Singoalla (roman)
| Singoalla Roman | |
 | |
| Författare | Viktor Rydberg |
|---|---|
| Originalspråk | Svenska |
| Land |  Sverige |
| Utgivningsår | 1857 |
| Huvudpersoner | Erland Månesköld Singoalla |
Singoalla är en roman från 1857 av Viktor Rydberg. Handlingen kretsar kring kärleken mellan riddaren Erland Månesköld och den mystiska Singoalla. Romanen publicerades först i göteborgskalendern Aurora, då med undertiteln Romantisk sagodikt. Den första bokupplagan utgavs 1865, då med ett omarbetat lyckligt slut istället för det ursprungliga olyckliga.[1]
Handling[redigera | redigera wikitext]
| Ur kapitlet "Dagningen" |
| Hon hade smyckat sig til en avskedsfest. Hon var skönare i natt än den dag för tio år sedan, då Erland första gången såg henne vid skogsbäcken. Sällheten hade återgivit henne ungdomsfägringen, men förandligad och änglalik. Kärleken och offervilligheten, som genomträngde hennes väsen, hade gjort denna skönhet himmelsk i stället för jordisk. Den skulle överväldigat ögat som en uppenbarelse från en annan värld, om den ej tillika genomskimrats av ett något ur denna världen, men ur det outgrundligaste djupet i den - något av furuskogens sus och stjärnenattens mystik, något trolskt och natursymboliskt... |
Singoalla utspelas under 1340- och 1350-talen och handlar om en riddares son, Erland, som blir förälskad i dottern, Singoalla, till ett kringvandrande folk, romer, som rastar några dagar nära slottet. Deras första möte är vid bäcken som rinner genom den skog som tillhör Erlands fars slott. Detta blir ett kort möte då Singoallas folk ska ge sig av igen samma kväll. Erland kan inte glömma Singoalla och när hennes folk ett år senare återvänder och ber Erlands far om att få slå upp sitt läger i hans skog då de ska stanna en vecka och vänta in en annan grupp så ser Erland sin chans att få träffa henne igen. Under denna vecka så träffas de unga varje kväll och deras kärlek växer. En kväll bestämmer de unga sig för att gifta sig endast genom ett heligt löfte till varandra men Singoallas trolovade Assim ser dem och berättar allt för hennes far. De nygifta går då och pratar med Singoallas far och det blir bestämt att Erland ska följa med då de ska vandra vidare samma natt. Vad de inte vet är att det kringvandrande folket stulit en hel del saker från klostret där Erland undervisats och när de kommit en bit på vägen så kommer Erlands folk ikapp dem för att ta tillbaka dessa saker. Assims mor har vid denna tidpunkt redan förgiftat Erland, med folket bakom sig, och låter munkarna välja mellan sakerna och Erland.
Traktens folk väljer att ta med Erland hem igen medan det kringvandrande folket vandrar vidare. När Erland vaknar till liv igen så tror han att Singoalla varit med på det hela och börjar därför hata henne över allt annat. Han gifter sig med Helena som varit hans trolovade sedan barnsben och dessa får en son ihop. Vad han inte vet är att Singoalla blivit bortkörd av sin far och att hon fått höra av Assim att Erland avlidit. Hon väljer då att leva ihop med Assim, men inte som man och fru, då Assim följer henne som hennes slav.
Flera år senare så återvänder hon, med Assim, och sin och Erlands son Sorgbarn. Hon har fått reda på att Erland fortfarande är i livet och bestämmer sig för att nästla in Sorgbarn i hans hem. Sorgbarn går därför till klostret och säger att han vill bli Erlands slav i hundra dagar och när dessa dagar gått så skulle klostret få tillbaka alla de saker som stulits ifrån dem tio år tidigare. Sorgbarn säger sig nämligen drömma sanndrömmar om var dessa saker gömts. Så blir det bestämt att Sorgbarn ska bo hos sin far som en slav och betjäna honom i hundra dagar.
Efter en tid så börjar Sorgbarn att hypnotisera Erland i sömnen och på så vis föra honom till Singoalla. I denna hypnos så älskar Erland Singoalla och kallar Sorgbarn för son men på dagarna hatar han Singoalla allt mer och avskyr Sorgbarn. Det hela slutar med att Erland överlistar Sorgbarn och dödar honom i skogen. Han väljer däremot att låta Singoalla leva då han hört att pesten är på väg och tror därmed att hon ändå inte har lång tid kvar att leva. Han lovar henne också att han ska leva resten av livet i det fria utan tak över huvudet. Sju dagar senare går Erland till klostret för att prata med sin vän Johannes. Han får då veta att hans fru Helena dött i pesten men att hans son blivit omhändertagen av en mörk flicka som tagit med honom på sin resa. Erland inser att denna flicka är Singoalla. Han ber Johannes att flytta ut i skogen med honom och Johannes tackar ja. De går ut i skogen och gräver en bostad i en kulle där de sedan lever hela sina liv som eremiter. Flera år senare kommer en yngling och pratar med Erland, ger honom en kram för att sedan gå sin väg igen. Denna yngling är hans och Helenas son som uppfostrats av Singoalla. Här slutar sedan berättelsen om Singoalla och Erland.
Rollfigurer[redigera | redigera wikitext]
- Erland, en riddarson
- Singoalla, en romsk flicka
- Assim, Singoallas trolovade
- Sorgbarn, Erlands och Singoallas utomäktenskapligt födda son
- Helena, Erlands fru
- Johannes, Erlands vän
Upplagor och översättningar[redigera | redigera wikitext]
Rydberg omarbetade romanen i större och mindre grad mellan upplagorna.[2]
Den fjärde upplagan, 1894, innehöll teckningar av Carl Larsson.[2]
1866, bara året efter den första bokupplagan, utkom en dansk översättning av en anonym översättare.[2] Före 1900-talet hade romanen översatts till tyska (av M. L. Sunder 1885), holländska (Philippine Wijsman 1899) och finska (Juhani Aho 1895).[2]
Adaptioner[redigera | redigera wikitext]
Romanen filmatiserades 1949 som Singoalla.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ "Ett medeltidsfiaskos historia Arkiverad 29 oktober 2017 hämtat från the Wayback Machine." (in Swedish), Kult. no 2 s16, Linköpings universitet, 2004. Retrieved 29 October 2017.
- ^ [a b c d] Karl Warburg. "Utgivarens tillägg och anmärkningar", runeberg.org. Åtkomst den 29 oktober 2017.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Singoalla (roman).- Singoalla i Projekt Runeberg
- Singoalla, fritt tillgänglig på Project Gutenberg
- Singoalla i fulltext hos Litteraturbanken
