Tandläkarborr

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Tandläkarborren, som uppfanns 1864, är ett instrument som används av tandläkare inom tandvård för att vanligtvis preparera (förbereda genom avlägsnande av tandsubstans) tanden för en fyllning eller krona.

Amerikanen J.B. Morrison uppfann en pedaldriven tandborr. Den nådde upp till 800 varv per minut.

Den elektriska tandläkarborren nådde 1922 upp i 25 000 varv per minut, 1958 upp i 300 000 – 400 000 varv per minut. Borrarna kan idag delas in i lågvarvsborr och höghastighetsborr (high speed). Lågvarvsborren använder sig av en eldriven motor i handstycket för att skapa en rotation som förs vidare till borret, som oftast är tillverkat av diamantförsedd metall. Höghastighetsborren använder istället en typ av luftdriven turbin för att skapa rotationen.