Finska kriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Finska kriget
Del av Napoleonkrigen
Björneborgarnas marsch, akvarell av Albert Edelfelt från 1900.jpg
Björneborgarnas marsch av Albert Edelfelt.
Ägde rum 21 februari 1808 - 17 september 1809
Plats Finland, Sverige
Resultat Rysk seger, Freden i Fredrikshamn
Territoriella
ändringar
Separation av Finland från Sverige och Finland blev en autonom del av Ryssland
Stridande
Sverige Sverige  Ryssland
Befälhavare/ledare
Sverige Mauritz Klingspor
Sverige Karl Nathanael af Klercker
Tsarryssland Fredrik Vilhelm von Buxhoevden
Tsarryssland Bogdan von Knorring
Tsarryssland Michail Barclay de Tolly
Styrka
~17 000 man (feb 1808) ~24 000 (feb 1808), i slutet av kriget var det mer än 50 000 soldater
Förluster
~7 000 - 20 000 ~10 000+

enligt ryska källor 6000

Finska kriget, även kallat 1808–1809 års krig, utkämpades mellan Sverige och Ryssland. Ryssland stöddes av Frankrike samt dess talrika bundsförvanter (bland andra Danmark) och Sverige stöddes av Storbritannien. Kriget utkämpades som ett led i sin tids världskrig, Napoleonkrigen, efter att kejsar Alexander I av Ryssland och kejsar Napoleon I slutit fred i Tilsit i juli 1807. Uppgörelsen förpliktade Alexander I att gå till angrepp mot Sverige ifall landet inte bröt sina förbindelser med Storbritannien och gick med i Napoleons kontinentalblockad.

Kriget fick stora följder för både Sverige och Finland. 200-årsjubileet högtidlighölls åren 2008 och 2009 med bland annat bokutgivningar, specialmynt samt tilldragelser på några av de viktigare slagfälten. Historiskt har även Hattarnas ryska krig och Gustav III:s ryska krig kallats "finska krig".[1]

Krigsförlopp[redigera | redigera wikitext]

Planering och ryskt anfall[redigera | redigera wikitext]

Den svenska regeringen var inte helt oförberedd på ryska aggressioner, utan var väl underrättad om situationen vid gränsen och man hade dessutom grundat en krigsberedningskommitté som skulle sörja för planeringen inför det väntade kriget. Den svenske ambassadören i St. Petersburg, Curt von Stedingk såg till att skicka hem underrättelser om ryssarnas uppmarsch inför den kommande kampen.

Den svenska krigsberedningskommittén ansåg helt riktigt att de svenska styrkorna i Finland skulle ha svårt att försvara hela landet i händelse av ett ryskt anfall, och därför förberedde man en överraskande, men faktiskt god och genomtänkt plan. Den svenska armén skulle retirera i riktning Uleåborg, medan de södra delarna av Finland uppgavs och ockuperades av ryssarna och det svenska försvaret upprätthölls med stöd av fästningarna Sveaborg och Svartholm. När våren kom och den svenska armén var fulltalig och förstärkt, skulle man gå till motanfall och med hjälp av flottan, och de i fästningarna varande förbanden, återerövra hela Finland.[2]

För kejsar Alexander var erövringen av Finland endast ett nödvändigt ont för att upprätthålla förpliktelserna mot Napoleon, och han behövde ett snabbt, oblodigt krig för att en gång för alla stävja arvfienden Sverige. För det behövde tsaren också ett välvilligt Finland, vilket betydde att han var villig att gå långt i sina ansträngningar att hålla finländarna nöjda och pacificerade.[3] Ryssarna planerade och genomförde kriget med utgångspunkt att Finland skulle inkorporeras i det ryska kejsardömet. De laddade upp vid gränsen med 24 000 man, vilka ställdes under general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden. Många av hans trupper var veteraner från krigen mot Napoleon, krigshärdade soldater med hög stridsmoral, kunskap och disciplin.

Natten den 21 februari 1808 gick den ryska armén över finska gränsen utan officiell krigsförklaring. Den ordinarie befälhavaren i Finland, fältmarskalk Vilhelm Mauritz Klingspor befann sig då i Stockholm, och försvaret leddes av generallöjtnant Karl Nathanael af Klercker. Det ryska anfallet genomfördes på tre kolonner: Den vänstra flanken; 17:e divisionen, under generallöjtnant Aleksej Gortjakov, marscherade in i närheten av Fredrikshamn. Centern; den 21:a divisionen, under generallöjtnant Pjotr Bagration, marscherade in på vägarna vid Anjala. Högra flanken; 5:e divisionen, under generallöjtnant Nikolai Aleksejevitj Tutjkov, marscherade in i närheten av Nyslott.[4]

Anfallets överraskningsmoment hade dock gått förlorat, och af Klercker drog samman sina trupper vid östra gränsen till Tavastehus i två brigader under ledning av överste August Fredrik Palmfelt och överste Carl Johan Adlercreutz. Den svenska fältarmén räknade ca 17 000 man, varav ca 7 000 man förlades till fästningarna Sveaborg och Svartholm.[5]

Fullständigt avgörande för krigsutgången kom det faktum bli att Sverige också hade en knivspets i ryggen. Danmark var allierat med Napoleon, och fransmännen, i förbund med Ryssland, sände stora truppförband (under ledning av marskalk Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Sveriges kung Karl XIV Johan) till Jylland för en planerad invasion i södra Sverige, och på grund av detta hot, tvingades svenskarna hålla stora truppnumerärer förlagda till Skåne och norska gränsen. Sverige å sin sida var allierat med Storbritannien och skyddades av dess flotta. Det betydde att den fransk-danska invasionen aldrig materialiserades och att den ryska örlogsflottan höll sig i hamn under hela kriget.

Finska krigets krigsskådeplatser i Finland. Kriget utkämpades främst i Finland och de största slagen stod i svenskspråkiga Österbotten. Efter det svenska nederlaget vid Oravais i september 1808, flyttade striderna in i egentliga Sverige och en rad blodiga fäktningar kom att stå även i Västerbotten år 1809. Fram till 1809 var Finland en oskiljaktig del av Sverige och betraktades helt enkelt som ett svenskt område med samma status som Västerbotten eller Skåne.

Reträtten[redigera | redigera wikitext]

Ordinarie överbefälhavare i Finland, Klingspor, anlände till Tavastehus den 1 mars och övertog kommandot över den svenska armén. af Klercker propagerade för offensiv krigföring eller åtminstone hedersamt försvar, men Klingspor ville följa den på förhand uppgjorda krigsplanen och retirera mot Uleåborg; och han gjorde sina bedömningar utgående ifrån felaktiga styrkeuppgifter över de ryska invasionsstyrkorna och trodde att de var starkare än vad de egentligen var. I själva verket trodde han att hans position var väldigt prekär, och utgående ifrån de uppgifter han hade, beordrade han reträtt. 7 000 man retirerade från Tavastehus norrut och den 4 000 man starka Savolaxbrigaden, under Johan Adam Cronstedt, retirerade mot Uleåborg österifrån. [6]

Under tiden besatte ryssarna hela södra Finland. Fästningen Svartholm kapitulerade för de avancerande ryssarna den 18 mars och Åbo, Finlands urgamla huvudstad, föll den 22:a, dit Buxhoevden några dagar senare förlade sitt högkvarter.[7] Den svenska huvudarmén förföljdes halvhjärtat av mindre styrkor under Rajevskij, men reträtten gick snabbt och efter några veckor stod de svenska trupperna i Vasa. Stridsmoralen sjönk också avsevärt i den svenska armén eftersom soldaterna tvingades ge upp sina hemtrakter utan att avlossa ett enda skott. Savolaxbrigaden bjöd på symboliskt motstånd vid Leppävirta och utanför Kuopio, men även den drog sig hastigt mot Uleåborg, stadigt följd av general Bulatov.

Den enda svenska stödpunkten som återstod i södra Finland var således fästningen Sveaborg. Nästan 7 000 man var förlagda till Sveaborg och de utgjorde några av det svenska rikets bästa regementen. Dessutom fanns på fästningen halva den svenska skärgårdsflottan och rikliga förråd; fästningen var gjord för att stå emot en hård och långvarig belägring men ryssarna hade dock ingen vilja att stånga sig blodiga mot Sveaborgs murar, utan valde en annan taktik. Falska uppgifter och lögner om krigets utsiktslöshet smugglades in till officerarna i Sveaborg och de genomsyrades av dessa kunskaper som ett virus. Den ryska belägringen inleddes i medlet av mars 1808 och avslutades den 3 maj med Sveaborgs kapitulation. Endast symboliskt motstånd hade förekommit och ryssarnas vinst var enorm; dessutom fick sig den svenska allmänna krigsplanen ett allvarligt avbräck. För detta har Sveaborgs svenske kommendör, amiral Carl Olof Cronstedt, fått ta mycket spott och spe i historieskrivningen.[8]

I slutet av mars anlände ryska trupper till Åland vilket resulterade i att bönderna reste sig i vad som kallas Upproret på Åland. Den väpnade resningen kulminerade i Kumlingeslaget den 9 maj då den åländska bondehären besegrade och tillfångatog de ryska trupperna. Den 22 april 1808 intog konteramiral Nikolaus Bodisco från Riga det försvarslösa Gotland med 1 600 man och proklamerade Gotland som ryskt område "för all evig framtid". Det svenska motdraget kom under konteramiral Rudolf Cederström med överstelöjtnant Carl Johan Fleetwood och 1 800 man ombord, vilka återerövrade ön den 16 maj och skickade hem de avväpnade ryssarna.[9][10][11]

Under tiden hade dock de svenska styrkorna samlats vid Uleåborg och börjat röra på sig. Den 16 april stod den första fäktningen vid Pyhäjoki där ryssarna lyckades vinna en mindre seger och tillfångatog den svenske generaladjutanten Löwenhielm. Denne ersattes dock av Carl Johan Adlercreutz och Georg Carl von Döbeln övertog kommandot över andra brigaden. Den 18 april blev Döbeln angripen vid Siikajoki, och när Adlercreutz kom till undsättning, kunde en större seger över de ryska förföljarna säkras. Den 27 april utkämpade Savolaxbrigaden sin första stora strid vid Revolax där den ryske generalen Bulatov tillfångatogs och stormningen av prästgården, där ryssarna hade förskansat sig, gick till krigshistorien.[12] Slagen vid Siikajoki och Revolax gick stick i stäv med Klingspors plan att falla undan, men gav svenskarna ett gyllene tillfälle att gå till motoffensiv.

Motoffensiv och avgörande[redigera | redigera wikitext]

Finska krigets avgörande kom i september 1808. Georg Carl von Döbeln segrade i slaget vid Jutas den 13 september, men dagen efter, besegrades Carl Johan Adlercreutz och den svenska huvudarmén vid Oravais, vilket slutligen ledde till svenskarnas reträtt från Finland. Bilden föreställer Döbeln vid Jutas, illustration av Albert Edelfelt i Fänrik Ståls Sägner.

Den andra maj tillintetgjorde Johan August Sandels en mindre rysk styrka vid Pulkkila och öppnade därigenom vägarna söderut för den svenska armén, samtidigt som han - en av krigets kanske främsta svenska generaler - gjorde sitt inträde i detta krig. Därefter tågade han österut med femte brigaden om 1 500 man och återtog Kuopio den 12 maj. Under de tre efterföljande veckorna störde han allvarligt ryssarna i östra Finland och återtog de delarna av landet. Han hotade ryssarna så allvarligt att de tvingades avsätta starka förstärkningar för att betvinga honom och ca 8 000 man[13] under Michail Barclay de Tolly sattes in för att försöka bekämpa Sandels och Savolaxbrigaden , som till och med under kapten Carl Wilhelm Malm företog en mindre räd in på ryskt territorium. [14] Det lyckades dock inte för ryssarna, och Sandels gick förstärkt till 2 500 man i ställningar vid Toivola där han höll ut till oktober, trots hårdnackade, snart sagt dagliga, ryska anfall.

Även i väster, längs den österbottniska kusten, hade det svenska motanfallet kommit igång våren 1808. Den ryska situationen var pressad. Isarna hade börjat smälta och det innebar att den brittiska flottan kunde börja patrullera Öresund, vilket i teorin skulle ha frigjort stora mängder svenska trupper för Finland. I maj ankom en brittisk hjälpkår om 14 000 man till Göteborg, men svenske kungen lät dem aldrig stiga iland och trupperna - som skulle ha kunnat lätta på det fransk-danska hotet - sändes till Spanien istället där det spanska gerillakriget hade brutit ut. Svenska landstigningar längs den finska kusten skulle komma igång och ryssarna väntade sig det och tvingades därigenom bevaka en övermåttan lång kustremsa. De ryska försörjningslinjerna var också ansträngda och hotades titt som tätt av bondeuppbåd och ren gerillakrigföring. Den ryska huvudstyrkan som opererade mot Adlercreutz och Klingspors huvudarmé söder om Uleåborg var således redan sträckt till det yttersta och redan på defensiven när den svenska huvudstyrkan gick till anfall söderut. Svenska huvudarméns motanfall inleddes den 16 juni.

Den 24 juni tvingade de svenska styrkorna med von Döbeln i spetsen ryssarna att utrymma Nykarleby. Under tiden hade en landstigning i Vasa förekommit; en kår om 1 000 man landsteg i ryssarnas rygg, men eftersom huvudarmén dröjde i Nykarleby, lyckades ryssarna nedkämpa kåren, under hårda gatustrider, och endast spillror av den lyckades senare förena sig med Klingspors armé. Trots att de svenska förstärkningarna uteblev och trots att landstigningsstyrkorna var för svaga och för få, blev de den allmänna signalen till väpnat uppror bland bönderna i södra Österbotten som tog till vapen för fosterland och krona och höll talrika ryska förband sysselsatta.[15] Den 19 juni landsteg en större svensk expeditionskår under generalmajor Eberhard von Vegesack utanför Åbo och försökte inta staden, men tvingades återigen skeppa ut efter bittra strider vid Lemo. Under tiden utkämpades också ett bittert sjökrig i Åbolands skärgård mellan små kustfartyg, och där var ryssarna på offensiven eftersom de hade övertagit hela den svenska skärgårdseskadern vid Sveaborg.[16]

I Österbotten var initiativet svenskt och ryssarna var så hårt pressade att de tvingades sätta in talrika förstärkningar. Den 14 juli segrade Adlercreutz i en större drabbning vid Lappo och tvingade ryssarna att dra sig ytterligare söderut mot Alavo (där svenskarna vann ytterligare en seger den 17 augusti) och den ryske befälhavaren över huvudstyrkan, Rajevskij, ersattes av den unge och geniale Kamenskij. Svenskarna stod dock stilla vid Lappo, och utnyttjade inte situationen och ryska förstärkningar om 16 000 man[17] stod snart färdiga för Finland. Den 21 augusti besegrades Otto von Fieandt vid Karstula efter hårda strider och Adlercreutz, med den svenska huvudstyrkan, tvingades dra sig tillbaka norrut efter fäktningar vid Kuortane, Ruona och Salmi .

Adlercreutz fann goda försvarspositioner vid Oravais vid kusten, men hans rygg hotades av ryska styrkor under Kossatchoffskij. Denna styrka besegrades dock av von Döbeln vid Jutas den 13 september. Dagen därefter, den 14, utkämpades krigets avgörande slag vid Oravais mellan Adlercreutz och Kamenskij. Den svenska armén besegrades och tvingades till reträtt.[18]

Båda arméerna hade stora problem på grund av höstvädret och med försörjningen och den 29 september 1808 överenskoms ett stillestånd i Lochteå på ryskt initiativ. Svenskarna åtog sig bland annat att Sandels skulle retirera från Savolax. Direkt efter detta återvände Klingspor till Stockholm och af Klercker blev åter överbefälhavare. Den 27 oktober (ryssarna sade upp stilleståndet 19 oktober) stod det berömda slaget vid Virta bro där Sandels' 1 200 man besegrade över 5 000 ryssar tack vare många hjältemodiga insatser. I Johan Ludvig Runebergs dikt Sven Dufva besjungs dessa insatser. Virta bro blev också den sista svenska segern på finländsk mark. Den 19 november tillkom konventionen i Olkijoki, framförhandlad mellan Adlercreutz och Kamenskij och enligt denna konvention förpliktade sig den svenska armén att helt lämna Finland, vilket också skett den 13 december och båda arméerna gick i vinterkvarter på varsin sida Torne älv.

Avslutningen[redigera | redigera wikitext]

Konung Gustav IV Adolf var Sveriges regent och ledde krigsinsatsen. Han hade stundvis sitt högkvarter på Åland, men på grund av att han höll tillbaka förstärkningarna, blev han så skarpt kritiserad av officerskåren att de under ledning av Carl Johan Adlercreutz den 13 mars 1809 avsatte honom och fängslade honom på Gripsholms slott. Han gick sedermera i landsflykt och levde på kontinenten under namnet Överste Gustavsson. Teckning av Albert Edelfelt.

Gustav IV Adolf vägrade trots nederlaget att avsluta kriget, och den ryska stormen drog in även över Sverige, och den kom på tre fronter. Den ryska huvudarmén under Pavel Sjuvalov ställdes mot de kvarvarande finska trupperna vid Torneå som sammansmältes med trupperna i norra Sverige och kom att kallas Norra Armén. I mars ockuperades Åland av Bagrations arme och kavalleristyrka under Kulnev sändes över isen mot Stockholm. von Döbeln lyckades dock avvärja hotet mot huvudstaden genom att framförhandla konventionen på Åland. Barclay de Tolly marscherade över Kvarken med en rysk styrka och intog själva Umeå, men lämnade snart stan och tågade tillbaka. Den operationen anses ha varit en riktig prestation och ett militärt äventyr.[19]

Den 23 mars kapitulerade Hans Henrik Gripenberg med sina styrkor vid Kalix efter att ha hört om statskuppen mot Gustav IV Adolf. Kungen avsattes av en grupp officerare den 13 mars och tvingades sedermera i landsflykt. Den 15 maj 1809 stod slaget vid Lejonströmsbron i Skellefteå och ryssarna tvingade bort de svenska trupperna från Skelleftebygden vilken sedan var ockuperad av ryssarna över sommaren 1809. I augusti 1809 landsteg en svensk armé vid Ratan under befäl av general Gustaf Wachtmeister, i ett försök att återta Umeå. Slaget vid Sävar utkämpades den 19 augusti 1809 och ledde till svensk reträtt tillbaka till Ratan varifrån man återigen utskeppade efter att ha orsakat ryssarna kännbara förluster. Efter slaget vid Piteå plundrade ryssarna staden Piteå. Detta blev Finska kriget sista strid. De ryska styrkorna var bara tillfälligt hejdade men Sverige fick ett förhandlingsläge.[20]

Kriget fick mycket stora konsekvenser för Sverige. Den slutliga vapenvilan ingicks i Frostkåge gästgivaregård norr om Skellefteå den 2 september 1809. Freden undertecknades senare i Fredrikshamn den 17 september 1809: Finland, Åland samt delar av dåvarande Västerbotten och Lappland avträddes till Ryssland och blev Storfurstendömet Finland. Snart inleddes en jakt på syndabockar. Flera svenska officerare hade troligen dömts till döden om inte ryska påtryckningar och en allmän amnesti kommit emellan. Bland dessa fanns Sveaborgsofficerarna Carl Olof Cronstedt den äldre och Fredrik Adolf Jägerhorn, Carl Magnus Gripenberg (för kapitulationen på Svartholm) och Hans Henrik Gripenberg (för kapitulationen vid Kalix).

Förluster[redigera | redigera wikitext]

Man räknar med att Sverige-Finland förlorade minst 7 000 stupade. Om man medräknar civila offer, lantvärnsmän och andra offer så stiger dödssiffran över 20 000. De ryska trupperna förlorade minst 10 000 stupade i slag, okänt nummer andra förluster.[21] De flesta förlusterna gick till olika sjukdomar som spreds och frodades under de dåliga förhållandena i fält. Man räknar med att åtminstone en tredjedel av de svensk-finska trupperna som sattes in i striderna dog i olika fältsjukdomar. [22]

Slag, avtal och personer[redigera | redigera wikitext]

Slag i Finland
Namn Tidpunkt Segrare
Slaget vid Pyhäjoki 16 april 1808 Ryssland
Slaget vid Siikajoki 18 april 1808 Sverige
Slaget vid Revolax 27 april 1808 Sverige
Slaget vid Pulkkila 2 maj 1808 Sverige
Kumlingeslaget 9 maj 1808 Sverige
Slaget vid Lemo 19 juni 1808 Sverige
Slaget vid Nykarleby 24 juni 1808 Sverige
Slaget vid Vasa 25 juni 1808 Ryssland
Slaget vid Kokonsaari 11 juli 1808 Ryssland
Slaget vid Lappo 14 juli 1808 Sverige
Slaget vid Kauhajoki 10 augusti 1808 Sverige
Slaget vid Alavo 17 augusti 1808 Sverige
Slaget vid Karstula 21 augusti 1808 Ryssland
Slaget vid Lappfjärd 28 augusti 1808 Sverige
Slaget vid Ruona 1 september 1808 Ryssland
Slaget vid Jutas 13 september 1808 Sverige
Slaget vid Oravais 14 september 1808 Ryssland
Slaget vid Virta bro 27 oktober 1808 Sverige
Slag i Sverige
Slaget vid Lejonströmsbron 15 maj 1809 Ryssland
Slaget vid Hörnefors 2 juli 1809 Ryssland
Slaget vid Sävar 19 augusti 1809 Ryssland
Slaget vid Ratan 20 augusti 1809 Sverige
Slaget vid Piteå 25 augusti 1809 Ryssland
Sjöslag
Skärgårdsslaget vid Rimito Kramp 30 juni 1808 Knapp Svensk seger
Skärgårdsslaget vid Sandöström 2 augusti 1808 Ryssland
Skärgårdsslaget vid Grönvikssund 30 augusti 1808 Sverige
Skärgårdsslaget vid Palva sund 18 september 1808 Ryssland
Belägringar
Belägringen av Sveaborg 2 mars3 maj 1808 Ryssland
Freder och stillestånd
Stilleståndet i Lochteå 29 september 1808
Konventionen i Olkijoki 19 november 1808
Konventionen på Åland 21 mars 1809
Konventionen i Kalix 25 mars 1809
Stilleståndet i Frostkåge 2 september 1809
Freden i Fredrikshamn 17 september 1809
Persongalleri
SVERIGE
Namn Titel Kommentar
Vilhelm Mauritz Klingspor fältmarskalk Periodvis överbefälhavare i Finland.
Karl Nathanael af Klercker generallöjtnant Periodvis överbefälhavare i Finland.
Curt von Stedingk svensk ambassadör i S:t Petersburg.
August Fredrik Palmfelt överste
Carl Johan Adlercreutz general
Gustaf Löwenhielm generaladjutant fångad vid slaget vid Pyhäjoki
Carl Olof Cronstedt amiral
Johan Adam Cronstedt chef för Savolaxbrigaden
Eberhard von Vegesack Generalmajor
Johan August Sandels Generalmajor
Georg Carl von Döbeln Generalmajor i dikten Döbeln vid Jutas
Hans Henrik Gripenberg Generalmajor (1754-1813), kapitulationen i Kalix, krigsrätt
Carl Magnus Gripenberg Major kommendant på fästningen Svartholm, kapitulerade
Carl Gustaf Ehrnrooth generalmajor
Joakim Zakarias Duncker major under Sandels' befäl i Savolax
Carl Wilhelm Malm kapten under Sandels, intog Kuopio
Jakob Henrik Zidén löjtnant Savolax, se dikten Löjtnant Zidén
Otto Henrik von Fieandt Major se dikten Otto von Fieandt
Adolf Ludvig Christiernin överstelöjtnant Slaget vid Revolax
Karl Leonhard Lode överstelöjtnant Slaget vid Revolax
Johan Henrik Furumark överstelöjtnant Slaget vid Lejonströmsbron 15 maj 1809
Fredrik Adolf Jägerhorn Överste stf chef på Sveaborg, samarb. med ryssarna
Gregori Fredrik Tigerstedt Slaget vid Revolax
Carl Johan Fleetwood överstelöjtnant befriar Gotland 16 maj 1808
Göran Magnus Sprengtporten politiker finskfödd men i rysk tjänst under kriget
Johan Fredrik Aminoff svensk militär och politiker
RYSSLAND
Alexander I av Ryssland tsar av Ryssland
Fredrik Vilhelm von Buxhoevden general Rysk överbefälhavare i Finland.
Nikolai Kamenskij general
Nikolai Aleksejevitj Tutjkov general
Nikolai Nikolajevitj Rajevskij general
Michail Leontievitj Bulatov general
Michail Barclay de Tolly general
Jakov Petrovitj Kulnev generalmajor
Pjotr Bagration general
Bogdan von Knorring general

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Finska krig i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
  2. ^ Finskt krig, Svenskt arv, Söderströms och Svenska litteratursällskapet i Finland, 2008, sid 55. Krigsberedningskommittén grundades redan i januari 1808.
  3. ^ Krig kring Kvarken, Oravais historiska förening, r.f., 1999, sid 345-46
  4. ^ Krig Kring Kvarken, Oravais historiska förening r.f.,1999, sid 17
  5. ^ Generalstabsverket påstår att det fanns 17 323 man i den svenska armén i Finland, Sveriges Krig åren 1808-1809, Del 1, bilaga 9B
  6. ^ Duncker och Savolaxbrigaden, Bertil Nelsson, 2000; sid 37
  7. ^ Vissa bedömare anser att von Buxhoevdens beslut att låta 4/5 av sin styrka gå mot Helsingfors var ett misstag (ref SMB i källor)
  8. ^ Finskt krig, svenskt arv, Söderströms och Svenska litteratursällskapet i Finland, 2008, sidor 72-81
  9. ^ Cederström, Olof Rudolf i Nordisk familjebok (första upplagan, 1880)
  10. ^ Cederström, Olof Rudolf i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (andra upplagan, 1906)
  11. ^ Gunnar Geisle, Här steg ryssarna iland 1808, artikel i Gotlands Allehanda. Publicerad 2008-04-19, länkad 2008-08-26.
  12. ^ Duncker och Savolaxbrigaden, Bertil Nelsson, 2000, sid 68-75
  13. ^ Krig Kring Kvarken, Oravais historiska förening r.f.,1999, sid 20
  14. ^ Duncker och Savolaxbrigaden, Bertil Nelsson, 2000; sid 133. Malm intog den obetydliga byn Pirttipoja på ryska sidan gränsen och blev således den ende svenske officer att leda in sina styrkor på ryskt territorium i detta krig.
  15. ^ 1808 Gerillakriget i Finland, Anders Persson, Ordfronts förlag, Stockholm 1986
  16. ^ Skärgårdsflottan, Historiska Media, 2000
  17. ^ Krig Kring Kvarken, Oravais historiska förening r.f.,1999, sid 25
  18. ^ Generalstaben, Sveriges Krig åren 1808-1809, Del V.
  19. ^ Krig Kring Kvarken, Oravais historiska förening r.f.,1999, sid 36-37
  20. ^ Krig Kring Kvarken, Oravais historiska förening r.f.,1999, sidor 37-38
  21. ^ Martin Hårdstedt, Finska kriget 1808-1809 ISBN 91-518-4101-0
  22. ^ Krig kring Kvarken, Oravais historiska förening, 1999, sid 334

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]