugnar och använde redan befintliga ugnar från en äldre skärgårdskultur, samt att de vid senare tillfällen åter nyttjade dessa ugnar.

Noteras kan också att ryska trupper även vid andra tillfällen vistats i Sverige. Ryska trupper på cirka 10.0000 man var även efter hattarnas ryska krig 1743-44 förlagda i Roslagen, Gräddö fungerade som samlingsplats, en kontingent förlades till Frötuna socken, en annan till Östhammar. Även under finska kriget 1809 invaderade en avdelning om 400 ryssar Grisslehamn.

Ryssugnar påträffas också på andra ställen längs Sveriges och Finlands kuster. I norr förekommer de ofta tillsammans med tomtningar, en lämningstyp som är betydligt äldre än 1700-talet. Enligt vissa författare har man i dessa ugnarna rökt eller torkat strömming, eftersom den är för fet för att soltorka. Utredningar och praktiska försök antyder att fisken snarare blir stekt än torkad och att ugnarna lämpar sig bättre för matlagning och brödbak än för konservering. Dessa försök är dock inte säkerställda och det är möjligt att moderna replikor av ugnarna skiljer sig stort från äldre originalutföranden.