Särläkemedel
Särläkemedel är nya läkemedel för patienter med ovanliga och allvarliga sjukdomar.[1] För att klassas som särläkemedel ska ett läkemedel vara mycket bättre än de som redan finns eller innebära en helt ny behandling för sjukdomar där det tidigare har saknats behandling.[1]
Regler, kostnad och marknad
De regler som EU (tillsammans med USA och Japan) har infört för att få fram nya och bättre särläkemedel gynnar läkemedelsbolagen och konsekvensen är fler nya läkemedel och högre kostnader i sjukvården.[1] De nya läkemedlen kan hjälpa svårt sjuka med sällsynta sjukdomar men den höga kostnaden gör att annan vård trängs undan.[1]
Inom EU innebär systemet att läkemedelsbolaget får ensamrätt för ett särläkemedel i tio år och behöver därmed inte konkurrera om priset.[1] OECD har varnat för ökande globala kostnader.[1]
Marknaden för särläkemedel växer med crika 11% per år, vilket är dubbelt så mycket som den övriga läkemedelsmarknaden. 2015 såldes särläkemedel för 102 miljarder dollar globalt.[1]
Särläkemedel i Sverige
Kostnaden för särläkemedel i Sverige 2015 var nästan 1,2 miljarder kronor, vilket var ungefär fyra procent av landstingens totala kostnader för läkemedel.[1] Särläkemedlen subventioneras ofta inte av staten eftersom de i större utsträckning inte omfattas av högkostnadsskyddet. Det innebär att kostnaderna för särläkemedel betalas av landstingen i högre utsträckning än övriga receptbelagda läkemedel.[1] I en enkät svarade 19 av 21 landsting och regioner att kostnaderna för särläkemedel ökade.[1] Flera landsting uppgav också att de ökade kostnaderna för särläkemedel gick ut över annan vård.[1]
Det är NT-rådet, som tar fram rekommendationer om nya läkemedel ska användas i landstingen. Cirka 10 särläkemedel anses vara för dyra i förhållande till sin effekt och därför avråder NT-rådet landstingen från att använda dem.[1] I slutändan är det dock läkare eller kliniker som fattar det slutgiltiga beslutet om behandling, vilket medför att behandlingen kan bli olika beroende på i vilket landsting man bor.[1] Behandlande läkare kan ha kopplingar till de läkemedelsföretag som säljer särläkemedlet.[1]
Exempel
Exempel på särläkemedel som används i Sverige är:[1]
- Soliris (mot aHUS och PNH), 4,5 miljoner kronor per patient och år
- Vimizim, 3,8 miljoner kronor per patient och år
- Translarna (mot Duchennes muskeldystrofi), drygt 3 miljoner kronor per patient och år
- Kyprolis, 2,5 miljoner kronor per patient och år
- Procysbi, 1,6 miljoner kronor per patient och år
- Revestive, 2,2 miljoner kronor per patient och år
- Vyndaqel 1,2 miljoner kronor per patient och år
- Revlimid
- Vidaza
- Elaprase (mot Hunters sjukdom)
Se även
- Etisk plattform för prioriteringar inom hälso- och sjukvården
- Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA), godkänner särläkemedel
- De-linkage (engelska)
- Läkemedelspatent